Samhällsdebatten om ekonomiska förhållanden har traditionellt främst fokuserat på dem som har minst. Ett led i denna debatt har kretsat kring att diskutera var gränsen för fattigdom bör placeras. I dag används flera olika former av fattigdomsmått, både absoluta och relativa. I Sverige anses ett hushåll ha ”låg inkomststandard” om dess disponibla inkomst inte räcker för att betala nödvändiga levnadskostnader, medan ”låg ekonomisk standard” avser de hushåll vars inkomst ligger under 60 procent av medianvärdet för alla medborgare. Utöver detta finns även mått på materiell och social fattigdom som utgår från ifall hushållet har råd med konkreta utposter, till exempel värme, internet och fritidsaktiviteter.
Att diskutera gränser för rikedom har däremot inte ansetts lika politiskt relevant. Men i takt med att ojämlikhetsdebatten, till följd av den ökade förmögenhetskoncentration i den absoluta toppen, kommit att handla allt mer om de ”superrika” är det kanske inte så förvånande att diskussionen om hur mycket en människa rättmätigt bör tillåtas äga även börjat ta fart. Denna fråga har inte minst drivits av filosofen Ingrid Robeyns, som i den nyutkomna boken Limitarianism: The Case Against Extreme Wealth lägger fram en rad olika moraliska argument för att begränsa personliga förmögenheter. Dessa sammanstrålar i något som hon kallar ”limitarianism” – ett ”reglerande ideal” som kan guida oss mot ett samhälle utan extrem förmögenhetskoncentration.
Robeyns gör en distinktion mellan tre olika förmögenhetsgränser. Rikedomsgränsen hänvisar till tröskeln där extra pengar inte längre förbättrar ens levnadsstandard på ett meningsfullt sätt. Den etiska gränsen hänvisar till hur mycket en människa kan äga på moraliska grunder, en summa som Robeyns gärna vill placera lägre än rikedomsgränsen. Slutligen har vi den politiska gränsen, som hänvisar till vilken maxnivå som staten bör utgå från när den designar det ekonomiska ramverket.
Robeyns är tydlig med att den faktiska placeringen av dessa gränser såklart är kontextuell, och att utformningen av den politiska gränsen bör avgöras demokratiskt. Men för ett land som Nederländerna föreslår hon 10 miljoner euro som utgångspunkt för debatten.
Kanske, tänker jag, skulle den framtida ekonomin inte ens behöva utformas som ett spel med tydliga vinnare och förlorare, utan snarare som en gemensam lek som inte bygger på konkurrens och tävlan.
Det viktiga för Robeyns limitarianism är dock inte att komma fram till den exakta siffran, utan att lyfta de moraliska argumenten för varför en värld utan extrem förmögenhetskoncentration vore bättre för alla.
Den vänsterorienterade läsaren känner igen de flesta av dessa: koncentrerade förmögenheter undergräver demokratin, jakten på ständigt växande förmögenheter får ödesdigra konsekvenser för miljön, och de resurser som i dag samlas i den absoluta toppen skulle kunna göra mycket mer nytta på andra håll i samhället.
Det är dock tydligt att boken är skriven för läsare från ett bredare politiskt spektrum, och kapitlet om hur ojämlikhet och fattigdom hänger ihop presenterar flera argument mot det borgerliga mantrat om att vi enbart bör fokusera på fattigdom. Robeyns lyfter bland annat hur de rikas förmögenheter tillåtit dem att påverka det ekonomiska ramverket så att de numera i allt lägre grad behöver bidra till det gemensamma, vilket innebär att staten inte ges tillräckligt med resurser för att hjälpa folk ur fattigdom.
Eftersom all förmögenhet uppstår i ett socialt sammanhang – ingen blir miljardär utan en omkringliggande struktur som möjliggör detta – menar Robeyns även att inga individorienterade argument (till exempel hårt arbete, risktagande eller talang) kan anses vara tillräckligt starka för att berättiga dagens extrema förmögenheter.
När jag läser Robeyns bok tänker jag på hur de superrika och dess representanter har en tendens att, åtminstone utåt, betona att det inte är jakten på förmögenheten i sig som driver dem. Friskolemiljardären Peje Emilsson sade nyligen i P1:s Söndagsintervju att ett företags syfte inte är att ”göra vinst och tjäna pengar”, utan att bemöta de krav som finns på marknaden. Själva vinsten ser han därmed som ”ett medel, inte ett mål”. En annan återkommande fras i medierna är att beskriva en stigande aktiekurs som ett ”kvitto” på att man gör något bra. I min egen forskning har jag även stött på miljardärer som säger att ”drivkraften är numera större i spelet om affärerna, än i själva vinsten”, eller som hävdar att de framför allt drivs av ”the love of the game”.
Huruvida den här typen av formuleringar utgör ett retoriskt knep eller stämmer överens med hur de superrika verkligen känner låter jag vara osagt. Men ifall man, utifrån Robeyns perspektiv, vill göra en optimistisk tolkning kan man hävda att kapitalets representanter inte fullständigt vänder sig emot limitarianismens principer. Ifall förmögenheten blott utgör ett kvitto på hur man presterar i det marknadsekonomiska spelet, då ligger utmaningen i att skapa andra sätt att utvärdera människors handlingar. Ifall de superrika är mer intresserade av själva spelet än resultatet, då ligger utmaningen i att konstruera andra spel som skulle kunna vara tillräckligt stimulerande. Kanske, tänker jag, skulle den framtida ekonomin inte ens behöva utformas som ett spel med tydliga vinnare och förlorare, utan snarare som en gemensam lek som inte bygger på konkurrens och tävlan.
Det klassiska högerargumentet mot en övergång från marknadsspel till ”reglerad lek” är såklart att detta skulle utarma den mänskliga motivationen och kreativiteten. Men detta bortser ju från att vi i väldigt många vardagssituationer inte agerar utifrån motivationen att allt vi gör ska bedömas i siffror. Våra relationer till vänner, familj och naturen tenderar ju inte att bli ostimulerande trots att de präglas av omvårdnad och solidaritet snarare än av konkurrens. Nyckeln ligger därmed i att ifrågasätta antagandet att den mänskliga tillvaron av nödvändighet stagnerar om våra ekonomiska relationer skulle få utformas av dessa drag. Att verka inom ramen för ”det tillräckliga” inbegriper även något oerhört förlösande.
