Om kreativitet är så helande, varför blir så många konstnärer galna? Ett svar på den frågan har Hedvig Långbacka hittat i Claes Anderssons nyutkomna bok om skrivandets lust och vånda.
Det finns alldeles tydligt en stor beställning på böcker, föreläsningar och artiklar som behandlar läsandet och skrivandet. Vi som läser tycks ha en stor lust att försöka komma å ena sidan kreativitetens och å andra sidan tolkandets och mottagandets, mysterier på spåren. Vi vill diskutera och, om möjligt, definiera vad som händer i skrivandets och läsandets processer.Så genren “författare berättar om sitt skrivande” är populär – författaraftnar samlar stora skaror litteraturintresserade och böcker i ämnet, som nyutkomna Har du sett öknen blomma finner stora läsekretsar. Många författare har givit sig i kast med uppgiften att, om inte förklara, så åtminstone skildra, det magiska mötet mellan språk och känsla och mellan läsare och författare. Vi har rentav moderna klassiker i genren som Olof Lagerkrantz, Fay Weldon, Stephen King.
Det är i och för sig intressant att av alla konstnärer just författare gör de största ansträngningarna att försöka förklara vad konstupplevelsen är. Det finns långt färre alster där kompositörer eller bildhuggare, för att nu ta ett par exempel, försöker skildra sitt arbete och sin konstgrens hemligheter. Kanske har det att göra med att författaren ju hela tiden i sin verksamhet undersöker världen i ord – det blir naturligt att undersöka och formulera också den aktiviteten!
Vad har ännu inte sagts?
Svårigheten för den som ger sig in på att skriva ännu en bok av det slaget är ju förstås att det mesta har sagts förr. Vad nytt har man att berätta? Kan man ge läsaren nya insikter, ökad nyfikenhet? Nytt är ju förstås alltid den enskilda författarens upplevelse av det egna skrivandet (och läsandet) – författarens egna skaparlycka och kreativa vånda, unika för just honom eller henne. Och det är ju alltid fängslande, liksom varje titt in i en annan människas inre skrymslen.
Claes Andersson bjuder på en hel del, ofta befriande självironiska, inblickar i sin skrivartillvaro, med allt vad det innebär av motstånd, “writer’s block”, ögonblick av hänryckning och tålmodiga och inspirationslösa timmar vid datorn. Han visar oss att båda sidorna är nödvändiga vid skapandeprocessen, hänryckningen och tragglandet:
Var och en som får uppleva detta tillstånd av fullbordan och bekräftelse, denna “flow” eller “inspiration” eller “ingivelse”, vet att enbart det räcker som belöning för skrivandets möda. Närmare luckan och den fullständiga bekräftelsen når man endast i den sexuella sammansmältningen och extasen, om ens då. (…) men låt mej kliva ner från regnbågen och återvända till vardagen. Skrivandet är framförallt målmedvetet, ihärdigt och regelbundet arbete. Endast ett sådant disciplinerat arbete ger resultat. Man måste skriva mycket och helst varje dag. Läsa dessutom. Skrivandet är på sätt och vis att läsa det ännu oskrivna.
Kompositören Einojuhani Rautavaara har i en intervju en gång sagt att han bara skriver ner den musik som finns. Också Andersson låter förstå att det i skrivprocessen finns något gåtfullt, att den “styrs och präglas av irrationalitet, improvisation och ‘barnslighet’”. Det att man, som Claes Andersson, är psykiater och har mer inblick i själens mekanismer än de flesta, löser alltså inte kreativitetens gåtor.
En psykiaters och diktares syn
Men det är klart att Andersson har insikter i det mänskliga psyket som gör att han kan spåra mönster för kreativiteten och dra vissa slutsatser om dess förutsättningar. Detta blev för mig den största behållningen av boken – den är inte bara en författares utan också en läkares betraktelse. I ett av bokens kapitel funderar diktaren och psykiatern på drömmen och dikten och hur de båda hänger ihop. Han citerar Gunnar Ekelöf: “För mig har diktandet alltid varit att drömma med öppna ögon” och Sigmund Freud: “dagdrömmen är diktens råmaterial”. I ett annat diskuterar han främlingsskap och traumatiska barndomsupplevelser som inspirationskälla och orsak till författarskap – påfallande många författare hör till en eller annan minoritetsgrupp, påfallande många har tunga erfarenheter av att ha blivit övergivna och oälskade bakom sig.
Andersson tacklar också den fråga som kanske inte tillräckligt ofta ställs i dagens läge då man gärna ser konsten som terapeutisk: Om kreativitet är så helande, varför blir så många konstnärer galna? Ett svar på den frågan kan vi alltså hitta i den nyutkomna boken.
Undvik goda råd!
I boken ingår ett par kapitel där författaren kommer med en del goda råd åt andra författare, kapitel som med tanke på helheten med fördel kunde ha lämnats bort. Särskilt som Andersson drygt hundra sidor senare konstaterar: “Det enda beaktansvärda rådet är därför: ge aldrig andra människor råd!” Över huvud taget skulle boken antagligen ha vunnit på en litet noggrannare koncentration av materialet; personligen skulle jag gärna ha läst ännu mera om kreativiteten ur en psykiaters synvinkel – där har ju författaren om inte unika, så mycket speciella insikter!
En dikt föds
Bland det svåraste av allt är väl att beskriva en kreativ process, förklara varför just de orden föds i just det ögonblick de fick sin ordning på pappret. Claes Andersson låter oss följa med en dikts (Vänskapens språk) födelse och öppnar på det sättet dikten för åtminstone mig på ett alldeles nytt sätt. Aha, det är dethär den handlar om, var min spontana reaktion, varpå jag började fundera kring detta med den “moderna” poesin och hur vi tolkar den. Ganska ofta lär vi väl läsa saker och betydelser i den som inte författaren hade tänkt sig, och ser inte alltid vad den s.a.s egentligen handlar om.
Men har det sist och slutligen någon betydelse? Är det viktigt ur en författares synpunkt att vi läser hans/hennes dikt “rätt” eller räcker det med att vi läser den och berörs av den? Det vore också en fråga värd att diskutera …
Tankebok och diskussionsunderlag
Har du sett öknen blomma är vad man kunde kalla för en tankebok, en sådan som rimligtvis borde engagera och stimulera både dem som fängslas av språket och litteraturen och dem som grubblar över skapandets mekanismer. Den ger också en intressant om ock begränsad inblick i vilka författare som kan tänkas inspirera en annan – Andersson delar med sig av sina egna favoriter och citerar generöst. Tack vare det får jag inspiration att leta reda på Wislawa Szymborskas dikter och, förstås, till att läsa om en del av Anderssons egna – med nya ögon.
Claes Andersson: Har du sett öknen blomma? Om skrivandets lust och vånda. Söderströms/Ellerströms 2006.
Hedvig Långbacka
