Elmer Diktonius 60 år

av Eric Fors

I morgon – den 20 januari – fyller Elmer Diktonius 60 år. Han är en av den finlandssvenska modernismens banbrytare och har alltid stått arbetarklassen nära. Liksom andra modernister möttes han av hån vid sitt första framträdande, men erkännandet kom kanske tidigare än för de andra författare, som gjorde de konservativa kretsarna oroliga under Ultras och Quosegos stora tid. Diktonius var de rytande elementens, stormens, revolutionens diktare i sina unga år och han exploderade i den finlandssvenska litteraturen som en krevad, chockerande, bedövande, väckande. Han har aldrig helt övergett sin friska radikalism, eftersom den inte går att skrubba av, även om han alltmer har närmat sig ”allivets” lugna ström, jorden, jordens värme, ”jordens ömhet.”

Diktonius föddes 1896 i en faktorsfamilj i Helsingfors. Ända sen sin tidigaste barndom hade han kontakt med den finländska naturen, och den finska landsbygdsbefolkningens liv: familjen hade en sommarstuga i Nurmijärvi, Tuomistonoja, som senare skulle komma att lämna stoff till många av hans expressiva naturstycken. Tidigt nådde han också kontakt med socialismen.

Elmer gick i skola sex klasser — för övrigt en finsk skola. (Som bekant har han som en av de mycket få gått i land med att klä sina svenska verk i finsk språkdräkt — och översatt Kivis Seitsemän veljestä till kongenial svenska). Men skolan var tråkig och den kunde inte tillfredsställa hans läshunger, som tidigt blev omättlig. Han fick mer tid för att läsa det som han verkligen ville genom att skolka från skolan. Till slut genomdrev han — utan större svårighet som det förefaller — att han slutade skolan. Efter några år dog fadern och det gällde att klara liv hanken.

1912 blev Diktonius försäljare på Fazers musikhandel. Efter en tid sade han upp sej och började studera violinspel och komposition vid musikinstitutet i Helsingfors. Samtidigt gällde det att skaffa pengar för livsuppehället: han annonserade efter musikelever i arbetartidningen Työmies. Bland dem som anmälde sej befann sig också Otto Ville Kuusinen, som blev elev hos den 19-årige Diktonius.

Inom kort utvecklades en varm vänskap mellan Diktonius och den 15 år äldre Kuusinen. Musiksammankomster började hållas hemma hos Kuusinen.

Det var Kuusinen ”som i det stora hela bestämde min dåtida revolutionära färdriktning — och den ångrar jag aldrig”, säger Diktonius själv i företalet till Hård början, 1946. I början hade Diktonius varit lärare, Kuusinen eleven. Rollerna snart var rollerna ombytta. Den äldre och erfarnare vännen gav en oändlig massa råd, kritiserade i detalj Diktonius litterära arbeten — han slets länge mellan musiken och litteraturen — och redde ut sin syn på konstens problem.

Det var åren strax före inbördeskriget.

Under kriget förhöll sig Diktonius passiv. Hans dikter från den tiden mognade långsamt: de kom ut först i diktsamlingen Stenkol från år 1927. I den ingår bl.a. Den stora flyttningsdagen och De och den, de väldigaste revolutionsdikter han har skrivit.

De och den föddes under det fruktansvärda nödår han var nära undergången i Paris och London, under sin andra utrikesvistelse 1925.

Såhär ser han de vita i Den stora flyttningsdagen:

Nu blandar sig även andra i leken:
reguljära trupper,
välskolade väluppfostrade mördare
med prästerligt välsignade kanonmynningar
och fosterländskt lagligt bly.
Ta-ta-ta kvittrar gevären.
He-he-lie flinar revolvrarna.
Och mörsarnas jovialiska käftsmällar
får jorden att darra.
— — —
Snart är det slut:
de bättre organiserade segrar
sämre organiserade — över de
minns denna dyra gratislektion nästa gång,
grändlfolk!

Kort efter krigets stut höll Diktonius en kompositionskonsert i Helsingfors. Han blev nedsablad av kritiken. Ekonomiska bekymmer tryckte ner honom och han ville bort — 1920 i november reste Diktonius till Stockholm, där den landsflyktige Kuusinen skötte om att han kunde debutera på det lilla förlaget Lyrik med sin dikt. Boken förvisades till kåserispalterna i den borgerliga pressen, men kritiserades positivt i vänstertidningarna. I Finland, där inget köpintresse fanns, recenserades den av en enda. tidning, nämligen Arbetarbladet, där Axel Åhlström gav den en i det stora hela välvillig kritik. ”Till och med de helt abstrakta begreppen framslungar du som tegelstenar — ett högre beröm kan jag ej ge dig,” skrev Kuusinen själv i ett brev till Diktonius, som hade fortsatt resan till Paris och London. I det flera tiotal sidor långa brevet ger han en oerhört detaljerad kritik av boken och går till rätta med allt som ”inte driver dikten framåt, utan bara upprepar och utmålar. Om de för Diktonius typiska ”fula orden”, som chockerade och väckte anstöt i finare kretsar säger han: ”De ter sig inte fula för dem, som begriper något, om de blott är frampressade av tvång. De förefaller då endast käcka och stolta. Så är fallet oftast med dina ord, och just med dina ’fula’ ord. Därför har du heller aldrig anledning att begå en självsvåldighet.” Men om orden användes för sin egen skull, utan motivering, då var de skum på ytan, som måste bort.

Kuusinen visade över huvud en sällsynt förståelse för Diktonius’ begåvning och möjligheter. ”Skapa verkligen några kraftsånger för de massor, som företräder arbetet och kampen. Jag säger just för de massor. Tänk dig 3 000 till 10 000 hårt disciplinerade mänskor vid ett demonstrationsmöte. En sådan massa måste sjunga. Och jag har en klar känsla av att en sådan sång kan göra ett så väldigt intryck och en så väldig verkan, att få människor ens kan ana det. Denna de väldiga folkmassornas unisona sång borde bli utgångspunkten för några dikter av dig,” skriver Kuusinen ett av sina brev från Stockholm. Detta var vad han hoppades, och kanske trodde. ”Om mina ord ej för några till barrikaderna skall jag spotta på dem. — Var det dikt skrev? / Jag trodde jag exploderade / och slungade mina järnsplint / i världen,” skriver Diktonius själv.

I Paris levde Diktonius som en proletär, i svält och nöd. För honom gick gränsen inte mellan de fattiga och rika, utan mellan de starka och svaga, de impotenta och fruktgivande. Diktaren och proletären drivs av samma kraft: hungern, hungern efter bröd, efter liv, rörelse, förvandling. För den unge Diktonius var livet en explosion, liksom revolutionen.

1922 debuterade han i Finland med Hårda sångerL.A. Salavas förlag Daimon. Hans andra bok innehöll bl. a. en av de odödliga dikterna — Jaguaren:

Att bita är ett tvång så länge bett ger liv
att riva är en helighet så länge ruttet stinker
och söndersargas måste livets fulhet
tills skönhet-helhet ur dess mull kan gro.
Så är vi två, min dikt och jag: en klo
en vilja är vi två, ett gap en tand
tillsammans är vi: en maskin som slår.

Kritiken var nu mycket positivare, Hagar Olsson och Eric Olsoni gav beröm och Arvid Mörne halvt beröm. Men alltjämt lämnade Diktonius stoff till kåserier i landsortstidningarna.

De två följande böckerna, aforismsamlingen Brödet och elden (1923) och diktsamlingen Taggiga lågor (1924), var redan stillsammare. Vid den tiden medarbetade Diktonius i den modernistiska tidskriften Ultra och i Arbetarbladet. Ett år försörjde han sig som krogmusiker i Jyväskylä, men reste så åter utrikes för att tillbringa ett nytt år av svält i Paris. Samtidigt korn den första prosaboken, den ljusa och glada Onnela, ut (1923). År 1930 kan han redan slå an en så pass stilla ton som i diktsamlingen Stark men mörk: ”

”Var sten, vart strå jag rör så lätt / så klumpigt lätt, / och markens mull min fot gör varm: / sol bor i mull, / jag bor i mull — / allt vad jag älskar bor i mull / och är en bit av mull.”

Men i samma samling ingick också den kantigt expressiva Maskinsång och den fräna Röd-Eemeli.

Efter 1930 har en lång rad böcker följt: Mull och moln, ”träsnittet i ord” om rödgardisten, lappomannen Janne Kubik, Medborgare i republiken Finland från 1935 — sex etsande porträtt, och ett par av Diktonius’ mest skakande noveller — Medborgare II från 1940 och Höstlig bastu från 1943. Jordisk ömhet (1938), Varsel (1942) och Annorlunda (1948) heter de tre senaste diktsamlingarna. Prosan kantig, ibland hårt knuten, ibland groteskt humoristisk, och dikterna alltjämt respektlösa, men vekare, varmare, rytmiskt mjuka.

I trots och raseri exploderade Diktonius mot filistrar och borgare i unga livshungrande år. Hans avstånd till dessa är nu avklarnat och mognat. Eller som han sjunger om andra i Hårda sånger: ”

… så år det, så skall vi gå:
brinnande
ur helveteskval
till ren aska.”

Eric Fors

 

 

 

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.