Etikettarkiv: Tenala

Inbördetskrigets klyftor på spåret

En motgångarnas man, det är titeln på Sture Lindholms nya bok med en västnyländsk kommunist i huvudrollen. Ernst Wikstedt hade det sannerligen inte lätt.

Sture Lindholm är på väg till ett möte som Finlands historielärare ordnar i Berghäll. Han har kommit med tåg från Ekenäs där han till vardags undervisar på gymnasiet och innan mötet hinner vi slå oss ner på Pullman bar för att diskutera hans nya bok En motgångarnas man – Ernst Wikstedts osannolika överlevnadshistoria.

Ernst Wikstedt var en finlandssvensk kommunist från Tenala som hade ett minst sagt brokigt liv, trots att han växte upp i ogripbart fattiga förhållanden. Under inbördeskriget slogs han för röda gardet och sårades i striderna vid Tammerfors, sedan engagerades han i 1920-talets underjordiska kommunistiska rörelse, ordnade strejker och flyttade till Leningrad för att utbildas till yrkesrevolutionär. En tid verkade han som sovjetisk byråkrat, men flydde då antipatierna mot Stalin tilltog, blev informatör åt Detektiva centralpolisen men kallade sig fortfarande kommunist och blev på grund av sin frispråkighet fängslad under vinter- och fortsättningskriget. Efter kriget hann han starta en karriär inom DFFF men kastades ut då hans kontakter med polisen avslöjades och slutade sina dagar som socialdemokratisk kommunalpolitiker i Tenala. Mellan varven sålde han smuggelsprit.

Ett nog så intressant livsöde.

– Hela den finländska 1900-talshistorien, och den politiska världshistorien, går ju där bakom och speglas i hans liv, säger Lindholm.

Dramatiken kunde mycket väl vara underlag för en roman men Lindholm säger att han varken har skönlitterära eller akademiska ambitioner. Han vill skriva faktabaserat, tillgängligt och medryckande. Tidigare har det blivit en handfull lokalhistoriska böcker samt en hel del läromedel. För Röd galenskap – vit terror som publicerades 2005 fick Lindholm pris av Svenska litteratursällskapet. Det var i samband med arbetet med den boken som han första gången stötte på namnet Ernst Wikstedt och de historier som florerade kring honom.

– Sedan ramlade jag över en del andra källor, till exempel Kurre Österbergs intervju med honom. Han bandade in en massa samtal på 60- och 70-talet, bland annat en tre och en halvtimmes intervju med Ernst. När jag hörde den såg jag möjligheten att skriva den här boken.

Intervjun ger boken en hel del färg och liv. Genom att låta Ernsts egen röst höras uppstår en närvaro som annars varit svår att åstadkomma. Å andra sidan är denna röst inte helt pålitlig alla gånger:

– Han var nog en sådan som inte avslöjade alltför mycket om sig själv, lite gåtfull. Han hade varit med om mycket, men berättade bara noga utvalda delar.

Uteslutningen ur DFFF och karriären som brännvinskung hör till det Wikstedt ogärna talade om. Handlingar ur bland annat Detektiva centralpolisens och Folkets arkiv får ofta komplettera bilden.

Klart är hur som helst att Wikstedt var en politisk varelse ut i fingerspetsarna. Två gånger övergav han en hustru eller trolovad för politiken. Första gången då han flyttade till Leningrad, andra gången då han flydde tillbaka till Finland genom den karelska ödemarken, just innan Stalins utrensningar tog fart på allvar.

Ogillade Stalin

Som många andra inom den här tidens arbetarrörelse förvärvade Ernst Wikstedt sin bildning relativt sent i livet.

– Han var en tänkande människa som aldrig hade förutsättningarna för någon större bildning i sin ungdom. Den skola han fick kom via arbetarrörelsen och genom hans egen läsning som vuxen. Och att han fick fara till Sovjet för teoretisk utbildning betydde mycket för honom, tror jag. Han var ett bra exempel på en sådan person som kunde ha gått vart som helst om han haft de rätta möjligheterna.

Vad var det som fascinerade dig i honom?

– Hela hans livsöde på sätt och vis. Men också hans idealism och starka tro på sin sak. Han blev en verkligt aktiv kommunist och åkte till Sovjetunionen, men svängde ändå så småningom. Få personer har väl sådant civilkurage. Han kunde erkänna att det han såg och upplevde inte var något för honom. Så han rymde och kom tillbaka till Finland men slutade inte betrakta sig som kommunist för det. Stalin tyckte han inte om men kommunist, det var han.

Spåren av 1918

Man kan anta att Wikstedts starka röda övertygelse i stor utsträckning präglades av händelserna 1918 – han hade inte ens fyllt 18 år då han sårades i Tammerfors. Det är också uppenbart att året 1918 är centralt i Sture Lindholms lokalhistoriska författarskap. Fler böcker med anknytning till inbördeskriget hägrar vid horisonten även om planerna än så länge är rätt vaga – mellan varven skall det ju skrivas läroböcker, och undervisas.

Vilka spår kan man se av 1918 i dagens Västnyland?

– Spåren syns i de västnyländska samhällena och i kommunalpolitiken trots den tid som gått och trots att alla inte känner till 1918 och de strukturer som fanns då. Men de skarpa känslorna har följt med modersmjölken. Speciellt på den röda sidan finns en känsla av orättvisa och orättfärdighet, att något gick fel och har förvrängts och gjort de röda till förrädare … Någon gång då jag presenterat mina tidigare böcker om 1918 har tårarna runnit ner för kinderna på gubbar som suttit längst bak i salen. Det är ett tecken på att det ligger en hel del under ytan.

Har det någon direkt påverkan på själva samhället?

– Svårt att säga. Men det finns många som av hävd röstar på ”sitt parti”. På den borgerliga sidan finns det kanske en del som skulle rösta på vänsterpartierna men bara inte kan det, och också vice versa. Jag tror att det lite minskar väljarrörligheten.

På så sätt är Ernst Wikstedt en pusselbit i den finlandssvenska historieskrivningen, en rätt annorlunda sådan.

– Hans bakgrund och livshistoria följer inte det vanliga mönstret. Men han illustrerar en västnyländsk och finlandssvensk verklighet som man ganska sällan tänker på trots att den var nog så allmän.

Fredrik Sonck

På Bokkalaset i Ekenäs lördagen den 6 oktober berättar Sture Lindholm om Ernst Wikstedt. Ny Tid och chefredaktör Fredrik Sonck deltar.

 


Brev från Tenala

Skall det nya året bli gott eller dåligt

Denna typ av “lokalbrev” var ett återkommande inslag i Ny Tid under tidningens första decennier. För det mesta skrevs de av någon talför och skriftbegåvad lokal DFFF-aktiv som rekryterats som “lokalreporter” på orten, och signerades för det mesta med pseudonym eller initialer, vilket gör att de är svåra att identifiera i dag, utan att gräva djupt i arkivmaterialet. Den långvariga chefredaktören Mikael Romberg identifierade en stor del av personerna bakom pseudonymerna i sin översikt över Ny Tids 30-åriga historia år 1973. Ibland tog de här breven formen av korta, dagboksaktiga översikter över hållna möten och auktioner, ibland skrevs de i mer raljerande och kåserande stil, som denna. Under en tid då både transportförbindelser och kommunikationsmedel var betydligt långsammare och färre än i dag, fungerade de här breven ofta som de enda informations- och kontaktkanalerna mellan de olika arbetar- och vänsterföreningarna i Svenskfinland, och hade således en klar funktion, även om texterna i sig inte alltid var av högsta informationsvärde. Artikeln digitaliserad 27.6.2017. 

Skall år 1957 bli ett gott eller dåligt år? Den frågan har säkert mången ställt sig såhär vid årsskiftet. I varje land, där kapitalisterna är de styrande, blir svaret alltid detsamma. Ty kapitalisternas nyårshälsning till arbetarklassen lyder alltid såhär: Exploatering, hänsynslös utsugning och hänsynslöst utnyttjande av arbetarklassen på alla områden, för att de själva skall kunna behålla sin ställning, makten och rikedomen. Arbetarklassens nyårshälsning borde nu mer än någonsin ljuda för enighet: förenen eder! Genom de arbetandes enighet eller oenighet avgörs frågan om året blir gott eller dåligt.

Den orättvisa, som tar sig uttryck i höjda priser, höjda skatter, mindre löner genom en konstlad arbetslöshet, är en del av de vapen kapitalisterna använder sig av för att uppnå sina mål. Hur underligt det än låter, finns det ingen lag som säger att det skall vara så, utan det är folkets egen sak, det är folkets enighet som avhör om året blir gott.

*

Härifrån Tenala flyr många undan arbetslösheten genom att fara till Sverge, men alla kan ju inte göra detta och alla vill inte heller göra det. De som blir kvar hoppas och väntar att tiderna skall förändras. Tiderna förändras fortgående, men till det sämre, om vi inte håller fast vid de rättigheter arbetarklassen tillkämpat sig. Den enda möjligheten att behålla sina rättigheter och vinna nya, är att göra som kapitalisterna — organisera och förena sig.

Hur ofta får vi inte höra att vi har en alltför hög levnadsstandard. Arbetarklassen lär med ett ord leva i överflöd. Varför strömmar då inte t.ex. svenskar, danskar och norrmän hit på arbetsförtjänst, då vår levnadsstandard är så hög? Den frågan undviker herrarna att besvara. Räknas de arbetslösa som herrar och de höga skatterna och förhöjda priserna som måttstock på den höga levnadsstandarden, stämmer nog påståendet.

Under det utgångna året hade vi här i Tenala närmare ett hundra flera utflyttade än inflyttade personer, varav många var svergefarande, men kanske de ledsnade på allt det stora överflödet, ho vet.

*

Annars går livet här sin gilla gång. Enformigheten avlöses då och då av någon tvångsauktion, där småbrukarna mister sitt lösöre, som utpressas för skatterester.

Fiskarbefolkningen åter lever i överflöd, men blott på minnen av forna fångster. Men det är väl också att ha hög levnadsstandard.

Då jag som rekryt hamnade in i finska armen begrep jag inte varför vi skulle hålla bröstet ut och rumpan in, men nu förstår jag det. Vi var nämligen det året skattefria. Ty ju mera skatterna tynger folkets axlar neråt, desto mer stiger den kroppsdelen uppåt som vi rekryter skulle hålla in. Därav kan man också dra en annan slutsats. Det bidrar till att förklara varför så många arbetare inte bryr sig om krigspränikorna — de har huvudbry med var de skall hänga dem.

Ja, så var det med den saken. Men för att övergå till något roligare, eller mera glädjande, kan vi ju nämna litet om vår folkdemokratiska förening. Här i fastarbyavdelningen skall vi börja det nya året med att hålla årsmöte och julfest på samma dag. Det blir lördagen den 12. 1. kl. 19 hos E. Bredenberg på Ovanmalm. Alla är hjärtligt välkomna, men en liten sak att hålla på minnet är att varje deltagare är vänlig och tar med sig en liten julklapp plus ett gott humör, fast det sistnämnda brukar man annars få gratis på festen. Vi har blivit lovade riktigt ”kiva” filmer, och våra medlemmar i syjuntan är ju kända för att kunna laga gott kaffe och goda bullar, och det kan ju var-och-en sedan övertyga sig om. Men en skild hälsning skulle jag gärna ändå sända kamraterna i Trollshovda. Ni som är fiskare, kom med på festen. Ni får alldeles gratis ett minne till att leva av.

S N

P. S. Fick i sista minuten meddelande om att riksdagsman Gösta Rosenberg håller festtalet på julfesten.