Q-teatteri har med sin uppsättning av René Pollesch pjäs Heidi Hoo lyckats skapa ett stycke Teaterberlin mitt i Helsingfors: flödande, högljutt, överväldigande. – Ta med öronpropparna! uppmanar Ny Tids recensent.

Modern tysk dramatik är bristvara på finländska teatrar. Men vid sidan av Moritz Rinke(på finska i Åbo) aktualiseras nu också 40+ regissören och pjäsförfattaren René Pollesch, som i regel vill hålla sina textmassor för sej själv. Finland är efter Chile faktiskt land nummer två där en annan regissör fått grönt ljus att sätta upp en pjäs av honom .

I fallet Pollesch finns det en tysk kontext som han måste placeras in i. Det handlar om en teatertradition där omänskliga textblock inte är någon ovanlighet, där begrepp som det groteska och verfremdung är självklarheter. Dessutom bör man ha en Berlin-koppling i minnet, eftersom det är med Berlins många starka regissörs- och chefspersonligheter som motpoler som Pollesch har utvecklat sin estetik.

Nu skriver och arbetar Pollesch framför allt mot det som kallas Schaubuhne-naturalism (signerad Thomas Ostermaier) eller en borgerskapets stadsteatermässiga samhällskritik som enligt Pollesch aldrig når längre än till teaterns entré. Hans svar är en slags trashteater, teatertrash, postpostmodernism, hypernaturalism.

I Heidi Hoo… målar texten upp mera en virtuellt sann bild av en verklighet än en realistisk sanning. Vi har tre kvinnor (Bambi, Gong, och Heidi) som inledningsvis sägs jobba på en biluthyrning i ett samhälle som kräver mobilitet och tillgänglighet dygnet runt. Känslolivet är arbetsgivarens egendom, gränsen mellan hem och arbetsplats är utsuddad – då alltmer existerar på ett virtuellt plan så finns det egentligen ingenting som kunde kallas hem, eller så är Hem Överallt, ingen vill bara vara där längre.

Pollesch pjäs är en jättelik textmassa som enligt honom själv inte skall behandlas som litteratur, eftersom det enda som egentligen räknas är Föreställningen. Det är inte ens meningen att man som åskådare skall uppfatta alla detaljer i texten.

Det gör man inte heller, men jag fascineras av mischmaschtextflödet som blandar slogans med såpa med lyrik filosofi medvetandeströmmar vardagsjargong teoretisk litteratur ordlekar – innehållet är våldsamt påträngande groteskt komiskt alldagligt absurt, allting på samma gång. Pollesch språk har Associationen som motor där han vänder på ord och sammanhang, och bygger vidare på ett dussintalet år gammalt regigrepp: upprepningen. Men han för det ett steg längre, från ett regigrepp till en prosastil.

Och uppsättningen då?

I Pollesch pjäser förvandlas skådespelaren till en textmaskin som måste spola bort allt som liknar känslomässigt engagemang, och skådistrion (Elina Knihtilä, Pirjo Lonka ochMari Perankoski) lyckas med det, lyckas gå på i ett extremt högt och högljutt tempo i 75 minuter nonstop – även om jag kan tänka mej att det i Tyskland skulle krävas ytterligare en växel, och ytterligare flera portioner groteskhet. Skådistrion lyckas också SKRIKA på ett… tja, på ett åtminstone för föreställningen vettigt sätt.

I det finska teaterfinland fungerar ju skrikande på scen som en slags panikknapp för skådisar som inte riktigt vet vad som borde göras. Men då Q-teatteri möter Pollesch har skriket en annan funktion, det finns färdigt inskrivet i manuskriptet och fungerar liksom frånstötande uppjagande hysteriskt som en slags verfremdungseffekt, och jagar dessutom fram en suggestivitet som stöds av ljus & ljud projiceringar och musik. Helheten får kvällen att smaka som ett stycke teaterberlin mitt i Helsingfors – och det är ovanligt.

Fast, om man primärt vill ha en storyline, dramaturgiska kurvor och ett traditionellt realistiskt spel och dialoger, då är det lätt att rycka på axlarna och säga, jag fattar ingenting, och dessutom skriker de ju så mycket.

Själv längtar jag ibland efter genomtänkta alternativ till dagens diktatoriskt härskande dramaturgi, och just det bjuder Pollesch på. Men samtidigt uppmanar jag potentiella åskådare att ta med öronproppar, eftersom volymen snabbt kan bli ansträngande.

Visst, utmattning är förstås ett av uppsättningens centrala nyckelord, både för dem på scenen och oss i salongen. Men ändå, ta med dem, för säkerhets skull.

René Pollesch: Heidi Hoo ei ole enää tällä töissä på Q-teatern i Helsingfors. Regi: Mika Leskinen. Översättning: Jukka-Pekka Pajunen. I rollerna: Elina Knihtilä, Pirjo Lonka och Mari Perankoski. Scenografi: arbetsgruppen samt Riikka von Martens.

Recensionen har i något annan form sänts i Radio Vegas kulturaktualitetsprogram Rapido.