Jag, Erik Anders

av Mikael Romberg

Jörn Donner har i höst gett ut en ny bok, ”Jag, Erik Anders”, hans fjärde bok. Det är med intresse man följt Jörn Donners utveckling från rabulistisk skolpojke till ung författare och journalist med anknytning till vänstern. Han tillhör den unga generation studenter, som är födda mellan två krig, och som upplevde krigsåren 1939-44 mitt under det skede av sitt liv då trycken utifrån tränger djupast. Det är särskilt två saker som påverkat Donners utveckling: kriget har drivit honom in fredsrörelsen och den bankruttmässiga klass han kommer från är orsaken till att han närmat sig arbetarrörelsen och anammat en socialistisk syn på livet.

”Jag, Erik Anders” är en så kallad bekännelseroman och det är med hänsynslös, för att inte säga cynisk öppenhjärtighet, författaren skildrar inte bara sin uppväxtmiljö utan även sin utveckling. Han försöker inte dölja sina svagheter och naturligtvis inte heller sina goda sidor, men han poängterar inte de senare, utan understryker ofta nog de förstnämnda. Jörn Donner är inte heller rädd att dra slutsatser, det är sedan en annan sak om de är riktiga.

Donner har valt nyckelromanen för sin bikt, men den som hoppas på en brett upplagd skildring, där även de medagerandes ansikten skulle framträda, tar miste. De medagerande är statister, som har till uppgift att framhäva Erik Anders’ roll, hans ego. Det blir också en smula monotont med de många kvinnorna. Varje ung kvinna han möter sätter han i relation till sig själv.

Erik Anders tillhör den ansedda penningsläkten Anders, en släkt som genom sin blotta existens är motståndare till kommunismen. Han är medelpunkten i ett gäng av skolkamrater. Han har ett ganska stort inflytande över pojkarna, och de dras med av hans radikalism, som ingenting annat än opposition mot den mindervärdighet han möts av inom sin egen klass. När Erik Anders blir student, följer han inte sina kamrater till uppvaktningen vid hjältegravarna på Sandudd, utan han lämnar in en artikel till en liten vänstertidning, en folkdemokratisk tidning. Den antas, och det blir flera artiklar. Så småningom kommer Erik till tidningen, skriver reportage om arbetskonflikter.

I två starkt skrivna kapitel ger författaren en bild av den Anderska släkten. Det första är från ett besök hos farbror Edvard, som blivit lantbrukare, då han inte blivit något annat. Tiden står still på lantgården, människorna har inte förändrats, farbrodern tycker om att se ungdomar hos sig, för att — ”han ville uppehålla samma handskakningar som gjorts för femton eller för trettio år sedan”. Han sysslar med släktens genealogi, hustrun är döv, den ena dottern är rikt gift utomlands, den andra ville bli sångerska, men misslyckades och stannade på gården. Hon hade inte blivit gift, då de lämpliga unga männen ”inte var intagna i hennes typ, vad de sökte var den nya kroppskulturen från andra sidan Atlanten, de läste hellre Cocktail än Svenska Dagbladet”. Erik Anders låter en bomb springa under sitt besök: ”Jag skriver lite kritik och artiklar till de folkdemokratiska tidningarna”, — ”Du skriver alltså för kommunisterna!” —”Du säljer dig till dem, antagligen ganska billigt, lumpet av en som heter Anders!” — ”Tycker du vi gjort nånting illa, vi som brukar vår jord och gör vårt bästa för alla åldringar?” — ”När du är ung, får du tycka som du vill, men om ett år så allt detdär inte mera ett skämt!” — ”Du ska för all del inte tro att det förändrar vårt personliga förhållande ett dugg, vi är storsinta…” haglar replikerna.

Det andra kapitlet skildrar farbroderns begravning, med ”hela den stora tjocka släkten Anders” församlad. ”Alla gapar på alla” och diskuterar sina affärer. Erik Anders misstänker till och med att farbror Oskar funderar på affärer, när han lägger ner sin krans. Efter släktingarna kommer tre medelålders herrar i randiga ben … de frambar lantbruksproducenternas sista hälsning … två tjocka grisar påpekar hur farbror Edvard alltid befrämjade de tekniska framstegen, i så måtto var han en upplysningsman”. Arkeologerna berättar att Edvard Anders lämnat dem sin bästa hjälp. Fornminnesföreningen har haft äran att räkna honom som en av sina medlemmar. Släktforskarna betonar farbror Edvards roll för de gångna släktleden. Privatpersoner säjer att han varit en god borgare i ordets verkliga bemärkelse, en av de sista i vår tid, då traditionerna sköljs bort och de sista höga företrädarna för en ädlare tids samhällsideal går ur världen.

Sen blir det begravningskaffe, eller bolagsstämma, som Erik Anders uttrycker det. Sällskapet för inbördes beundran sammanträder och tycker att släkten Anders uträttat en hel del, och att de inte är sämre heller.

Den andra delen av boken handlar om Eriks resa till Italien, Österrike, Ungern och hemkomsten. Resan är ram till den utveckling, som nu sker med honom och som blir beroende av det sätt, på vilket han konstruerar frågeställningen. Erik Anders ställer för sig ett moraliskt problem: han vill med sin resa få klart för sig, om han, när allt som distraherar, är borta, kan nå en frihet som gör det möjligt att finna en tredje väg, på vilken han blir oberoende av såväl öst som väst, som tillåter honom att ta parti utan att gå med i något parti.

Under sin resa träffar Erik Anders italienska kommunister och arbetare, han gläds med dem över demokratins valseger i Italien, han träffar en frisinnad antifascistisk borgarflicka i Wien, han möter en ungersk tjänsteman, som i sin inskränkthet blivit en vrångbild av den nya medborgaren, som ser endast svart och vitt. Men tvärtemot vad man härav kanske kunde tro, skildrar Jörn Donner med ärlighet de mänskor han träffar. Kommunisterna har blivit vana vid att författare, tom. ärliga sådana, men som inte kan sätta sig in i deras tänkesätt, ger en falsk och vanställd bild av dem. Jörn Donner har inte förfalskat kommunisternas repliker.

Erik Anders vänder tillbaka, träffar sina vänner och gör upp bokslut. Bokslutet blir sådant, som frågeställningen måste leda till. Hans princip är klar: fred och socialism i världen, men man bör inte sjunka så långt i socialismen, att man förlorar rätten till kritik. Man ska inte vara partibunden, utan man ska kunna pröva var sak för sig, kunna ta parti.

Så har Jörn Donner tills vidare löst sin stora konflikt. Den är inte verklig för oss, men för honom. Han kallar sig ”klassförrädare”. Han ställer sig själv utanför partierna, ser på handlingens värld. Han blir åskådaren som tar parti, han blir turist i livet. Men detta är som sagt ingen slutgiltig lösning.

En dag skall Jörn Donner märka, att det inte är nog att ta parti. Att partiet är ett verktyg, som vi alla svingar. Jörn Donner tror att ”karriären kan göra en gott” i en cynisk värld, för att kunna ”flina åt idioterna som ingenting gör och di som skäller en föt att vara oäkta”. Men det är inte nog. Med det ändras inte världen, till det behövs det mäktigare hävstänger. När Jörn Donner på allvar ställer sig frågan, på vilket sätt världen skall ändras, då skall han märka, att han behöver partiet, den mäktiga kraft, som sätter tidens vagn i rullning.

Mikael Romberg

Jörn Donner: Jag, Erik Anders. Söderströms 1955.

 

1 kommentar

Trygve Söderling 11 februari, 2020 - 19:20

Kul att ni har lagt ut den här. Genom citaten ger Romberg en ganska rättvis bild av boken, tycker jag.

Reply

Lämna en kommentar