Socialdemokraten Mauno Koivisto valdes till Finlands första vänsterpresident i januari 1982, och efterträdde centerpartisten Urho Kekkonen. Både Ny Tid och partiet det företrädde, DFFF, hade hade något av en ideologisk identitetskris, och tidningen skrev inte mycket om ”högersocialdemokraten” Koivisto. Men man hittar ändå ett par enstaka artiklar i arkivet som behandlar den nya presidenten, bland annat denna politiska analys skriven av Göran Berglund.
Artikeln digitaliserad och ingressen skriven 13.5.2017, dagen efter Mauno Koivistos död.
Mauno Koivisto har bekänt sig som en anhängare av Eduard Bernstein. Vad innebär det egentligen, vad går Bernsteins teorier ut på? Bernsteins, Kautskys, Hilferdings, Otto Bauers och andra högersocialdemokraters teorier går ut på en fortsatt borgerlig ideologisk kamp mot arbetarklassens revolutionära teori. De kämpar under tecknet av att de vill förnya marxismen samtidigt som de tar avstånd från marxismens grundsatser. De går in för klassförsoning och klassamarbete inom det borgerliga samhällets ramar.
Istället för arbetarklassens revolutionära teori och taktik förfäktar de kompromiss med borgarna. Det gör de i skrifter som ”Industrin o samhället”, 60-talets märkespelare ”Socialism och nationalisering”, det sistnämnda Gaitskells verk. J. Strachey skrev ”Den moderna kapitalismen” och ”slut på imperiet”. I Frankrike finns högersocialdemokraters teorier av Guy Mollet, Jules Moch och L. Lora, och i Västtyskland Sternberg o.a. De koncentrerar sina krafter på att försköna kapitalismen. Den statsmonopolitiska kapitalismen framställer de som ”nästan socialism”. Under etiketten ”demokratisk socialism” propagerar dessa högersosialdemokrater idéer om ”kapitalismens förvandling”.
Välfärdsstaten
Strachey förvränger Marx’ lära och hävdat att kapitalismens ekonomiska lagar under inflytande av staten, partiet och fackföreningarna ändrar natur och att kapitalismen som följer detta omdans till en välfärdsstat. Strachey hävdar att Marx’ lära inte bekräftas av fakta. Högersocialdemokraterna gör ivriga angrepp på Marx’ lära om proletariatets utarmning för att kunna få luft under vingarna för klassfred och klasskampens onödighet i det kapitalistiska samhället. De försöker därmed bevisa att arbetarklassen uppnår ett växande materiellt välstånd och gör därmed förräderi mot arbetarklassen på kapitalisternas villkor.
I teorin om välfärdsstaten ingår högersocialdemokraternas idé om ”kapitalets demokratisering” och de borgerliga idéerna om ”de ledandes revolution”, om ”den andra industrirevolutionen” osv. De anammar en amerikansk ekonom Berleys teorier som hävdar att industrikoncernerna föregås av en ”kollektivsering av kapitalet” medan kapitalet själv blir en ”försvinnande faktor”. Vissa av dem går så långt att de menar att då ledarnas funktion har gått över på de professionella ledarnas händer, folkets tillitsmäns händer, är det inte mera nödvändigt att nationalisera produktionen.
Medbestämmandet
En annan variant av ”ledarnas revolution” är teorin om arbetarnas ”medbestämmanderatt” i ledningen av företagen. Denna teori går ut på att arbetarna på lika basis sant kapitalisterna skall placeras i företagets observationsråd, samt i handels-, industrihantverks- och lantbrukskamrar. Avsikten med denna medbestämmanderätt skulle vara enligt högersocialdemokraterna att arbeta för demokratisering av företagens ledning och samhällsekonomin i sin helhet. De vill på detta sätt framhålla att det inte skulle vara egendomsformen som är avgörande, utan systemet för företagens ledning. Samtidigt hävdar de att privategendomen upphör att vara det borgerliga samhällets grundlag, den politiska maktens grundlag. De menar samtidigt att i det bestående samhället dominerar teknokratin, dvs de personer som leder företagen. Teorin om ”arbetarklassens medbestämmanderätt” i ledningen för företagen är baserat på den falska föreställningen om den kapitalistiska ledningens karaktär. Som Marx framhävde, är kapitalistisk ledning inte bara en särskild funktion betingad av den samhälleliga produktionens natur. Denna ledning utför samtidigt funktionen av olika former av utsugning av arbetarna.
Högersocialdemokraterna bortser helt från detta, från ledningens andra specifika sida som är en följd av det kapitalistiska egendomsförhållandet. De betraktar arbetare och kapitalister som likaberättigade parter, som ”sociala partner” i produktionen. I verkligheten utsugs arbetarna i en eller annan form av kapitalisterna, och mellan dessa klasser består antagonistiska motsättningar är av övergående natur och ser ”medbestämmanderätten” som ett medel att skapa klassfred i industrin. Om man som i samarbetslagen plockar in bara högersocialdemokrater i arbetsplatsdemokratins diskussionsnämnd och man har övervikt med ordförandens röst från arbetsgivarens sida så håller ju arbetsgivaren i alla fall det ekonomiska herraväldet över företaget, ja även det politiska herraväldet.
Staten över klasserna
Högersocialdemokraterna vill med sitt tal om den moderna kapitalismens ”förvandling” tala om kapitalismens spontana inväxande i socialismen. De vill göra gällande att alla klasser skulle vara intresserade av övergång till socialism, dvs kapitalister och arbetare tillsammans. Denna teori skulle ju erkänna att det inte finns någon fundamental skillnad mellan kapitalism och socialism och att övergången från kapitalism skulle ske gradvis utan revolution. Men var finns då den maktstruktur som skall säkerställa uppbyggnader av det socialistiska samhället? De flesta av den demokratiska socialismens förespråkar betraktar statsplanering av samhällsekonomin som den viktigaste metoden för uppbyggandet av socialismen, vilken inte går att genomföra i verkligheten under kapitalistiska förhållanden.
Andra föreslår genomförande av progressiv beskattning av arbetsfria intäkter och ändring av arvslagarna. De försöker alltid framställa den borgerliga staten som en stat över klasserna, men i verkligheten fungerar den i monopolens intressen. Då högersocialdemokraterna ställer sina förhoppningar till det tekniska framåtskridandet hävdar de att det av sig själv leder till högre levnadsnivå för arbetarna och till utplåning av klassmotsättningarna. I verkligheten för stigande automatisering i det kapitalistiska samhället till en skärpning av de kapitalistika motsättningarna och skärper ytterligare arbetslösheten och marknadsproblemen.
De olika etiketterna som man klistrar på kapitalismen betyder helt enkelt att man bevarar den politiska makten i borgarnas händer, bevarar den privatkapitalistiska egendomsrätten till produktions-medlen. Frihet till att köpa och sälja betyder helt enkelt att det är fritt fram att på olika grader utsuga de arbetande. Detta får räcka för att berätta litet om den teori som Manu bekände sig till.
Text Göran Berglund
Foto CC/Bundersarchiv
