Helsingfors 9.6.2009

Hej igen Merete

Tack för ditt brev. Det har vart regnigt och kallt, och min farmor beklagade det när vi hälsade på henne idag. Själv tycker jag inte att det spelar så stor roll faktiskt, eftersom jag ändå sitter inne på Kabelfabriken hela dagarna. Jag tror inte att jag riktigt bryr mig om det soliga sommarvädret: man får mera gjort när det är mulet och man behöver inte ha det lika roligt som när solen skiner.

Som du nämnde i ditt senaste brev ser könsfördelningen på filosofen väldigt annorlunda ut än den gör bland litteraturvetare. Jag har ingen statistik, men jag tror att vi ganska långt har omvänd könsfördelning, kanske en fjärdedel kvinnor. Alla mina närmast sörjande filosofer är män. De mest aktiva studenterna, de som märks socialt och på föreläsningar, är oftast män. Det har funderats en del på vad det beror på. Det har också funderats på om det finns något i studie- eller diskussionsklimatet som är diskriminerande, men det är svårt att sätta fingret på något specifikt. Jag har ingen bra förklaring och jag har varit inskriven där sen jag var nitton, i tolv år. I dystra stunder har jag ibland misstänkt att jag är en del av den patriarkala ordningen.

Du undrade ännu över mitt motstånd mot akademiskt skrivande. Det har nog väldigt mycket att göra med hur professionella filosofer skriver. Det är en sak att många filosofiska frågor föds långt inne i disciplinen och att man måste vara införstådd i traditionen för att se på vilket sätt de är meningsfulla. Det är ok. En annan sak är att akademiska diskussioner ibland, för akademikerna, blir verkligare än verkligheten. Jag är uppvuxen i den angloamerikanska eller analytiska traditionen som har en tendens att dra åt ett väldigt introvert och skolastiskt håll. Du skriver att du är föga intresserad av litteraturvetenskaplig teori. Tänk då en litteraturvetenskap utan litteratur; då kommer du ganska nära den akademiska verklighet som jag kommer från. Bara teori, ingen empiri, ingen vardagsvärld. Givetvis hör det till filosofins särart bland vetenskaperna att inte ta fram empirisk kunskap, men just därför är det ännu viktigare att man bottnar både i texten och i det som texten handlar om.

Det är viktigt att brottas med den rent akademiska (kvasi) verkligheten, och jag tror det är det jag gör nu. Det kan tilläggas att jag inte har känt mig särskilt illa anpassad till det akademiska, utan har känt mig hemma i det.

Du tog också upp frågan om vem man skriver för, och hur man inte längre kan lita på att det finns en bildad allmänhet som är intresserad av till exempel kulturhistoriska ämnen. Just det. När de amputerade den bildade allmänheten från samhällskroppen glömde de att sy ordentligt. Vi humanister blöder lite varje gång vi tänker på det, men det är inte just någon annan som märker något.

Sist om åldrandet. Du lyckas faktiskt skriva om det utan att man får känslan av att du är pinsamt intresserad av det. Det vet jag inte om jag kan. Om jag får knyta ihop trådarna lite så finns det faktiskt ett levande samband mellan frågan om åldrandet och frågan om akademiskt skrivande. Det verkar uppenbart att akademisk text inte kan formulera mänskans plågsamma medvetenhet om sig själv och sin tidslighet. Skönlitteraturen t.ex. har ett väsentligt samband med båda. Många romaner handlar om att transcendera sitt eget åldrande – att föra sin förgänglighet till ett annat plan. Med risk för att blanda ihop liv och verk är jag fullständigt förvissad om att Proust hade ett lika patologiskt intresse för sitt eget åldrande som jag. I hans fall kan man kanske också kalla det religiöst, i en viss bemärkelse, eftersom han faktiskt lyckades föra det till ett annat och högre plan.

Jag inbillar mig absolut inte att jag borde skriva skönlitteratur, men jag tänker mig ibland att det akademiska skrivandet, till skillnad andra typer av text, är ett öppet fängelse där jag är i förvar eller fången. Åren går; jag blev vuxen och är nu alldeles snart medelålders. Jag kommer närmare döden utan att samtidigt komma närmare livet. Utan de två riktningarnas jämvikt skyndar jag från text till text och åstadkommer ingenting.

Om man får vara lite patetisk.

Vad jag vill fråga dig är om du någonsin har upplevt det här.

Nora


Ekenäs 12.6.2009

Hej, Nora,

Göken gal, andungarna har dykt upp. Mitt Sommarlov i Ekenäs fortsätter alltså och precis som i barndomen handlar det om många långa dagar som makligt flyter fram. Den här veckan har jag roat mig åt en artikel i Västis som handlar om huruvida Raseborg ska ansluta sig till Cittaslow-nätverket för städer som satsar på mänskligt tempo och livskvalitet: ”möjligheterna för anslutning till nätverket bör utredas i rask takt”, stod det, och man undrar naturligtvis: är ”rask takt” inte i strid med själva Cittaslow-tanken?

Men:
Varmt tack för ännu ett högintressant brev. Litteraturvetenskap utan litteratur – hu! Poängen med litteraturvetenskap har för mig alltid varit – ja, litteraturen, förstås, men då uttryckligen litteraturen som sinnlig, för att inte säga kroppslig, och mångtydig, såttig, omöjlig att sätta formel på. En av mina invändningar mot litteraturteori är att den domesticerar litteraturen.

Vad den bildade allmänheten beträffar så finns den ju faktiskt ännu i någon mening. Jag är ju mycket ute och håller kurser för unga medicinare och läkare och bland dem, liksom också bland andra naturvetare och varför inte jurister, finns det i själva verket ett väldigt sug efter humaniora, en väldig beundran. Är det inte snarare vi humanister som sviker detta sug, denna beundran?
Ja, och så tidsligheten, förgängligheten. Den har jag varit medveten om hela mitt liv. Jag var nog inte mer än fem-sex år gammal när jag vid en släktmiddag där jag var enda barnet satt och tittade ut över den vita duken, över de levande ljusen och framförallt på människorna som alla var upprymda och glada. Och så tänkte jag: ”En dag är vi alla döda. De – och jag. En vacker dag är också jag död.” Numera – nej, låt mig hellre säga: just nu – ger mig tanken på förgänglighet ingen egentlig ångest, snarare förhöjer den livskänslan. När träden slår ut på våren njuter jag intensivt just därför att jag inte kan veta hur många gånger det ännu förunnas mig att se dem slå ut.
Du säger att det akademiska skrivandet är som ett öppet fängelse, men för egen del undrar jag om det inte snarare är själva akademin som är  – eller kan vara – det? Skrivande – akademiskt liksom skönlitterärt – förutsätter att man också har ett alldeles levande liv. För mitt skrivande – allt mitt skrivande – har det varit alldeles avgörande att röra mig utanför akademin. För allt skrivande är det nämligen nödvändigt att man vet varför man gör det man gör, och då blir det ett problem att det inom akademien inte är en fråga man behöver svara på: så länge man skriver akademiskt är det bara att skriva på. Jag tror det här är orsaken – eller en av orsakerna –  till den motivationskris så många doktorander upplever. När de börjar forska är de fulla av iver, de vet precis varför de börjar, vad de vill göra. Men efter ett tag glömmer de – och det finns egentligen ingen som frågar.

Då kommer ledan.

Men man kan ju testa det vetenskapliga skrivandets gränser. Det gör Anna Adeniji, genusforskare i Linköping, i en avhandling som heter Inte den typ som gifter sig. Feministiska samtal om äktenskapsmotstånd. Bland annat redogör hon för sin arbetsprocess som på ett avgörande vis präglades av en stressdepression. Hon förlorade koncentrationsförmågan till den grad att hon inte kunde läsa ens medelsvår text och om konsekvenserna skriver hon:
”Jag började experimentera med Power Point för att skapa elektroniska ’mindmaps’. Från början var det bara ett sätt att hålla igång tankeflödet men jag fann metoden alltmer givande. På detta sätt kunde jag översätta avhandlingsplanen (som är en ganska torr text) till bilder, färger, stödord och flödescheman. Därifrån kunde jag utveckla och testa olika vägar in i avhandlingen utan att formulera en enda sammanhängande mening. Jag fick också en bättre överblick över mina vindlande tankar eftersom dokumentet inte hindrades av den linjära form som vanlig brödtext trots allt begränsas av.”
Ja, och sen började hon också vederkvicka sig med populärlitteratur och TV-tittande, och Sex and the City blev en viktig inspirationskälla.
När jag läser avhandlingen börjar jag tycka att långt fler gärna kunde redogöra för själva avhandlingsprocessen.
Allt gott.


Merete

Nora Hämäläinen & Merete Mazzarella

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.