I början av 90-talet fick jag en ny kusin. En liten smurf med blått ansikte, sugkoppshuvud och med en liten, men alltför stor vit mössa på huvudet. Smurfen var en pojke och nu kom problemet som har följt mig till denna dag – presenten. Jag ville ge något unikt, ekologiskt hållbart och framförallt: EN RIKTIG LEKSAK. Det blev en trätraktor (eller var det en lastbil?) och jag misstänker att smurfen aldrig intresserade sig för den estetiskt tilltalande, men klumpiga tingesten.

Åren gick. Smurfen följdes av barn till vänner och traktorn av diverse krav- och rättvishandel-märkta leksaker och kläder. Nu även valda med ett feministiskt medvetande: inga rosa prinsessdrömmar för flickor eller bilar till pojkar! Så kunde det ha fortsatt om inte en liten vän tagit till tårarna när hon fick en ljusblårandig marimekkoskjorta – en skjorta för Emil-i-Lönneberga-lekar var min tanke. Tårarna fick mig att inse att mina tidigare gåvoval hade handlat om lekar som jag ville att barnet skulle leka och inte om barnets egna önskemål. Och jag skämdes över min aningslöshet och beslöt att rubba på mina principer – åtminstone lite.


I Mandomsprov (2006) försvarar JP Roos föreställningen om en biologisk könsskillnad. Han hänvisar till barn som trots en könsneutral uppfostran ändå har valt fritidssysselsättningar i enlighet med könsnormen. JP’s exempel visar att vi inte ensamma rår över barnets uppfostran och tvärtemot hans poäng illustrerar det hur mångfasetterat och komplicerat könssystemet egentligen är. Det inte biologin som lär barnet att vilja balett eller judo, det är samhället som är könskodat och som består av strukturer vilka en könsneutral uppfostran i hemmet inte ensam kan rucka på. Till det behövs ett samarbete mellan olika aktörer på olika nivåer och nya bilder och metaforer.
Under de senaste veckorna har min tamburmatta fyllts av reklamblad – en del även riktade till barn. I Stockmanns julreklam för barn går ”flickornas” uppslag i rosa medan ”pojkarnas” går i svart-blått-grått. Flickorna lockas med strykbräden, babyset, dockhus, Bratz-dockor och olika mjuka djur, medan pojkarna antas vilja ha snickarset, bilbanor, sjörövarfartyg och lyftkranar. Nytt för i år är leksaksrobotarna – även de könskodade. För den lilla flickan gäller en mjuk kattrobot som enligt reklamen reagerar på beröring och spinner. Alternativt: dockan Amazing Amanda som känner igen sin ”mammas” röst, gråter och äter samt minns läggdagstid och födelsedagar. Pojkens motsvarighet är en ”snabb, vild, slug och intelligent” dinosaurierobot som kan vara antingen aggressiv eller ofarlig beroende på om den är hungrig eller inte. Notera att dinosaurien varken spinner eller minns födelsedagar eller läggdagstider – den somnar när den fått sin mat!
Det är inte så svårt att se vilka slags könsstereotypier denna julklappskatalog utgår från eller vilken typs drömmar den förmedlar. Även om jag inser att barn liksom vuxna ofta förmår använda drömmar på ett subversivt sätt och skapa vardagligt genustrubbel i sina lekar kan jag ändå inte undgå att känna mig matt inför barnens önskelistor och varuhusens reklamblad. Hur skall jag balansera mina egna ideal mot alla dessa könsnormativa drömmar? Var hittas leksaker som är både-och? Jag finner mig själv – tillsammans med många andra sjuttiotalister – drömmande mig tillbaka till sjuttiotalets unisexideal och dess känsla för färgerna brunt och grönt. (Glatt ignorerandes min egen fascination för ljusrött i åldern 10–13!)

Rita Paqvalen

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.