Debatten om kvinnolitteraturen på sagoön Island

av Camilla Wide

Den statsägda tevekanalen på Island visade hösten 1994 en sexdelad programserie om kulturen i det självständiga Islands historia, dvs. 1944-1994. Ett av programmen i serien, som utgjorde en del av det offentliga 50-årsfirandet på Island, handlade om litteratur. I det skulle isländsk efterkrigstida litteratur presenteras med hjälp av intervjuer med tolv centrala författare. Presentationen blev emellertid rätt så mansdominerad.

Endast två kvinnliga författare intervjuades, Steinunn Sigurðardóttir (bilden) och Ingibjörg Haraldsdóttir (poet, inte översatt till svenska). Dessutom nämndes kvinnor mycket sparsamt i det intervjumaterial programproducenterna valt att lyfta fram. Svava Jakobsdóttir, en av Islands stora modernister, nämndes bara kort och en del andra centrala kvinnliga författare togs inte alls upp, t.ex. Vigdís Grímsdóttir, som översatts till alla nordiska språk (t.ex. Flickan i skogen till svenska) och bl.a. fick det stora isländska litteraturpriset 1994.

Resultatet var en livlig debatt om kvinnor och män i den isländska litteraturen och litteraturhistorien, som fortfarande pågår och t.o.m. har nått Dagens Nyheter i Sverige och Aftenposten i Norge. ”Hätsk debatt på sagoön. Isländska feminister attackerar de unga manliga författarna” lyder rubriken på en artikel i DN 13 mars. ”De är till hälften analfabeter, fullständigt blinda för kvinnolitteraturen”, säger Súsanna Svavarsdóttir, litteraturkritiker och kulturchef på Islands största tidning Morgunblaðið, i DN:s artikel. Hon anklagar bl.a. Einar Kárason (känd för sin trilogi om kåkstadsfamiljen i det efterkrigstida Reykjavik och nu aktuell på svenska med Dumma mäns goda råd) och Einar Már Guðmundsson (Nordiska rådets färska litteraturpristagare) för att vara grabbiga: ”De skriver bara om sin och sina vänners uppväxttid och kommer aldrig ur det. De anser sig ha räddat nationens litterära framtid, men har ingen historisk kunskap”.

Dagný Kristjánsdóttir, feminist, litteraturvetare, litteraturkritiker och docent vid Islands universitet, håller inte med Súsannas tolkning av problematiken. Tillsammans med nio kvinnliga och två manliga litteraturvetare, litteraturkritiker och kulturjournalister skrev hon ett öppet brev till de isländska medierna om valet av författare till det omdiskuterade programmet.

– Vi gick inte till attack mot enskilda författare och deras litteratur. Vår kritik gällde framför allt litteraturhistorien och litteraturdebatten, att kvinnor inte där får den uppmärksamhet de förtjänar, varken som författare eller litteraturvetare. Jag håller t.ex. inte med Súsanna i hennes kritik av Einar Már Guðmundsson. Han är en utmärkt författare.

Som ett svar på det öppna brevet till medierna ordnades en tevedebatt med ”feministerna” och programproducenterna (en manlig författare och en manlig litteraturvetare).

– Det positiva med hela den här debatten är att man äntligen börjat diskutera feministisk litteraturforskning i medierna på Island. Tevedebatten var det första programmet om feministisk litteraturforskning i teve – och den ägde alltså rum så sent som i december 1994!

Problemet är alltså att kvinnorna inte beaktas tillräckligt av det kulturella etablissemanget, de glöms bort eller anses oviktiga eller inte tillräckligt bra. Kvinnorna lyser t.ex. med sin frånvaro i diskussionen om litteratur från åren 1944-1964. Och ändå finns det kvinnlig experimentell litteratur från den här tiden på Island. Till exempel Ragnheiður Jónsdóttir (1898-1967) skrev ett slags modernistisk realism. I hennes roman Villieldur (Vildeld) från 1967 ses samma verklighet ur fyra olika berättares synvinkel.

– Den här ”modernistiska realismen” skriven av kvinnliga författare har traditionellt lästs utgående från realismen och inte utgående från modernismen. Eftersom den avviker från sedvanlig realism har den ofta stämplats som mer eller mindre misslyckad realism.

Den första efterkrigstida kvinnliga författaren som accepterades av det litterära etablissemanget var Svava Jakobsdóttir. Med sina absurda noveller med vardagsmotiv (t.ex. Saga för barn, 1967, som även översatts till svenska) och romanen Den inneboende (1969), som på ett absurt allegoriskt sätt behandlar den amerikanska militärbasens intrång på Island, banade hon väg för kommande kvinnliga isländska författare.

– Vi har varit lyckligt lottade att få ha Svava Jakobsdóttir på Island. Hon har betytt otroligt mycket för den isländska kvinnolitteraturen och dagens kvinnliga författare på Island.

Kvinnorörelsen på 70-talet (som bl.a. resulterade i ett helt kvinnligt parti, Kvinnolistan, och världens första kvinnliga president, Vigdís Finnbogadóttir) bidrog också till att kvinnliga författare trädde fram på 70- och 80-talen. Och idag har Island många framgångsrika och erkända kvinnliga författare, t.ex. Steinunn Sigurðardóttir och Vigdís Grímsdóttir, som båda två översatts till svenska, och de unga författarna Kristín Ómarsdóttir och Linda Vilhjálmsdóttir.

– För tillfället är de kvinnliga isländska författarna de facto mer experimentella på Island. Medan det episka inslaget återvunnit terräng hos de manliga författarna, experimenterar de kvinnliga författarna rätt mycket med formen.

Det finns alltså kvinnliga isländska författare, som är värda att läsas och studeras – och tas med i jubileumsprogram om litteratur. Men det här betyder inte att alla isländska feminister eller andra vänner av isländsk kvinnolitteratur vill attackera manliga författare.

– Det intressanta i litteraturen är ju spänningen mellan män och kvinnor. Inte vill vi feminister bara ha och läsa böcker av kvinnor och om kvinnor. Men vi vill att andra än feminister läser och diskuterar god kvinnolitteratur.

Detta var en introduktion till Dagný Kristjánsdóttirs artikel

Camilla Wide

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.