Planet landar och efter passkontrollen, med bagaget i handen, möter jag det nya Polen, den Tredje Republiken, som uppstod för exakt tio år sedan, den 12 september 1989, då Tadeusz Mazowiecki, den förste icke-kommunistiske premiärministern, bildade första demokratiska regeringen på femtio år.

Det nya landet. Utåt bländar det med sin glans och granna färger, men vid eftertanke och närmare observation är det också skrämmande och förvånande.

I ankomsthallen möter mig en rad nya butiker: hyllor med högklassiga varor, utländska märken. Kiosker och tiotals kvadratmeter av tidningsstånd, skimrande månadsmagasin och veckotidningar – dagspressen från Tyskland, USA och Japan. Ingenting nytt för en genomsnittlig västerlänning, men för mig, som alltid hade varit van vid att samma ställe, i tiotals år, varit öde… I minnet har jag en sliten, röd-vit paroll ”Gemensamt bygger vi vårt socialistiska fosterland” målad över hela väggen i den då tomma hallen, ett par soldater bevakande ordningen, spatserande fram och tillbaka, deras sammanbitna läppar…

Reklam, färg och ljus är nu en bestående del av flyghallen. Särskilt reklamen. Enorma plakat upphängda under taket, på väggarna, ja – överallt. Omöjliga att undvika med blicken, informerar (eller retar?) de om de säkraste bilmärken, utsökta ölsorter och tystgående diskmaskiner. Smilande ansiken och pepsodent-vita tänder i megaformat. Utländska, för det mesta. Stark illumination, marmorgolv och fönsterramar i krom – en ny stil och ett säkert märke på välstånd i ett land på väg mot EU. På väg i en galopperande fart.

Vid sidan blomsterstånd och blomsterhandlare med ett brett sortiment av rosor, fresior och färdiga buketter – det enda äkta tecknet på en stark, polsk tradition – ty här har man aldrig snålat med blommor.

Den som hade besökt landet före 1989 skulle ha svårigheter att känna igen samma ställen i dag. För i dag är Polen ett land ”i förvandling” – begreppet ”reform” ingår i livets vardagliga vokabulär. Det sista decenniet i Polens historia präglas av radikala ekonomiska förändringar. I början av 90-talet var det ännu frågan om en kompromiss mellan de olika partigrupperingarna (både i regeringen och i parlamentet fortsatte en del av de forna kommunisterna under socialdemokratins mantel) och ett allmänt samtycke från samhällets sida, men efter tiden växte samhälleliga konflikter fram.

Missnöjet uppstod ingalunda från intet. Det kom från en växande disproportion mellan dem som drog förmån av de nya reformerna och dem som blev tvungna att vegetera i det nya Polen. Härifrån kom frustrationer bland folket, men också näringen till alla sorters undergörare som lovade en underbar framtid.

I butikerna bågnar de tidigare tomma hyllorna nu av tyngden hos alla slags varor i ett enormt urval och sortiment. Dock för detta, såsom också för kreditkorten och de utländska bilar som köps av en allt större grupp förmögna polacker, har landet fått betala ett högt pris bestående av nöd, fattigdom och allt större samhällsskillnader. Många ställer sig i dag frågan Har det varit värt det?

Katowice, min gamla hemstad, har förändrats helt. Den enhetligt gråa industristaden, kolgruvearbetarnas Mecka, har utifrån transformerats till en närmare oigenkännlig metropol.

”This is not America” sjöng David Bowie i en känd låt för ett antal år sedan. Dock undrar jag… Nygrundade banker i ståtliga glaspalats, skyskrapor med hypermoderna utrymmen för Schlesiens börs, starka investeringsfirmor och försäkringsbolag – allt detta uppstår i en svindlande fart, bredvid tvåhundra år gamla kvarter. Vilka dock, det måste påpekas, flitigt restaureras , efter en paus på femtio år.

Adidas, Levi’s och Dior – plötsligt har de polska namnen försvunnit ur gatubilden. Inget minne efter den gamla mjölkbaren. Nu är det franska restauranger, Pizza Hut och McDonald’s som gäller. I utkanten av staden, intill De Tre Fiskdammarnas Dal, där vi alltid firade vårpicknick med skolan den 21 mars (den officiella skolkarens dag!) växer nu fram ett nytt köpcentrum som helt och hållet finansieras av utländska investerare.

En djärv, modemedveten ungdom strävar längs Katowices gator, unga, bekymmerslösa flickor (med en polsk utgåva av Cosmopolitan under armen!) besöker internet-caféer och espressobarer . Även den västerländska pub-kulturen har assimilerats snabbt och i dag kan man urskilja: irländska puber, puber i techno-stil…

Jag minns mitt ungdomscafé, otaliga teglas och alltid ett stort fat munkar för 2.50 zlotych styck. Och givetvis vi, ett dussin gymnasister med patriotiska frihetsideal, längtande till det nya Polen vi var på väg att skapa. Tysta poesikvällar med Czeslaw Milosz dikter och Marek Grechutas visor.

Då var det knappt någon som kunde inse vilka förändringar som väntade landet. För övrigt icke bara landet – även Europa, och i vissa avseenden hela världen, ty socialismens fall i Östeuropa bidrog till att hela världsbilden ändrades. Men det var i Polen man började riva järnridån. Först därpå följde murens fall, Tjeckoslovakiens sammetsrevolution, Sovjetunionens upplösning och de baltiska republikernas självständighet.

En avgörande faktor i spelet var utan tvivel fackföreningsrörelsen ”Solidaritet”, en bärande (men icke tillåten!) kraft vilken som känt legaliserades sommaren 1989, kort innan det första fria parlamentsvalet ägde rum den 4 juni. Men också polackernas inre tro och styrka bidrog till att rundabordsförhandlingarna (den första dialogen mellan den dåvarande, kommunistiska regeringen och oppositionen) resulterade i detta val. ”När det är som värst håller vi oss som bäst” lyder ett gammalt polskt ordspråk.

Hursomhelst var det under premiärminister Tadeusz Mazowieckis tid som ett nytt kapitel öppnades i Polens historia. Situationen var så ny, olik allt annat och, hur absurt det än låter, främmande. Aldrig förut hade det funnits ett land som på ett oficiellt, fredligt sätt skulle bryta med ett politiskt system. Ett system som genom decennierna hade genomsyrat varenda samhällssektor, som, sist och slutligen, hade blivit en livsstil, vare man ville det eller icke. Genom alla dessa femtio år hade människorna lärt sig tänka och handla på ett visst sätt.

Sommaren 1989, på tröskeln till den Tredje Republiken, hade man ingen aning hur utvecklingen skulle te sig. För Mazowieckis regering gällde det att bryta med det socialistiska systemet och påbörja reformarbetet. Huvudmålen var att införa ett demokratiskt samhälle och en fri marknadsekonomi. Internationellt sett gällde det att finna en stadig position i Europa och bana vägen för ett snart medlemskap i EU och NATO.

I dag är Polen tio år äldre. Landet har bakom sig åtta regeringsbyten och ett brokigt decennium av svåra försök, många fall, misslyckanden, men också framgångar. Efter en rätt enhetlig, socialistisk stat, där det kanske icke ”fanns” tillräckligt, men där det för alla var ”lika” har polackerna fått ett land av ytterligheter, kontraster och nya värden. Samtidigt drar genom landet en ständigt växande, västerländsk svallvåg, och de problem vi nu har påminner i stort sätt om dem som finns över hela världen.

I en intervju för den polska televisionen, på den Tredje Republikens tioårsdag, uttryckte sig Mazowiecki dock belåtet, men ansvarsfullt: ”Polen måste, i detta stadium av förändringar, ta vara på sig självt, för att inte rubba balansen i den internationella situationen (…) Vi har varit ansvariga för förändringarna i denna världsdel, denna region (…) Jag hade en känsla av att vi skulle lyckas… och det har vi väl gjort.”

Men problem hade alltid funnits och kommer att finnas. Hade det inte funnits missnöje i det forna systemet? Visst – men då hade man också uttryckt det på ett annorlunda sätt. I den socialistiska staten Polen fanns det knappast utrymme för protest eller manifestationer. Nu hör de till gatubilden:

Polska jordbrukare har genom vägblockader startat ett krig med politikerna och den sittande regeringen. Vägarna blockeras, förklarar de, eftersom inkomsterna har fallit ner med 40 procent. Ett resultat av den åratal långa jordbrukssubventioneringen, EU:s höga kvalitetskrav och den strama regeringspolitiken

Framför sejmens (parlamentets) byggnad demonstrerar sjuksköterskor och barnmorskor för löneförhöjningar. Deras strejk har pågått i flere månader, medan narkosläkare hungerstrejkar i diverse sjukhus landet runt. Den första januari detta år trädde en sjukvårdsreform i kraft och både läkare och patienter har svårigheter att anpassa sig. Frånsett att läkarna har alltid hört till de mest underbetalda grupperna i samhället, fanns det förr läkare för alla. Nu har situationen förändrats – nya sjukkassor har skapats, ”familjeläkare”, men också en stor ”privat sektor” har uppstått inom branchen. Då läkaryrket fortfarande är underbetalt, övergår de bästa specialisterna från stads- och universitetssjukhus till privatkliniker.

Nästa exempel (eller nästa problem?) utgör det polska svarta guldet – kolet. I Polityka, en veckotidning som tar upp politiska och samhällsekonomiska frågor, läser man att forfarande över 50 000 kolgruvearbetare kommer till arbetet av sociala och samhällsmässiga (!) skäl, trots att deras arbetsinsats inte har någon ekonomisk betydelse. För varenda ton kol som bryts betalar skattebetalarna omkring 16,60 zloty.

Skolreformen. På väg mot EU har man blivit tvungen att totalt ställa om utbildningssystemet. Denna höst splittrades den traditionella, polska åttaåriga grundskolan och det fyraåriga gymnasiet i en sexårig lågstadieskola, ett treårigt lyceum och ett treårigt kursbundet gymnasium. Otillräckliga skolutrymmen, inte tillräckligt många lärare och missnöjda elever (och föräldrar). Endel skolor ockuperas av missnöjda föräldraråd, upprörda lärare – och visst – stridslystna elever.

Exemplen följer på varandra, och stundom tycks de påminna om ett ändlöst dominospel… men med hurudant resultat?

Även den polska familjen befinner sig i en kris. Aldrig har kriminaliteten och våldet varit så utbredda i landet som under det sista decenniet.

Men i kontrasternas land kan man inte enbart tala om motgångar. Stora, nationella händelser har genom tiderna pumpat kraft i polackerna och hållit självkänslan uppe. Enbart det sista årets händelser har bidragit till att landet igen har blivit synligt på världskartan och massmedierna har ånyo upptagit temat: Polen.

Den 15 maj, vid sidan om Tjecken och Ungern, gjorde Polen sitt inträde i Nato. Majoriteten av polackerna har tyckt att beslutet var rätt, och att inträdet i Nato dels stärker landets position och dels ger det en bestående säkerhet. Under en högtidlig ceremoni hissades den polska flaggan i Natos högkvarter. Samtidigt, i presidentpalatset, skålade decenniets före detta premiärministrar för fosterlandets framtid och den nuvarande premiärministern Jerzy Buzek yttrade de berömda orden:”…äntligen har vi seglat in i den hamn, där vi hade hört hemma från början, för femtio år sedan”. Och det kunde inte undgå vare sig TV-kamerorna eller miljoner TV-tittare hur rörd och stolt han var i denna högtidiga stund.

Månaden därpå, i juni, gjorde påven sitt sjunde besök i hemlandet. Till hans ord lyssnade åter igen miljoner polacker. Johannes Paulus II:s popularitet har ingalunda minskat i det demokratiska Polen. Enligt en opinionsundersökning kort efter påvens besök tyckte hela 83 procent av de tillfrågade att man kan tillägna sig påvens uppmaning att förändra någonting i sitt vardagliga liv. Samtidigt anser många att polackerna dyrkar påven mera än de lyssnar till honom. Ibland undrar jag, enligt vilka moraliska mönster mina landsmän skulle gå tillväga, om det inte skulle finnas en polsk påve. Den samhälleliga revolutionen som landet genomgår under det sista decenniet påbjuder polackerna att söka fasta referenspunkter, som i sin tur underlättar orienteringen i en verklighet under ständig förändring. Ju svagare känsla av stabilitet, desto större behov att finna ”vägvisare”. Påven utgör just en sådan ”vägvisare”.

Över De Tre Dammarnas Dal är solnedgången olik någon annan, även om den delvis skyms av det nyuppbyggda köpcentret. Luftföroreningarnas magiska sammansättning över industristaden Katowice har alltid färgat den nedgående sommarsolen mexikoröd, och nu går den sakta ner bakom en dimslöja. Precis som för tio år sedan, precis som i min barndom. Som alltid. Endel ting ändras väl aldrig.

”Det tycker jag inte alls”, kommenterade dock min bekant, välkänd för sina antikommunistiska åsikter. ”…och om jag skulle ha chansen, så skulle jag byta om till den forna tiden. För du ser, för mig lyste solen då starkare, flickorna var vackrare, också alkoholen var starkare. Och trapporna – lägre. Vår fattigdom delade vi alla lika. Om det fanns något som lät oss glömma denna fattigdom, om än för en stund! ack – vilken glädje det då var! Aldrig kommer jag glädjas åt något lika mycket som åt min första enrummare utan kök, möblerna jag fick efter att i åratal ha stått på ‘kölistan’. Vi levde livet och det kändes så verkligt. Äkta”