Etikettarkiv: Design

Normbrytande design – för vem?

Rita Paqvalén
Rita Paqvalén.
Just nu pågår utställningen 10 000 år av design – Människan, Materialen, Metamorfosen på Nationalmuseet i Helsingfors. Utställningen, som kuraterats och planerats av Florencia Colombo och Ville Kokkonen, låter tusentals år gamla bruksföremål gå i dialog med moderna eller samtida designföremål, arbetsredskap eller toppteknologi. Föremålens kulturhistoriska kontext, tid eller användningsområde – all den bakgrundsinformation som vi är vana att serveras på ett kulturhistoriskt museum – tillmäts liten eller ingen betydelse på denna utställning. Här är det formen och materialet, inte funktionen eller föremålets kulturhistoria, som bestämmer vilka föremål som kopplas till varandra. Ny är också formgivningen av själva utställningen – en utställningsdesign helt i vitt bestående av vita rörkonstruktioner, sparsmakade utställningstexter och minimalistiskt hållna föremålsbeskrivningar.

Utställningen väcker många tankar och invändningar hos mig – inte minst kring formgivning, funktion, tillgänglighet och betydelsen av kontexter. Även om jag välkomnar nya sätt att närma sig äldre föremål, kontrasteringar som överraskar och som låter oss se formens och linjens skönhet i de vardagliga föremålen, saknade jag ändå kontexterna som förankrar föremålen i tid och rum och genom vilken formen kopplas till funktionen. Men allra mest funderade jag ändå över utställningens formgivning ur ett tillgänglighetsperspektiv.

För ett år sedan besökte jag utställningen Norm Form på ArkDes i Stockholm. Utställningen, som var kuraterad av Camilla Andersson, Maja Gunn och Karin Ehrnberger, fokuserade å ena sidan på hur normerande formgivning kan vara, å andra sidan på formgivningens inneboende potential till förändring, nytänkande och rentav aktivism.

Utställningen inleddes pedagogiskt med att synliggöra hur köns-, sexualitets-, etnicitets- och kroppsnormer styr designen. Normer styr formgivningen och formgivningen formar oss människor. Tänk bara på alla produkter för ”henne” och ”honom” eller på produkter med samma funktion, men som könskodas genom formgivning och färgval om det så handlar om rakhyvlar, hammare eller saxar. Leksaksbutikerna och -katalogerna uppvisar samma normativa mönster med rosa, mjukhet och omsorg för flickor och blått, aktivitet och aggression för pojkar.

Vi blir till som flickor och pojkar, kvinnor och män genom att forma oss efter normen. En intressant illustration av detta är konstnären Heidi Lunabbas fotoprojekt Twins, som leker med könsnormer genom iscensatta fotografier där samma barn poserar som både flicka och pojke. Det handlar om kläder lika mycket som poser. Vi som är födda eller var barn på sjuttiotalet ser nostalgiskt tillbaka på 70-talets unisexmode och slitstarka barnkläder som gick i olika skalor av grönt, brunt och orange.

Formgivningen bygger inte sällan på en vithetsnorm med ”hudfärgade” produkter som går i ljusbeige, med en färgskala som är anpassad efter ljushyade personer. Den vita kroppen, den smala kroppen och funknormativa kroppen bestämmer klädernas färgskala och passform. Hen som bryter mot normen känner det genom kläder som skaver eller som inte kan kläs på. Hen blir tvungen att improvisera eller i värsta fall sy upp sådana som passar. Det handlar i högsta grad också om pengar, att ha en kropp som bryter mot normen kostar mer.

Formgivning formar oss enligt rådande normer. Historien om vården av personer med en funktionsnedsättning innehåller många brutala exempel på formgivning av apparater, smärtsamma korsetter, skenor och redskap genom vilka man har sökt ”korrigera” människor enligt en viss kropps-, funktions- och beteendenorm. Ett mildare exempel är de böjda skedar vänsterhänta barn försågs med förr för att lära sig att bli högerhänta.

Men hur ser då normbrytande formgivning ut, som står för förändring, nytänkande och som bygger på ett mångfaldstänk? En formgivning som inte utgår från den vita, smala och funknormativa kroppen, utan från en annan passform och andra behov?

Utställningen Norm Form visade på glädjande många exempel på en normkreativ design. Ett av de mest intressanta exemplen på hur aktivism och formgivning kan gå hand i hand är Göteborgskooperativet Independent Living, GIL. På utställningen kunde vi bekanta oss med GIL:s ”CP-truck”, en paketbil som de använde för en nattlig aktion då de omvandlade alla 95 p-platser på en parkeringsplats till ”handikapplatser”. GIL är känd för sina provokativa designprodukter (ofta med obekväma namn) och för sina aktioner genom vilka de vill synliggöra de normerande mekanismer i samhället som exkluderar personer med en funktionsnedsättning. Vid sidan om GILs CP-truck bjöd utställningen på flera exempel på design som problematiserade samhällets normer och där föremålets användbarhet var underordnad budskapet.

En annan aspekt av den normkreativa formgivningen var design som satte mångfald i fokus och som beaktade olika kroppar och användare. Ett exempel på detta var Iman Aldebes formgivning av hijabs för polisen, armén och brandkåren, eller Louise Lindroths klädkollektion ”jeans for a seated body” som är anpassad för personer som använder sig av rullstol. I båda fallen står funktionen och användbarheten i fokus.

Och det är just funktionen och användbarheten tillsammans med föremålets skönhet och/eller nyskapande form som i mitt tycke gör design intressant. All normkreativ design är dessvärre inte alltid inkluderande och en normbrytande idé behöver inte ge upphov till en normbrytande form. Samtidigt som många föremål på utställningen Norm Form på ett fint sätt problematiserade och utmanade normer inom formgivning samt introducerade design som inkluderade olika slags kroppar, utgick formgivningen av den ändå från en funktionsnorm och en normbesökare.

Utställningsarkitekten hade i sin iver att vara nyskapande och normkreativ frångått all god praxis gällande tillgänglighet. Genom denna miss motverkade utställningens design dess fina och ambitiösa avsikt – att utmana normer och vara inkluderande. Normkreativ liksom all annan god design bör  bygga på funktionalitet och tillgänglighet. Och här ligger också den stora konstnärliga utmaningen.

Rita Paqvalén
är verksamhetsledare för servicen Kultur för alla

Kina är inte bara Pekingopera

Helsingforsbosatta konstnären Ding Yi blandar gammalt och nytt, kinesiskt och västerländskt, i sin konst. Hon önskar att Finland uppdaterar sin förlegade syn på Kina.

Silkesdukar och -kläder i olika tryck hänger från en klädhängare och väggarna fylls av tavlor målade på rispapper. Här möts kinesisk kalligrafi, abstrakt måleri och popkonst. Starka, naturliga färger, en omedelbarhet och lekfullhet är det första man slås av i den lilla ateljén i Köklax gård i Esboskogarna.

– Det är lustigt: då finländarna ser på mina tavlor, säger de att de fylls av harmoni. Men själv tycker jag att de är mörka och fyllda av energi, skrattar upphovskvinnan Ding Yi.

– Men finländarna har redan så mycket mörker och självmord, så om jag kan erbjuda lite lugn och harmoni, så är det väl bra så.

Ding Yi föddes i södra Kina och utbildade sig på det anrika Kommunikationsuniversitetet i Peking, mest känt för sin utbildning av personal för den kinesiska propagandaapparaten. Studierna förde henne 2007 till London, där hon träffade sin finländska man, och sedan 2010 bor paret i Finland. Här är hon kanske mest känd för sin tavelserie Pomo Pop, där hon satt in porträtt av kända ikoner i abstrakta rispappersmålningar – en av personerna hon avbildat är Urho Kekkonen.

Med sig i ateljén har Yi sin gamla vän som är i Finland för att uppträda på den kinesiska popfestivalen Modern Sky med två av sina band, Hedgehog och Nova Heart. Hon kallar sig Atom, spelar trummor och berättar att hon och Yi känt varandra sedan studietiden.

– Nova Heart är ett av de riktigt kända banden inom den elektroniska musiken i Kina. Då Atom ringde mig och berättade att de är på väg till Helsingfors och frågade om jag vill designa deras scenkostymer behövde jag inte fundera två gånger, säger Yi.

För bandet har hon designat ett antal sjalar som de använder på scenen. För Atom har hon valt att utgå från en tavla där ett kattansikte framträder i ett svart moln, baserat på verket Cloudy.

– Den representerar någon som är nyfiken och lite busig, men som ändå vill gömma sig en aning och iaktta från sidan. Atom har på scenen på sig sjalen som en blus, och den vaknar till liv då hon rör sig i takt till musiken.

Atom säger att det är det spjuveraktiga, subversiva och livliga i Ding Yis konst hon uppskattar. Det påminner henne om deras vilda studentliv då de delade säng i Peking.

– Hennes konst är vital och kraftfull, så stark och fylld av känslor.

– Vi vill visa att även om vi är små och kvinnor är vi inte maktlösa, fyller Yi i.

– Det är kvinnokraft!

Konst är status

Ding Yi är utbildad i grafisk design och studerade kuratorskap i London. Måleriet skulle aldrig bli hennes huvudsakliga sysselsättning. Hennes process, säger hon, är intuitiv: hon brukar inte ha någon klar idé för en tavla, utan droppar kinesiskt bläck på rispapper och lägger sedan till vatten så att färgen sprider sig. Plumparna symboliserar känslor och tankar, och kan anta olika betydelser under arbetets gång. Efter det fyller hon ut med annan teknik. Hur tavlan artar sig beror på humöret och sinnesstämningen.

– Tekniken är traditionellt kinesisk, skillnaden är främst den att i traditionell kinesisk konst och kalligrafi används främst svart bläck, medan jag använder kraftiga färger.

– Jag har bott åtta år utomlands, så jag är en internationell konstnär. Men det asiatiska är en del av min identitet, så därför är det viktigt för mig att det finns i min konst.

Vid sidan av konstnärsarbetet har Yi också arbetat som kulturkonsult i möten mellan det finska och kinesiska kulturfältet.

– Finländska företag och organisationer har inte förstått vad det är den kinesiska allmänheten vill ha. Kineserna vill ha kända, starka brand och en konkret produkt som man kan ta hem och ställa ut i vitrinskåpet.

Den finländska designen, säger hon, är uppbyggd kring vardagen och bruksdesign, och då vi marknadsför Finland internationellt är det till exempel den rena luften och naturen vi för fram.

– När de kinesiska turisterna besöker Helsingfors vill de inte att guiden ska rekommendera blåbär eller naturstigar. De vill veta exakt vilken känd, prestigefylld produkt de ska köpa med sig hem, var man får köpa den och vad den kostar.

Det här synsättet, förklarar Yi, baserar sig på det kinesiska klassamhället. I Kina har konst och design varit lyx för de rika, och för en växande medelklass är de statussymboler. Att Iittalas glas både kan vara bruksföremål och stå utställda i gallerier förstår sig de kinesiska konsumenterna inte på. När finländska konstnärer och designers marknadsför sig i Kina, bör fokus alltså vara på produkter och brand, och det ska kännas exklusivt att shoppa.

– Det här är de finländska företagen dåliga på. Marimekko har visserligen börjat lära sig, men andra finländska aktörer etablerar sig långsamt.

Tröttsam Pekingopera

Yi är ibland irriterad över att Kina i Finland så ofta representeras av antingen den gamla, traditionella kulturen eller av den kommunistiska staten.

– Bilden av Kina som förmedlas i Finland är från nittonhundra … nånting. Det är fortfarande Pekingopera som gäller. Men Kina är i dag så annorlunda!

Ding Yi understryker ändå att hennes konst inte är politisk.

– Att jag använder personer som Kekkonen och Mao Zedong i mina tavlor betyder inte att de har en politisk innebörd. Jag är mer intresserad av dem som ikoner.

Däremot försöker Yi genom välgörenhetsorganisationen Rural China Education Foundation föra ut konst och kultur till den fattiga landsbygden. Inom RCEF har hon arbetat som konstlärare för fattiga barn, och har också varit medförfattare till en bok om inkluderande konstundervisning utgiven av  organisationen Plan China.

Kanske på grund av ovilja att sabotera framtida arbetsmöjligheter i Kina, tassar Ding Yi diplomatiskt kring frågorna om politik. Jag frågar om det blir jobbigt då alla antar att man som kinesisk samtidskonstnär ska ha en åsikt om den kinesiska politiken och hon skrattar till.

– Nä, de flesta tror att jag är japan, så det kommer inte så många frågor om det.

Text och foto Janne Wass