Riksdagen: Hårt arbete ger resultat

av Peter Lodenius

Varför lockar riksdagen på nytt Claes Andersson trots att han redan hunnit dra sig tillbaka? Varför utesluter Outi Ojala inte att hon kan ställa upp på nytt? – They always come back, svarar de.

Vi sitter på lördagen på ett trångt kafé i köpcentret i Esboviken. Utanför pågår marknad, hit har mänskor kört från avlägsna trakter, som Kuusamo och Kajana, med burkar med honung och fisk från en renare natur. De måste ha kört hela natten, säkert slitsamt och det är svårt att förstå hur det går ihop ekonomiskt. Outi får en känsla av att hon borde köpa någonting, men hon har bråttom till Malm för att äta blinier. På söndagen ska hon vara i Kajana.
I början av veckan har hon varit med på Paavo Lipponens sista resa som talman: Trieste, Ljubljana och Zagreb i rasande fart. Hon är imponerad över Lipponens arbetskapacitet, programmet var fullspäckat, i Slovenien var presidenten och höga tjänstemän intresserade av Finlands erfarenheter som EU:s ordförandeland eftersom landet förbereder sig för samma uppgift nästa år, i Kroatien är förhandlingarna om medlemskap i EU viktiga. Därefter följde två dagar i Bryssel på en parlamentarisk konferens om EU:s nordliga dimension.

Utskotten viktigast

Också för Claes har det varit full rulle under valkampanjen. Att vara politiker är alltså ingen sinekur, som en del mänskor tror. Men varför lockar det?
Claes: När jag var i riksdagen tolv år, var det bara en kort tid som jag enbart var riksdagsman. När vänsterförbundet grundades blev jag ordförande och sedan var jag länge minister. Men jag trivdes i riksdagen och speciellt i utskotten.
Outi: Det är där arbetet görs. Det gäller bara att få ett utskott och som passar en. Jag satt ju i stora utskottet som behandlar EU-frågor och som därför är speciellt viktigt. Vår riksdag kan verkligen påverka EU-ärenden – de flesta parlament kan det inte.
Claes: Jag var med i utskottet som beredde den nya mentalvårdslagen, lagen om tvångsvård o.s.v. I ett annat utskott fick jag sätta mig in i konkurrensfrågor, vilket var nytt för mig.
Outi: Upphovsmannarätten är viktig men besvärlig. Jag har nu suttit fyra år i grundlagsutskottet och de frågorna har varit aktuella också där. De är svåra eftersom man måste se till både upphovsmännens och konsumenternas rättigheter.
Claes: Också som minister måste jag syssla med det. Lyckligtvis hade vi Jukka Liedes, som är en också internationellt ansedd expert.
Outi: Det går lätt så att politikerna inte hinner sätta sig in i allt, utan är beroende av tjänstemän.

Norden hoppas på Claes

Outi Ojala, som är hängiven nordist och har varit ordförande för Finlands delegation i Nordiska rådet och rådets president, byter plötsligt ämne.
Outi: Vi har båda haft möjlighet att vara med i Nordiska rådet. Där är många oroade över hur det går när jag slutar och hoppas på Claes.
Claes: Det nordiska samarbetet har varit viktigt och speciellt intressant har det varit med de nära kontakterna med norrmännen …
Outi: …särskilt nu när vänstern är med i regeringen.
Claes: När Finland och Sverige anslöt sig till EU blev Norge väldigt intresserat av Nordiska rådet, medan de andras intresse minskade. I praktiken har Norge ju harmoniserat sin lagstiftning med EU:s, utan att kunna påverka EU.
Outi: Norge ser Nordiska rådet som ett sätt att komma närmare EU.
Claes: Ibland får jag en känsla på rådets möten av att arbetet är ineffektivt.
Outi: Vissa utskott är mycket aktiva, som det för miljö och naturresurser, och jag tror också det för kultur och forskning är det. Det beror på vem som är ordförande. Jag har suttit länge i presidiet och där jobbas det nog.

Visst kan man påverka

Vi går tillbaka till riksdagsarbetet – kan enskilda ledamöter påverka?
Claes: Att man inte skulle kunna påverka är skitprat. Vad sker i världen om inte genom handlingar och brist på handlingar? Det gäller bara att hitta samarbetspartner som är villiga att gå om inte åt samma håll, så åtminstone nästan. Men ensam kan man ingenting.
Outi: Det gäller att vara envis. Vi har hela tiden talat om att klyftorna växer i samhället och fattigdomen ökar. Nu har socialdemokraterna tagit vårt initiativ om bättre äldreomsorg. Vänsterförbundet lämnade förra hösten in ett lagförslag om saken. Nu kanske det händer något. Vi får inte förtjänsten för det, men det är inte så viktigt som att något görs. När Claes var minister föreslog han pension för arbetsoföra arbetslösa över 55 år, men det gick inte igenom. Senare drev Ilkka Taipale igenom det och nu kallar socialdemokraterna det Lex Taipale.
Claes: Jag unnar Ilkka det mycket väl!
Outi: Man inser sällan hur lång tid saker kan ta. Att driva igenom partnerskapslagen tog åtta år.
Claes: Det är nog den största chocken i riksdagen att märka hur långsamt det går, man är ju ändå såpass narcissistisk att man vill se något resultat av sitt arbete.

Andalusien via Vivi-Ann

Partnerskapslagen, som gör det möjligt för personer av samma kön att gifta sig, var antagligen Outis mest betydelsefulla enskilda arbetsseger, men ännu viktigare var insatsen som gruppordförande. Claes undrar vad hon ska göra när hon slutar.
Outi: På tisdagen efter valet far jag till Andalusien som reseledare för 30 pensionärer, jag håller på att läsa Vivi-Ann Sjögrens böcker. Men jag fortsätter i kommunalpolitiken, jag sitter ju i stadsstyrelsen och -fullmäktige. Och jag fortsätter som ordförande i medborgarorganisationen Pohjola-Norden.
Claes: Det är många som frågat vem man ska rösta på när man inte längre kan rösta på Outi.
Outi: Åt sådana som frågat mig har jag föreslagit Sirpa Puhakka.
Claes: Det roligaste med denhär valkampanjen är alla de unga som varit aktiva. Aija Typpö som leder min stödgrupp är en ung studerande som är fantastiskt kunnig och skicklig. Hon är också med i de vänsterungas kör Ääri som sjunger som änglar. De är mycket öppna och inte dogmatiska.
Outi: Det finns också fina unga i kommunalpolitiken, t.ex. i nämnderna och vi borde satsa på dem.
Men Claes, hur beslöt han sig för att försöka en come-back?
Claes: Jag fick så småningom en tanke: tänk om man skulle försöka på nytt? Jag hade varit flitig de senaste åren, skrivit flera böcker och spelat mycket jazz, men politiken lockade ändå. Visst spelade Suvi-Anne Siimes’ agerande en roll, men det var inte avgörande. Matti Hokkanen, som jag jobbat med på ministeriet, sade att jag inte kunde vara säker på att komma in och att jag måste jobba hårt. Och det har jag försökt.

Trefjärdedels-samhället

Det har ju visat sig att när man arbetat för att eliminera de s.k. flitfällorna har resultatet varit att inkomstklyftorna ökat, gruppen med de lägsta inkomsterna har ytterligare halkat efter.
Outi: Vi har varnat för den utvecklingen. 1995-99 var svåra år och vi var tvungna att göra nedskärningar, men senare hade det inte varit nödvändigt. Självrisken i boendestödet var den mest problematiska punkten, det visste vi och det visste också Lipponens andra regering. Samlingspartiet krävde en självrisk på 20 procent, och vi försökte först få bort den helt, och det lyckades inte, men Terttu Huttu-Juntunen och Claes lyckades få ner den till 7 procent.
Claes: Det var enda gången jag sade att vi går ut ur regeringen om det blir 20 procent. Följden blev att Pentti Arajärvi tillsattes som utredningsman och han föreslog en självrisk på 7 procent.
Outi: Den nuvarande regeringen tog sedan bort självrisken helt – det var till stor del ett resultat av vårt arbete. Regeringen höjde också barnbidraget för första barnet, men inte för familjer med utkomststöd. Jag fattar inte det resonemanget.
Claes: Regeringens fattigdomspaket var en skymf, det räckte till två koppar kaffe till i månaden och var ungefär lika stort som pengarna Mikael Lilius ensam fick från sina optioner i Forum.
Outi: Dessutom slopade regeringen förmögenhetsskatten.
Claes: Det är trefjärdedelssamhället!
Outi: Men du har ju kallat det tvåtredjedelssamhället…
Claes: Det var då i början av 90-talet, jag lånade begreppet av ekonomen J K Galbraith som talat om ”de nöjdas kultur”, de som styr samhället har det ganska bra. Nu har andelen av dem som har det bra vuxit ytterligare. Det gäller i hela samhället och också alla politiker, även inom vänsterförbundet. Det är inte de fattiga som bär upp vänsterförbundet, de röstar väldigt lite, utan det är de mänskor som ser vad som sker. De ser att om utarmningen av de fattigaste fortsätter får vi ett samhälle som är illa för alla, ett kontrollsamhälle, ett polissamhälle. Det samma gäller också på global nivå, det är samma mekanismer.
Outi: Man skulle inte ha kunnat tro att en rödmylleregering med centern i spetsen driver på privatisering av kommunal verksamhet. Men det värsta skulle vara en borgerlig regering. Jag hoppas folk ser vad som sker i Sverige.

Problem med fel hudfärg

Men det finns också positiva fenomen.
Outi: Jag är glad över att man börjat diskutera invandrarna på ett positivt sätt, inte bara vad de kostar utan också vad de kan ge.
Claes: Valmaskinerna frågar hela tiden: ska vi ta in 100 000 invånare. Jag svarar: Kanske det, men ge först jobb åt dem som redan är här. Jag var ordförande för arbetsgruppen i Esbo för integration av invandrare och har kunnat konstatera att många somalier har problem med att de har fel hudfärg. De har hög utbildning, men är inte tillräckligt ödmjuka. Jag minns hur Jeddi Hasan i tiden berättade om hur han besökt ett bygge i Israel och hört hur män när de lånade verktyg av varandra sade ”Bitte, Herr Professor” och ”Danke Herr Professor”

Stolta över vänsterförbundet

Hur är det då med atmosfären i vänsterförbundet?
Claes: Jag har blivit överraskad av att den är så positiv.
Outi: Det stämmer.
Claes: Det som hände var att Martti Korhonen, eller vem det nu var, sammankallade en massa arbetsgrupper med forskare och andra akademiker, sociologer, ekonomer o.s.v. och tillsammans med det unga gänget har man fått mycket gjort.
Outi: Korhonen har också rest runt omkring mycket. Resultatet är att folk litar på partiet och är stolta över det, de skäms inte över det.
Claes: Jag blir alltid jävligt förbannad när jag läser kolumner som Loka Laitinens i Iltalehti där han klankar på ”aftonrodnadens parti” och speciellt osmakligt går åt Paavo Arhinmäki, som när som helst skulle kunna stämma honom för smädelse.
Outi: Kvinnokampen får honom också att se rött.

Om Shell ägde solen…

Men det behövs ett trevligare slut på diskussionen än Loka Laitinen…
Claes: Åtminstone för mig som suttit så länge inne och skrivit har valkampanjen varit mycket stimulerande. Katriina sade häromdagen: Vad är det som hänt med dig, du är alldeles mänsklig…
Outi: Jag har också rört mig på fältet och det har känts bra.
Claes: De enda gångerna jag hamnat i gräl har det gällt det sjätte kärnkraftverket. Det råder en underlig missuppfattning om att det skulle lösa alla våra problem.
Outi: Klimatförändringen ger vatten på kvarnen.
Claes: Men också Jorma Ollila var i den stora intervjun i HS mot ett sjätte kärnkraftverk och sade att man i stället borde satsa på bättre teknologi.
Outi: Pentti Malaska, medlem av Romklubben, sade redan 1991 att Finland borde satsa på förnybara energikällor.
Claes: Tidigare sade man att om Shell ägde solen skulle solenergin dominera. Nu när Ollila är styrelseordförande för Shell kan vi kanske vänta på det…
Outi: Vi borde ge mycket mera pengar för grundforskning om alternativa energiformer. Nu är det bara produktiviteten som gäller.

 

Peter Lodenius

Lämna en kommentar