Elva miljoner i statsunderstöd, sex miljoner från Helsingfors stad, sex miljoner i biljettintäkter… Se där en snabb sammanfattning av Svenska teaterns intäkter 1997. Med sådana pengar kan man knappast klaga. Eller? Å andra sidan är det väl så i den här branschen att det alltid borde finnas mera – har man någonsin hört någon kulturproducent klaga över att det finns för mycket pengar?
Teaterchef Lars Svedberg klagar egentligen inte (”det hör till att teatern skall vara i kris”, säger han). Men han påpekar stillsamt att staten fortfarande ger mindre pengar än man enligt teaterlagen borde. Och han pekar på ett diagram på sista sidan i teaterns årsberättelse, som visar hur intäkter och utgifter i stort sett går hand i hand:
– Förutsättningen för att få in mycket pengar är att man ger ut mycket pengar, säger han.
Så för att få in 8,5 miljoner i biljettintäkter, som man gjorde toppåret 1995, måste man också satsa en hel del. 1997 visade bokslutet ett överskott om 677 000 mark (som visserligen åts upp av amorteringar på lån). Siffrorna för 1998 är inte offentliga ännu, men det är ingen hemlighet att man går på minus.
– 1998 var tyngre än -97 för att vi hade så fruktansvärt många produktioner, bl.a. två stora samarbetsprojekt med dansteatern Eri och med Ruumiillisen taiteen teatteri under en period när vi kunde ha spelat Topelius, som då hade en fruktansvärd efterfrågan.
Antalet produktioner 1997 var hela 47, mot 36 året före. I den siffran ingår också gästspel och samproduktioner med andra grupper och det är där tillväxtmånen finns, teaterns egna produktioner har hållit en jämn nivå de senaste tio åren.
– Visst är det skojigt när det är mycket aktivitet i huset, men vi kan inte fortsätta öka på det här viset, dels p.g.a. personalresurser, dels för att vi nu har färre scener än tidigare, Nicken har blivit artistfoajé och teatern kommer inte längre att hyra in sig vid Fredrikstorg som man tidigare gjort, förklarar Svedberg.
– Samtidigt är det viktigt för Svenska Teatern att ha samproduktioner med olika små grupper. Förr fanns det en antagonism mellan fria grupper och stora teatrar, men numera har den förbytts i symbios.
Samarbetet med de fria grupperna går i båda riktningarna: Svenskis skådisar är med i de fria gruppernas uppsättningar och vice versa.
– Inställningen till Svenska Teatern har blivit annorlunda jämfört med hur det var i början av 80-talet, när jag senast jobbade här, då var det väldigt svårt att locka unga skådespelare hit, nu upplevs det här som en attraktiv arbetsplats.
– Vi skulle inte behöva understöda de fria grupperna, men vi har påtagit oss det frivilligt. Och nu har samarbetet också utsträckts till dansteatrarna, som är illa omskötta av anslagsbeviljande myndigheter. Det här har upplevts som positivt på statligt håll – även om det inte har gett oss mera pengar, säger Svedberg.
Är statens bröd säkert?
1997 utgjorde statliga och kommunala anslag 69,5 procent av teaterns intäkter, vilket betyder att teatern sköter sin egen medelanskaffning rätt hyggligt. Men frågan är ju hur länge stat och kommun vill fortsätta sponsorera teatrarna i dessa resultatansvarstider?
Lars Svedberg verkar inte vara orolig, han hänvisar till en undersökning som säger att för varje mark staten satsar på teatrarna får man två tillbaka, rent nationalekonomiskt sett. Teatrarna genererar inte bara jobb för skådespelare, utan också för taxichaufförer, hårfrisörer, dekormakare.
– Det lönar sig alltså för samhället att satsa på teatern, säger han lugnt.
En annan, liten, men tidvis rätt synlig, inkomstkälla är sponsoreringen. Under storsuccén Hype hade man 15 minuter reklam före föreställningen och dessutom reklam i foajén – ”det såg ganska jävligt ut”, säger nuvarande teaterchefen. I Chorus Line, årets storproduktion, kan man knappast låta bli att notera vilket bilmärke som har sponsorerat: en bil står på scenen när publiken kommer in i salongen och den får på ett litet skruvat sätt inleda hela pjäsen.
– En del har ondgjort sig över det här, men visst är det mindre störande än att ha 15 minuter reklam i början och dessutom förstöra foajén, så jämfört med Hype är det ju lite.
Och A Chorus Line är en stor produktion.
– Vi har varit i kontakt med olika företag, men det är få som skulle sätta pengar på bordet, för det mesta är det fråga om sponsorering in natura, säger Svedberg.
T.ex. får en hotellkedja reklam i utbyte mot att de svenska gästartisterna ”i viss utsträckning” får bo på hotell.
– Det viktiga är att komma ihåg att det här bara är punktinsatser, våra huvudsponsorer är stat och kommun.
Musikalen Hype återkommer han till flera gånger, inte utan orsak. Tack vare Hype fördubblades publiksiffrorna från -93 till -94 (till 124 000) och lockade en helt ny publik; unga och finskspråkiga.
– Hype tog alla på säng. 50 föreställningar var inplanerade, sen blev det 50 till och 50 till och… Och visst fanns det de som frågade om det ”nu är det här vi skall göra” – men om en pjäs går för fulla hus och lockar en svårflörtad publik, så vem skulle egentligen säga nej till det? säger Svedberg till försvar för sin företrädare Georg Dolivo.
”Säkra kort” finns inte
Det är ingen hemlighet att teatrar satsar på säkra kort som plockar in mycket pengar, för att med de pengarna kunna finansiera de mindre (och viktigare, säger kritikerna) pjäserna som inte lockar de stora publikmassorna. Men ekvationen är inte fullt så simpel:
– Ingenting är säkert! Hur i all världen skulle man kunna påstå att Pojken Blå var ett säkert kort, som en del gjorde när det visade sig att den gick bra. En nyskriven finlandssvensk pjäs som baserar sig på indisk mytologi! Och å andra sidan kan en succé som Me and My Girl, som gick 96 gånger, ge ett minus på 200 000 mark medan Druvor och russin, där den enda extra utgiften är Leif Wager, kan ge en vinst på en halv miljon. Det är inte heller säkert att A Chorus Line går – den går bra nu, men den är dyr i drift och gruppen är svår att hålla samman, så den kommer inte att gå så länge som den kunde gå.
Det som gör A Chorus Line dyr är att mängder av elever från Operans balettskola, Teaterhögskolans dansinstitution och Tanssivintti, medverkar, plus folk från Sverige.
Rättigheterna kostade inte så mycket som folk kanske tror.
– Förskottet var litet högre än vanligt, men rättigheterna i sig kostade inte så mycket. Och det är inte som att sätta upp Fantomen på Operan, där förlaget t.o.m. bestämmer vilken färg man skall ha på toalettpappret!
Just nu går två stora musikaler samtidigt i Helsingfors. Finska stadsteatern har satt upp Les Misèrables och Svenskis har A Chorus Line – det är ett sammanträffande och har inte påverkat publiktillströmningen till Svenskis, intygar Svedberg.
– Och det behöver faktiskt inte vara så, att om det går bra för en teater, så går det sämre för en annan, det kan vara tvärtom, att man stimulerar varandra.
Levande människor, teaterns trumfkort
Rent tekniskt sett kan det vara en slump att två importerade storproduktioner uppförs samtidigt, men å andra sidan ligger det i tiden att sätta upp stora pjäser, större pjäser, i konkurrens med ännu större pjäser som gästspelar i ishallar och på sportarenor. Och alla vill de locka samma publiksegment, nämligen segmentet ”de stora åskådarmassorna”. Men stort, större, störst är inte enbart bra, anser Svedberg.
– Det är en litet beklaglig tendens, att allt måste vara en sensation, det ska vara ”Rock-Hamlet” eller att Nicole Kidman är naken i 15 sekunder. Idealet skulle i stället vara att kunna skapa förtroende för en konstinstitution så att folk skulle gå och se goda föreställningar, utan att allt måste vara så speciellt. Nu kommer Carmen med hästar och åsnor till arenan i Esbo, biljetterna kostar 760 mark – jämför det med att man kan ta hit Birgitta Ulfsson, som uppträder för full salong på 500 personer, ensam med en pianist, utan dekor eller några tekniska arrangemang och det fungerar så förbannat bra, att man inte behöver någon fruktansvärd apparat till det!
– Teatern blir inte anakronistisk så länge man tar fasta på det enda teatern har som ingen annan kan erbjuda: levande människor. A Chorus Line t.ex. är inte något spektakel, där är människorna det viktigaste. A Chorus Line är också ett exempel på en uppsättning gjord enligt modern teknik: massor av frilansande skådisar, som fått anställning bara för en uppsättning – en trend som inte ju uppfattas som direkt människovänlig.
– Det finns en tendens mot mera rörliga ensembler, men jag tror nog att man i längden inser att det behövs teatrar som kan spela en ordentlig repertoar för en bred publik. För det måste man ha en tillräckligt stor fast ensemble, så man inte hela tiden måste börja från noll. Men samtidigt är det viktigt att också kunna ta in nya ansikten. Det är en balansgång – och det är inte så, som en del tror, att Dolivo bara ville ha frilansare och jag bara fast anställda. När jag kom hit fanns det 15 fast anställda skådespelare, nu är de 20 – på 60-talet var de över 40.
Efter sju år som biträdande chef på Kansallisteatteri vet Svedberg hur besvärligt det är att sätta upp en spelplan med frilansskådisar som alla också har engagemang på andra teatrar – och för TV.
– Nuförtiden görs ju inte serier i mindre än 500 avsnitt, ironiserar han. Så samma publik som hemma vill se långkörare med gamla bekanta skådespelare måste lockas med större och häftigare och nyare för att komma till teatern – visst är det märkligt?
Theresa Norrmén
Sponsorering ja – men inte hur som helst
Sponsorering är ett ganska nytt fenomen inom teaterlivet i Finland, och än så länge har den inte antagit några större proportioner. Risto Ruohonen, administrativ chef vid Kaupunginteatteri (Stadsteatern) i Helsingfors säger att sponsoreringen hämtar in ”ett par hundratusen” per år till hans teater.
– Det kan jämföras med att en fullsatt salong kan ta in 100.000, förklarar han. Då är det viktigare att få stora företag att köpa hela föreställningar, än att få enstaka sponsoravtal. Men om det i pjästexten ”naturligt” uppstår möjligheter att få sponsorering, har man i princip ingenting emot det. Ruohonen nämner t.ex. West Side Story, där vissa alkoholhaltiga drycker figurerade i en bar.
– I den pjäsen hade vi också en motorcykel av lätt igenkännelig modell på scenen och i gengäld fick importören ha en likadan motorcykel i foajén. Om det finns möjliga samarbetspartners, som passar in i pjäsen och i den epok som pjäsen handlar om, så kan man ta in dem. Utgångspunkten är ändå att man inte ändrar i pjästexten, t.ex. så, att någon skulle nämna något visst märke för att man skall få sponsorpengar, anser Ruohonen. Det här gör att Ruohonen tycker att det är ganska okej med sponsorering som den gjordes i Hype, för att vissa märkesprodukter där var viktiga för helheten (pjäsen handlade om ”ungdomskultur”, så den som inte har sett Hype kan ganska bra gissa vilken typ av sponsorering det gäller.) Ruohonen anser att det är svårt att dra upp exakta riktlinjer i förväg, man måste avgöra från fall till fall. Frågan om teatersponsorering har ändå väckt så pass mycket intresse att reklam- och teaterfolk som bäst håller på och diskuterar saken – men några rekommendationer finns inte, ännu. Sannolikt skall en teater ändå ha ganska ruggig ekonomi för att t.ex. göra om krogen i Les Misérables till en McDonald´s-restaurang…
Text: Theresa Norrmén
Foto: Lena Malm
