Sgå på resa, III: Emigrationsproblemet och de gamla ”goda” tiderna
Närpes heter som bekant den dominerande landskommunen i södra svenska Österbotten. Vidsträckt och väldig (en tid i världen också folkrik i förhållande till sitt ytinnehåll) breder den ut sig i närheten av Kaskö. Emigrationen är naturligtvis dess största problem och dess viktigaste uppgift alltså att få till stånd arbetsmöjligheter för sina flyktande ungdomar (och äldre). Låt oss ta en titt på den och undersöka möjligheterna!
Bilen ilar fram genom de höstliga bygderna med Ernst Rabb från DFFF-distriklet i Vasa vid ratten och Runar Nordgren, förbundets svenska sekreterare, bredvid oss. Han känner till de här platserna, eftersom han är barnfödd i Närpes. Här är Rimal by, upplyser han, och pekar på några gårdar vid sidan av vägen. Här uppstod en gång liden den första, svenska socialistiska ungdomsföreningen! Den medarbetade flitigt i Till Storms! (Till Storms!, FDUs svenska tidskrift, har fina anor, vilket en del läsare kanske inte känner till. Den tystades ner under årtionden, men uppstod igen efter andra världskriget, när de nyare vindarna började blåsa.)
Vid kommunalgården i Övermark stannar vi i känslan av att en kopp te ska göra gott — ett kafe finns nämligen i samma byggnad. I närheten är hösttinget i full gång.
Dåliga affärer
Birger Svedjebäck, direktör för Övermark Andelshandel träffar vi i kafeet och ur hans mun får s.a.s. redan första kontakten med Sydösterbottens fruktansvärda emigrationsproblem. Han berättar att en hel massa far bort till vintern och att det blir svårt få affärerna att gå. Andelshandeln har fyra butiker. En stor del av emigranterna kommer förstås tillbaka till våren, men…
Direktör Svedjebäck är bekymrad. Efter att lyckligen ha avvärjt ett anfall från två ”kympi”-hungriga zigenarpojkar i Finby i Närpes (vore det inte på tiden att staten äntligen gjorde något för att bereda zigenarna hem och utkomst) brummar vi vidare i riktning mot K. J. Wenmans, alltför välkänd för närmare presentation, hem. I förbifarten får vi syn på ett par byggen, en stor sparbank och en centralskola för klasserna sju och åtta. Så värst mycket annat byggs väl knappast i Närpes just nu!
Karl Johan Wenman var riksdagsledamot för SDP 1933-1945 och elektor i flera presidentval. Under fortsättningskriget hörde han tillsammans med bl.a. Ny Tids sedermera chefredaktör Atos Wirtanen till de 33 i den så kallade fredsoppositionen som överlämnade en fredsappell till president Risto Ryti. Då kommunistpartiet igen blev lagligt efter kriget, anslöt han sig till DFFF.
Vi träffar K.J. Wenman, f.d. riksdagsman, kommunalman och bonde, ute på åkern där han tillsammans med en 18-årig son, som klarat 57,5 meter i spjut (blivande mästare?), håller på att sätta säd på störar. Vi startar en lång pratstund och Wenman berättar om mångt och mycket; bland annat om en del kommunala frågor, som ju är högaktuella nu inför valet. Han berättade bl.a. om en av de saker, som uppnåtts under den gångna mandatperioden — nämligen det nya sjukhuset i centrum uv Närpes. Det var ett initiativ, som vänstern hela tiden understödde. Wenman föreslog i sammanhanget, att en del mediciner skulle ges gratis åt patienterna, bl.a. insulin, och det godkändes även, men de förmånerna är i viss mån inskränkta nu.
En av fullmäktigeledamöterna ansåg under diskussionen, att man helst borde ge alla fri sjukvård, men att samhället inte orkar med det. Mycket bestickande blev då frågan: Om samhället i sin helhet inte orkar med det, hur ska då de tio procent av detta samhälle, som blir sjuka kunna klara saken?!
Med folkdemokraternas hjälp genomfördes sjukhusbygget, trots att de ledande inom socialministeriet var negativt inställda. Det faktum att sjukhus och kommunalhem har byggts samman i en byggnad med gemensamt kök gör det oerhört mycket billigare — och skapar större trivsel. Folk kommer och går och internerna på kommunalhemmet känner sig snarast som sjukhuspatienter de också. ”Fattiggårdskänslan” är borta.
Vi sticker in en annan fråga: Om folkdemokraterna finge majoritet i fullmäktige — vad skulle de då främst ta itu med?
Först och främst arbete!
Först och främst skulle vi starta undersökningar i samarbete med andra kommuner för att utröna möjligheterna att få en cellulosafabrik hit. (Riksdagsman Gösta Rosenberg har ånyo inlämnat en motion i den saken.) Emigrationen är svår och arbetsmöjligheter måste absolut skapas. Och det enda som hjälper är naturligtvis industrialisering.
Om det går på så här, fortsatte Wenman, så blir det rent av en känsla av ensamhet hos de, som lämnar kvar i kommunen. Men när det kommer industrier hit, så bör det redan från första början göras klart, att arbetarna skall behandlas som fullvärdiga medborgare i kommunen. De är ju inte något slags parasiter, tvärtom, utvecklingen beror på dem. Men man kan få ett åskådligt exempel på borgarnas inställningen till arbetarna i den borgerliga reaktionen på arbetarnas respektive tjänstemännens lönekampen,
Torr mark
Vi fogar nu in en fråga också om jordbruket i år och intervjuoffret berättar, att marken är torr i höst, ty häpnadsväckande nog har det varit litet regn och mest mulet och kallt. Wenmans stora jordbruk är täckdikat, välordnat och samlat på en enda plats. Ett mönsterbruk med andra ord.
I fortsättningen kommer samtalet in på de gångna tiderna, på trettiotalets valkampanjer, från vilka både Wenman och Runar Nordgren har vissa minnen …
Vi var till alla platser här omkring den tiden, berättar Wenman. Till Skaltung, Sideby och Lappfjärd m. fl. Hårda tider med lappoiterna i högsätet. Det var ju rent av nära mord mången gång! Och ofta blev det slagsmål, når lappoiterna överföll oss. Men man var ju ung den tiden och låste sig inte så mycket vid det. Man gav igen!
Valkampanj!
Och Wenman sträcker på sin ännu muskulösa gestalt. Både han och Nordgren minns med synbart nöje den gången då alla alla valplakaten revs ner. Det fanns en målare med i ”schacket” och han visste rätta blandningen! En natt for man runt i bil och smetade fast affischerna överallt med den blandningen. De var kvar tio år efterat! För att få loss dem måste det skrapas med kniv och till det hade ingen lappoet tålamod nog…
I Norrnäs hinner vi i förbifarten på hemväg byta några ont med Åke Finell, också jordbrukare, som bekräftar det sagda om emigrationen också för den byns del. Nu är höstflyktens tider inne och många far från Norrnäs! Mellan råmande kavalkader av kor kör vi ner mot Vasa. Men Korsnäs kom emellan … Mera därom nästa gång.
Sgå
Fotnot: Mellan Vinterkriget och sjuttiotalet emigrerade över en halv miljon finländare till Sverige — Finland var fattigt och jordbrukarna led av den gradvisa automatiseringen av deras bransch. I Sverige hade industrialiseringen kommit igång mycket bättre, och fabriksjobben lockade. En av statistiktopparna för Sverigemigrationen kom på 1950-talet, då framför allt svenskspråkiga österbottningar valde att åka över Östersjön i i stället för att söka arbete på finskspråkiga orter. Artikeln är digitaliserad 17.6.2017.
