Tito och Milosevic är fortfarande bland oss

av Gordana Malešević

Serbien går till val den 21 januari. Tito är borta, Milosevic är borta, det finns flerpartisystem och allmänna val. Men partier med auktoritära ideologier får allt fler anhängare.

Zagorka Golubovic är professor i socialantropologi och medarbetare vid filosofiska institutionen i Belgrad. Hon är även en av grundarna till Institutet för filosofi och samhällsvetenskap. Golubovic har sett politiska ledare komma och gå, och med dem olika versioner av förtryck mot oliktänkande.
Hon har levt och forskat i Belgrad under Tito, Milosevic, Markovic och nu Tadic – i Federala Folkrepubliken Jugoslavien, Förbundsrepubliken Jugoslavien, Statsförbundet Serbien och Montenegro och nu Republiken Serbien.
År 2005 ville Golubovic tillsammans med forskarna Ivana Spasic och Isidora Jaric se hur post-Milosevic-tiden hade påverkat människorna; den politiska och sociala rörelsens rekonstruktion, attentaten mot premiärminister Zoran Djindjic 2003 och parlamentsvalet 2004, som resulterade i en ny regeringskoalition, ledd av Vojislav Kostunica.
I våras kom studien ut i bokform, med titeln: Politik och vardagsliv – tre år senare. Där kan man se att de intervjuade, efter att ha levt fem år med ett flerpartisystem, är mer kritiska mot den politik som förs nu.
Blev inte bättreSerberna hoppades att ett flerpartisystem skulle ge ett samhälle som till skillnad från Titos och Milosevics inte var korrumperat, varken av politiker eller av utländska företag. De såg fram emot att kunna påverka. Men bristen på demokratisk kultur lever kvar hos de nya ledarna och därmed i samhället. Korruptionen är utbredd: serbiska politiker har sålt statliga företag till sig själva för en symbolisk summa. De har sålt dem till maffian, eller till ett utländskt företag som lagt ned företaget, trots att de anställda själva ville ta över.
Rättssystemet fungerar dåligt. Det finns inget fungerande civilt samhälle, inget starkt fack eller andra organisationer som kan sätta press på regeringen och vara en länk mellan folket och politikerna.
Enligt svenska UD:s dokument om mänskliga rättigheter (MR) i Serbien 2005 är rättsäkerheten låg. Redan på Titos tid var domstolarna korrumperade och så är det än idag. Många anser att domarnas låga löner gör korruptionen möjlig. Juristutbildningen har inga obligatoriska kurser i MR vilket resulterar i att få jurister använder relevanta konventioner om mänskliga rättigheter.
Mordet på premiärminister Zoran Djindjic våren 2003 anses ha varit ett stort bakslag för den demokratiska processen i Serbien. Djindjic hade inlett en kamp mot den mäktiga maffian vilket troligen blev hans död. Mordet har gjort tilliten till politikerna allt mindre. Folk litar inte på att samhällets institutioner skyddar dem från brott.

Patriarkal kultur
Zagorka Golubovics uppföljande studie visar hur optimismen har vänts till pessimism, hur hoppet om en radikal förändring i samhället håller på att tyna bort. Folk är benägna att glömma att den tidigare regimen hindrade den demokratiseringsprocess som påbörjats, och lägger hela skulden på de nuvarande makthavarna eller misstror demokratin som sådan.
Inför det andra demokratiska valet i Serbien såg Golubovic en risk för att uppgivenheten och pessimismen skulle gynna det radikala partiet. Hon fick rätt. Ändå menar hon att de intervjuade har gjort en realistisk utvärdering av samhällstillståndet. De är besvikna över att inte mer har förändrats, men trots allt är de fortfarande positiva till demokratisering.
Efter Titos död 1980 blev fler partier tillåtna och det blev högre i tak i den allmänna debatten. Det ingav hopp om att det skulle gå att påverka samhället, men det kvästes av Milosevic, Tudjman, Izetbegovic med flera. Milosevic stängde tidningsredaktioner, förbjöd demonstrationer, stoppade radioprogram.
När folket reste sig emot Milosevic väcktes ett hopp om samhället och politiken. Milosevic störtades, men när de nya ledarna gick i hans hjulspår, slogs hoppet i spillror igen. Besvikelsen är stor, särskilt hos de unga, menar Jaric och Golubovic. De yngres relation till politiken har svängt från engagemang till avsmak, och efter en kort tid av aktivt deltagande vänder de sig inåt. Sannolikt kommer de att ta allt starkare avstånd från etablissemangets synsätt.
Golubovic menar att en demokratisering av samhället inte är möjlig i traditionsbundna och patriarkala politiska kulturer. Att samhället kan bli mer demokratiskt endast om en majoritet av befolkningen börjar tänka på ett nytt sätt. I Serbien är de flesta fortfarande auktoritetsbundna och passiva, vilket enligt Golubovic är förödande. Att den ekonomiska situationen inte ger medborgarna  chansen att tänka på annat än att överleva gör det dessutom svårare för dem att gå vidare och skapa något nytt.

Suspenderad 1968
År 1968, under Tito, försökte regeringen få universitetet i Belgrad att suspendera Golubovic och sju andra professorer. De ansåg att de åtta professorerna var ”personer som fostrar ungdomar i negativ anda, fostrar dem till statsfiender” och därför borde de bli avskedade. Men på den tiden var universiteten i Jugoslavien självstyrande. Zagorka Golubovics kolleger var nöjda med henne och det arbete hon utförde.
Den politiska ledningen införde då en ny lagparagraf: “Om enskild professor agerar emot samhällets intressen kan republikens rådsförsamling ta beslut i stället för universitetskollegiet”. Det resulterade i att åtta professorer blev avstängda från all undervisning på universitetet, men det hindrade dem inte från att utöva sitt yrke på annat sätt.
En del av dem, däribland Golubovic, ingick i den grupp filosofer som gick under namnet Praxisgruppen. Från 1964 till 1974 hade Praxisgruppen en ”filosofisk” sommarskola vid Adriatiska havet som samlade tänkare från alla världens hörn – Afrika, Amerika, Sovjetunionen.
Att bli suspenderad hindrade inte heller Golubovic från att forska. 1973 gavs Människan och hennes värld ut. Det är en socialpolitisk studie av dåtidens Jugoslavien, och utgivningen av den ledde till att hon blev stämd.

Ett samhälle i kris
1981, tio år efter suspenderingen och ett år efter Titos död, togs professorernas fall upp av ILO, FN:s arbetsmarknadsorgan. Det resulterade i att regeringen tvingades återinsätta dem i tjänst. Resultatet av utdragna förhandlingar blev ett nystartat Institut för filosofi och samhällsvetenskap.
1992 initierade Golubovic Samhällskaraktär och samhällsförändringar i ljuset av nationella konflikter, en studie som beskriver en tid av politisk, ekonomisk och samhällelig kris. Dessutom pågick ett brutalt krig, som alla kände av även om det inte fördes i Belgrad.
Golubovic valde att specifikt studera nationalismens inverkan på samhället och individen, eftersom den på kort tid kom att spela en ny roll och påverka hela samhället.
Golubovic fann att auktoritet, som alltid ansetts viktigt, nu fått större betydelse. Men nationalismen hade stärkts ännu mer. Man fann att människors etniska identitet hade blivit starkare än i tidigare studier. Tidigare övervägde den professionella identiteten, men nu var den nationella starkare.
1989–1990 befann sig Jugoslavien i en djup ekonomisk kris. Golubovic visar i sin studie att de politiska ledarna valde att inte lösa de ekonomiska och etniska problem som uppstod med politiska medel. I stället valde de att härska och söndra.
Nationalism, också som aggressivt ställningstagande mot andra nationer, uppkom enligt Golubovic som resultat av en massiv propaganda i delar av före detta Jugoslavien. Folket matades kontinuerligt med att de inte kunde leva ihop, att de måste separera, att det inte fanns någon annan lösning. Samhällskrisen gjorde människor vilsna, och vilsna människor är lätta att manipulera, menar Golubovic. Hon menar även att nationalistisk ideologi då är mer effektiv än kommunistisk eller liberal, därför att den vänder sig mer till känslorna.
Men alla lät sig inte manipuleras. Flera hundra tusen valde att lämna Serbien. Unga människor flydde för att slippa gå ut i kriget. Det fanns en viss medvetenhet hos folk om att kriget inte var deras.
Hösten 2000 gjorde en sammanslutning av arton demokratiskt inriktade partier, DOS, och studentorganisationen Otpor gemensam sak och ledde den fredliga revolution som genom offentliga val fick diktatorn Milosevic styre på fall. Landet styrdes därefter i flera år av DOS som arbetade för att få det på fötter efter krigsåren på 1990-talet och många års ekonomisk vanstyre. Efter ett par år tilltog dock de interna politiska maktstriderna och reformarbetet blockerades. Ombildningar av regeringen, flera ogiltigförklarade presidentval och mordet Djindjic hämmade demokratiseringsprocessen.

Gordana Malesevic

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.