ALLA MOT ALLA I PRAG

av Carl B. Lindberg

Det börjar skymma den 25:e september. Nästa dag är det då den 26:e, den dag som så många, både aktivister och poliser, har förberett sig för så länge.

Vi som inte är poliser har möte på aktivisternas Convergence center i utkanterna av Prag. Här görs planerna för störningarna av IMF:s och Världsbankens möte upp. Poliser patrullerar några hundra meter längre bort. Det ekar i den gamla fabrikshallen. Men vi lyckas ändå tillämpa våra försök till direkt demokrati, med omröstningar genom handuppräckning. Pressen ges inte tillträde till området, vilket är rätt så synd, då får medierna ingen möjlighet att se det alternativ som anti-globaliseringsrörelsen utgör, med dess gemenskap, diversitet och öppenhet.

Den finländska representationen i Prag är rätt så stor. Det är fyra bussar från Finland och dessutom har många mänskor tagit sig ner på egen hand. Bussarna har ordnats av sammanslutningen S26, som lånat sitt namn från datumet. Precis som INPEG, (initiativet mot ekonomisk globalisering), den tjeckiska organisationen som står för koordineringen på plats i Prag, omfattar S26 folk med rätt så olika utopier. Det är både anarkister och kommunister, ekoaktivister och kristna. Trots att åsikterna går isär har enigheten ändå varit stor, åtminstone under förberedelserna. De våldsamheter som kommer att inträffa den 26:e förvärrar sprickorna.

”Oss representerar du inte!”

Så gryr då den 26:e och vi står utanför hotell SAS Radisson. Där bor nämligen Sauli Niinistö och de andra delegaterna från Finland. Vi vecklar ut våra banderoller. ”Onko muita arvoja kuin Nokia?”-banderollen (övers. nedan!) , får vi hålla i i hörnen, eftersom den inte har några käppar. Föregående kväll blev jag nämligen stoppad av en polis som med uppriktig ilska bröt käpparna i små bitar, trots att han inte förstod texten.

Vi är ungefär 60 finska demonstranter som står där utanför hotellet nu klockan sex på morgonen.”Sauli kulta, herää jo, herää jo…” sjunger vi och kamerorna klickar och rullar. Snabbt samlas en rad på tiotalet poliser framför hotellets trappa. De är sedan vår enda publik, förutom pressen och några hotellgäster som skyggt tittar ut från sina fönster eller aulans glasdörrar. Ut över Prags tomma gator skallar våra rop: ”Meitä et edusta!” Plötsligt, efter någon timme får vi syn på honom. ”Sauli, käännä takkisi!”, våra rop får ny fart. Sauli ser ut genom aulans glasdörrar över polisernas axlar. Tycker mig skönja ett aningen besvärat småleende på hans läppar. Efter en stund öppnas dörren och han och hans chaufför och säkerhetsvakt kommer ut. Vi avancerar ut på gatan. Men när vi är framme sitter Sauli redan i bilen, och polisen hinner emellan. Vi blåser i våra visselpipor medan bilen kör bort. Sauli vinkar.

Mot kongresscentret

”Det gick ju fredligt och bra”, säger någon och vi andra håller med där vi sitter på torget Námˇestí Míru en kort stund senare. Ledda av musik börjar vi den internationella marschen vid elvatiden. Enligt oberoende källor är vi cirka 15 000 personer. Efter några hundra meter splittras tåget i fyra olika: det blå, det gula, det ljusröda, och det silver-ljusröda. Det blå tåget leds av anarkister, det ljusröda av International Socialists, och det silver-ljusröda är ett sambatåg, ämnat för dem som vill undvika konfrontationer. Själv så går jag i det gula tåget, vilket leds av den italienska gruppen Ya basta!. Tågens uppgift är att blockera de olika vägarna till kongresscentret. Ya basta! ämnar tränga sig förbi muren av poliser som står på bron till kongresscentret. När vi kommer fram till bron inser de flesta att det hela är dömt att misslyckas. Efter kravallstaket och nästan lufttäta lager med kravallutrustade poliser, följer pansarfordon, vattenkanoner, och sedan en rad med polisbilar och bussar som ser ut att aldrig sluta. ”Kärnvapen är det enda som råder bot på det här ”, säger Otso, ”…och då skulle det inte finnas någon bro att ta sig över på.”

Längst framme var alltså den italienska kärntruppen, till vilken tio finländare slutit sig. Klädda i vita overaller, uppstoppade med flytvästar, hjälmar och andra kroppsskydd var de ett lämpligt ämne för fotograferna. Pressen är iklädd röda västar och slåss om de bästa platserna. De är, åtminstone så här i början, fler än de som är klädda i vita overaller.

Plötsligt kommer turkiska revolutionära kommunister, med ansikten dolda bakom dukar prydda med hammare, skära och gevär. De viftar dessutom med stora röda flaggor med likadana symboler. De har ingenting med Ya basta! att göra men kamerorna vänds ändå girigt mot den här smått absurda synen. Ya basta!-mänskorna blir irriterade och meddelar i megafon att de här fanbärarna inte representerar dem. Det här är ett av de många tillfällen då en enskild rörelse försökt använda det hela till att lyfta fram sig själv.

Men nu förbereder Ya basta! sin attack, kamerorna blir intresserade igen. ”Robotpoliserna” rubbas knappast. Polisen använder tårgas. Det här är de i kärntruppen förberedda på, antingen med gasmask eller någon duk fuktad med ättika. Jag och de flesta från pressen är inte utrustade. Hostar och flyttar mig bakåt. Knyter tröja runt munnen och näsan och går tillbaks till de främsta leden. Efter några attacker lyckas någon erövra batonger och sköldar från polisen; glädjerop hörs. Frustrationen är dock uppenbar, då inget egentligen uppnås.

Gatukrig och upplösning

En del av pressen har redan tröttnat och stuckit ner till dalen under bron på jakt efter mer slående bilder. Tjock rök breder ut sig därifrån. Det är det blå tåget, anarkisternas tåg som befinner sig där nere. Joakim från Finland berättar: ”Vi undrade var vi hamnat då folk började plocka upp stenar och annat bråte. I början kunde vi hålla oss i bakgrunden, men snart var det oklart var själva fronten gick. Jag såg civilklädda poliser gå in bland demonstranterna. Då stack vi.” Själv har jag inte lust att bege mig dit ner. Medierna får sitt gatukrig, med vattenkanoner, tårgas, gummikulor och molotovcocktails.

Det gula tåget splittras efter ett sista desperat försök. Man besluter om en blockad vid operahuset då delegaterna har planerat att äta middag där. Efter att ha suttit och blockerat inkörsvägarna ett par timmar, får vi höra att middagen är avbeställd. Efter det här råder en viss allmän förvirring. Vi är fortfarande tusentals människor som är samlade utanför operan, men ingen verkar riktigt veta vad man borde göra. Det går olika rykten. Någon säger att att delegaterna befinner sig vid ett annat operahus, andra att åtminstone en del är vid ett en gourmetretaurang någon kilometer längre bort. De som försöker leda mötet lyckas inte få något ljud ur megafonen. ”En aktivist kände någon som jobbade på kongresscentret”, berättar finländaren Markus Drake (se förra sista ordet). ”Så den vägen hade vi fått reda på att delegaterna nu var på väg med buss till ett ställe ett par kilometer utanför centrum för att äta. Jag berättade det här för dem som ledde mötet, och hur vi fått tag i informationen. Men ändå meddelade de det inte i megafonen. Sedan berättade jag det för Hannes som genast blev entusiastisk och berättade det hela för mötesledarna. Nu lyssnade de och meddelade det hela i megafonen. Det är väl det är som är large group dynamics”.

En del av skocken hade dock redan begett sig bort från platsen i det här skedet. Det är nu som McDonald’s, C&A:s och Kentucky Fried Chickens’ fönster krossas vid Václavské námˇestí. Det silverljusröda tåget kommer dansandes samba till platsen och utsätts för polisens tårgas, trots att de inte haft något att göra med fönsterkrossandet. Nu börjar polisen arrestera folk. De som gått lös på de amerikanska firmorna har antagligen redan försvunnit från platsen. Så många av dem som blir tagna av polisen är åskådare som inte ens har något att göra med demonstrationerna.

Förvirring

När det här händer så är jag på väg mot förorterna. Vi går längs med en motorväg, vi är några hundra och rödsvarta fanor vajar. Tråkigt nog så urartar det hela aningen på vägen när huliganer börjar hacka på helt vanliga personbilar som råkar passera. Väl framme väntar sedan låsta grindar och en polismur bakom dem. Plötsligt kör en buss snabbt förbi. Det är delegaternas buss! Vi rusar framåt, och någon kastar en sten mot den, men mer hinner inte hända förrän den är borta ur synhåll. Tydligen fick vi deras entré genom porten förhindrad.

Någon kommer att tänka på de möjligen kan försöka komma in någon annan väg, så vi försöker gå runt stället. Mycket riktigt! Där är bussen igen. Den bromsar in när några aktivister hinner ställa sig framför den. ”Krasch!”, säger det när en punkare kastar en soptunna mot bussens framfönster. Endel delegater tar skydd på golvet. Nu har polisen hunnit skynda sig till platsen, så bussen backar och försvinner bakom muren av kravallpoliser. På platsen är vi nu bara några tio, och det verkar som polisen håller på att omringa oss, så vi finländare på plats besluter oss för att sticka innan det är för sent.

Så slutar då den 26:e september, i en allmän förvirring. Vad som riktigt hänt är ännu så här på kvällen oklart, och vad vi uppnått är ännu mera höljt i dunkel.

Dagen efter

Men demonstrationerna fortsätter nästa dag. Med omröstning genom handuppräckning besluter vi att demonstrera för dem som arresterats. Så långt från Námˇestí Míru kommer inte marschen för på sidogatan byggs snabbt upp en polismur. Vi sätter oss ner, under 300 personer. Länge sitter vi inte där förrän en polismur växer upp också på andra sidan. Där sitter vi sedan instängda. Vi sätter oss ner och efter en stund ordnas omröstning. Borde vi försöka gå mot polismuren, eller sitta här och vänta? Några av oss förhandlar med polisen, och under tiden spelas musik och klappas händer. Vi får lov av polisen att avlägsna oss från gatan på villkor att vi går tillbaks till torget. Det känns förstås aningen snopet.

Någon timme senare får vi dock ett överraskande besked: Världsbankens och IMF:s möte för nästa dag är annullerat! Förvåningen är stor. Den 26:e hade ju inte gått som planerat, principerna om icke-våld hade inte kunnat hållas. Av allt att döma var det främst det här våldet som hade talat. Rädsla hade fått institutionerna att annullera sitt möte. Helgar ändamålen medlen? Jag tycker att den skada som enskilda stenkastare åstadkommit inte väger tungt mot vad IMF och Världsbanken gjort, så jag stämmer in i det allmänna jubel som uppstår. På kvällen ordnas ett muntert sambatåg genom gamla stan.

Polisen ger igen

Nästa morgon vaknar jag av att Juho Nieminen kommer in och berättar att han varit i fängelset över natten. Han och nio andra finländare arresterades föregående kväll i Gamla stan precis innan sambatåget började. De stoppades av polisen och ombads visa passen som så många andra som blivit stoppade så många gånger under resan. Den här gången kallades dock en polisbil till platsen, och de fick order att stiga in.

Nu på morgonen tar Otso och plockar fram sin bärbara dator och ett pressmeddelande för den finska pressen skrivs. I pressmeddelandet, som också läggs ut på vår hemsida, berättas om arresteringen. Åt de arresterades angavs ingen orsak till arresteringen och den som frågade om poliserna pratade engelska fick ett slag i ansiktet. På polistationen fick de stå med benen isär och huvudet mot väggen i nästan en timme. De nekades också sin lagstadgade rätt till ett telefonsamtal. En del av flickorna tvingades klä av sig, och sitta på huk med händerna bakom ryggen. Senare får vi veta att såna här arresteringar förekommit allmänt under dagen och de fortsätter under de följande dagarna. Uppenbarligen bara på basen av utseende och klädsel stoppas folk på gatorna, för att sedan arresteras. Under demonstrationerna den 26:e och dagarna före det arresterade polisen knappt någon, men nu ger de tydligen igen.

Enligt IMC, Independent media center, som är knutet till INPEG, arresteras sammanlagt upp till 850 personer under veckan. Endel har inga klagomål över förhållandena under arresten, men andra kommer med desto mera upprörande rapporter. Många har blivit nekade vatten, mat och sömn. Det har rapporterats fall av allvarlig misshandel och sexuell antastning. Grov tortyr misstänks i åtminstone ett fall, enligt IMC. Händelserna den 26:e var ett stort spektakel, som passade media som handen i handsken. Men fängelserapporterna som kommit efter det har inte nått rubrikerna. Det är skrämmande om vi lever i en så TV-centrerad kultur, att det som inte händer framför kamerorna inte är av intresse.

Hemåt

Sammanlagt arresteras 13 finländare, innan bussarna återvänder till Finland morgonen den 29:e. Endel av dem utvisas ur landet, utan orsak eller förklaring. De två sista dagarna i Prag går åt till att dels undvika ställen där polisen möjligen skulle kunna få för sig att arrestera, och dels till en demonstration till förmån för de arresterade. När vi sedan är över gränsen drar vi alla en lättnadens suck. Den tredje oktober hölls en demonstration utanför tjeckiska ambassaden i Helsingfors, och de arresterade ämnar väcka åtal mot tjeckiska staten.

Många av oss finländare är ännu upprörda över våldet både från demonstranternas och från polisens sida. Men de minnena är ändå för de flesta färre än alla de positiva. Vi minns INPEG:s välorganiserade motmöte med föredrag av filosofer och intellektuella, musiken från Art of resistance-festivalen, sambatågen, och de många fredliga demonstrationerna. Sist men inte minst minns vi förstås alla de sympatiska människorna från olika delar av världen vi träffade.

Spektaklet är nu över och kamerorna är riktade annanstans. Antiglobaliseringsrörelsen fortsätter dock sin verksamhet. De frågor som demonstationerna i Prag förhoppningsvis lyft fram, förlorar ju inte sin aktualitet, tvärtom. Utmaningen för rörelsen kommer nu att vara att finna någon fastare form, som är verksam också då det inte pågår något sådant här stormöte.

 

* ”Finns det andra värden än Nokia?”

* ”Broder Sauli, broder Sauli, sover du, sover du…”

* ”Oss representerar du inte.”

* ”Sauli, bli en kappvändare!”

Carl Lindberg

Lämna en kommentar