SPRÅK FÖR MAKT, MANIPULATION, KUNSKAP OCH KREATIVITET

av Claes Andersson

Claes Andersson

Under Filosofidagarna i Tammerforshuset nyligen höll Jaan Kaplinski ett föredrag under rubriken ”Om Heidegger varit mordvin”, där han på ett fängslande sätt analyserade språkets ställning i förra seklets filosofi. Han indelade filosoferna i två skolor: språksadisterna och språkmasokisterna. Sadisterna är övertygade om att språket inte lämpar sig som vetenskapens och filosofins språk. Enligt dem förvränger och skymmer språket sanningen snarare än uppenbarar den. Till språksadisterna räknade han Carnap och Wittgenstein. Språkmasokisterna däremot tror att språket är klokare än mänskan och tänkandet, i språkets struktur och i begreppen finner man själva sanningen. Den främsta språkmasokisten är Martin Heidegger.Själv är jag varken filosof eller språkforskare, men som författare och terapeut har jag länge intresserat mig för språket. Jag tror mig också begripa vad Kaplinski menade med sin indelning av filosoferna i språksadister och -masokister. Mina egna iakttagelser om och kring språket hämtar jag från mina egna vardagliga erfarenheter, från terapeutiska dialoger, ur politiken, propagandan och hjärntvätten i media och offentlig debatt. Och naturligtvis ur upplevelser av det levande språket i dikten, som på många sätt är unikt och skiljer sig från allt annat språk.


I begynnelsen var ordet. Allt börjar med språket, vars kraft är gränslös. Genom orden och språket lär vi oss benämna världen, mänskorna och föremålen, våra egna upplevelser, känslor och iakttagelser. Genom språket individualiseras vi och separeras från den tidiga symbiosen. Vi blir individer, någonting ”för oss själva”. Utan språk skulle det inte finnas begrepp, abstraktioner, inte ens ”tankar” och ”tänkande” (jag är medveten om att det föreligger olika uppfattningar i den här frågan).
I kommunikationen mellan mänskor är språket av central, men inte helt dominerande, betydelse. Språket kan fungera som förmedlare av neutral och entydig information, instrumentellt. ”Vad är klockan? – Snart fem. – Tack.” Saken kompliceras genast när det blir fråga om växelverkan mellan två eller flera mänskor som har något slags maktrelation eller känslorelation till varandra. Då kan dialogen låta så här: ”Vad är klockan? – Kan du inte hålla reda på dina egna saker, slarver! Var var du förresten i natt?! – Dej kan man inte prata med! – Idiot!” En dylik dialog avslöjar maktkamp, kamp om hur kontrahenterna står i sin maktposition till den andra. Det är inte viktigt vad som sägs, utan hur det sägs, med vilket tonfall och i vilken avsikt.
Dramats dialog grundas på den här typen av växelverkan, som man kunde kalla relationskommunikation. Ju känslostarkare och motsättningsfullare våra språkliga meddelanden är, desto starkare blir de känslor av ambivalens och ångest de väcker hos mottagaren. Schizofreniforskaren Harold Searles har beskrivit hur språklig kommunikation med starka motstridiga meddelanden kan bryta ned en annan persons psyke – m.a.o. göra den andra galen. Tillvägagångssätten är många. Det kan handla om att det föreligger en kraftig motsättning mellan språkets själva instrumentella budskap i kontrast till de budskap som samtidigt utsänds, genom betoningar, gester, kroppsspråk, blickar o.s.v. Eller man kan i sitt tal hoppa så snabbt och ologiskt från sak till sak, från högt till lågt, från abstrakt till till vardagligt, från vänligt till hotfullt, att mottagaren inte kan förhålla sig på annat sätt än att få ångest. En förälder kan smeka sitt lilla barn på ett sexuellt upphetsande sätt samtidigt som föräldern låter förstå att sexuella känslor hos barnet gentemot föräldern är det mest skamliga och förbjudna.
Allt det här är naturligtvis inga nyheter. Man kände till det redan under antiken. Man finner det hos Shakespeare, hos August Strindberg i exempelvis Fadren och hos de bästa moderna dramatikerna, Veijo Meri, Lars Norén, Jouko Turkka. Man talar också om dubbelbindande budskap, med vilka menas budskap som är paradoxala i den meningen att man inte kan förhålla sig logisktrationellt till dem. Hur man än förhåller sig, gör man fel. Klassisk är frågan: När slutade ni misshandla er fru? Eller befallningen: Lyd mig inte! Eller utsagan: I min kamp mot Gud står Han på min sida. En dylik kommunikation förekommer till en viss grad överallt där mänskor finns, men i högre grad inom familjer och grupper med psykotiska upplevelse- och beteendemönster.
Hur ser då språket ut i samhällsdebatten, i media och i den politiska retoriken? I hur hög grad används språket för att klargöra och förtydliga? Eller kan det vara så, att språket ofta medvetet brukas för att dölja, förvränga och hindra mänskor från att förstå?
Den som har makten över språket behärskar också hela kontexten, maktsfären. Läkarnas munklatin, juristernas paragrafrotvälska, byråkraternas pappersmummel, politikernas ekonomistiska kabbala – vad uttrycker de annat än rädsla för att vanliga mänskor skall förstå vad de sysslar med och på det sättet bli ett hot mot deras etablerade makt?
I de nya media, i televisionen och på internet, tycks språket foga sig efter det nya mediets krav. I tv personifieras och förenklas verkligheten ända till enfald och förljugenhet. I valpaneler på tre-fyra timmar som jag genomlidit, lyckas tv alltid skapa en atmosfär av den största brådska. Snabbt snabbt, så att ingen hinner säga någonting… I dagspolitiken tassar de politiska journalisterna omkring i riksdagens korridorer, sticker fram sina mikrofoner då man minst väntar det och frågar sina omöjliga frågor: Vilken är livets mening? Vad tror ni om Europas utveckling? Borde Matti hängas eller kastreras? Svaren får inte överstiga nio sekunder. Sedan dras mikrofonen bort – coitus interruptus infantilis! Den politiker som klarar av att ge kortkorta och rediga svar på vansinninga och obesvarbara frågor går en lysande karriär till mötes.
Chatspråket på nätet tycks vara sin egen språkverklighet, med egen ord-och satsbildning, egen grammatik (eller avsaknad av sådan). Det är snabbt, improviserat, rakt på sak, erotiskt, intimt, infantilt och fascinerande. Det har likheter med det språk som som präglar olika regressiva tillstånd, eller det spontana barnets språkpladder.
Diktens språk skiljer sig på väsentliga punkter från både vardagsspråket och normalprosan. Det följer andra lagar än övriga språk. Språket förmedlar en verklighet som är besläktad med drömmens eller det psykotiska, primitiva tänkandets språk. Tiden framskrider inte lineärt, från a till b, som brukligt är. I dikten är det förflutna, framtiden och ögonblicket samtidigt närvarande. Kanske kan man tala om en cirkulär tids- och verklighetsuppfattning, som den beskrivits i vissa gamla indiankulturer.
Diktens språk hämtar sin styrka och sin livskraft genom att inte vara intentionellt, inte sträva efter att nå någonting med sitt språk. Dikten vill inte propagera eller förändra, utom indirekt, genom sin långsamma verkan och sin egenart, genom att synliggöra saker på ett nytt sätt. I diktspråket föds ny verklighet i samma stund dikten blir skriven och läst. Dikten är inte rekonstruerande. Den använder sig visserligen av tidigare erfarenheter, minnen, känslor, som den bearbetar till den nya verklighet som dikten skapar. Diktens relation till tidigare och ofta mycket tidiga upplevelser kunde jämföras med dansens relation till känslor av glädje, sorg, frihet. Eller med den hysteriska förlamningens relation till det psykiska trauma som ligger bakom förlamningen. Relationen kunde, i brist på bättre, betecknas som ”ikonisk”.
Nu när den nya teknologin försöker råna vårt språk på många av de finaste och finurligaste bokstäverna, och deras fina prickar, skall jag avsluta med en prosadikt som jag skrev för tio år sedan, då ä, ö och å ännu inte var lika utrotningshotade som idag:

Jag gömmer mig i bokstäverna likt trädet i sitt lövverk. Solen är skymd men den värmer, liksom den skymda kärleken. Lövverket svalkar mig, skvätter ner mig när tusentals små ån och ön och än sprutar vatten med sina prickar ur den djupa brunnen. Fåglarna är skymda i ordkvittret, genom dem har jag förbindelse med den stora munnen som blåser mig. Genom ordens nätverk av gångar och shuntar är jag förbunden med himlen, och med molnen som fyller mig med gas. Regn stiger och sjunker i mig, det väser som när syrgas släpps ur en tub.

Claes Andersson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.