Mats Ek fortsätter Dramatens Drömspelstradition och kryddar med dans.

Jag minns hur jag som ung litteraturstuderande stötte på författaren man skulle tycka illa om, men hur jag istället valde att sluka allt jag kunde hitta av och om honom. Samtidigt hade jag lyckan att se en av de senaste decenniernas få finländska strindberghöjdare, Laura Jänttis regi av Ett Drömspel på Åbo Svenska Teater. Med publiken på scenen, Erik Kiviniemi som diktaren, Anders Larsson med den gröna håven…
August Strindberg skrev Ett Drömspel 1901 men fick se den spelad först för exakt hundra år sedan med Harriet Bosse i rollen som Indras dotter. Här finns en fascinerande oförutsägbar stämning, men också enskilda realistiska scener som Strindberg modernt effektivt bygger upp – hur officeren plötsligt hamnar på skolbänken för att lära sej 2 x 2, eller advokaten och dottern Agnes glödande kärlek som mosas av vardagens realiteter – scener där han med ett tiotal rappa replikbyten säger saker som hans samtida Ibsen hade behövt tiotalet sidor för.
Allt är möjligt och sannolikt, tid och rum existerar inte, skrev Strindberg i sitt förord till pjäsen, som med sin struktur och dramaturgi liksom förutspådde filmens möjligheter.Drömspelet är också annars en speciell Strindberg-pjäs. Här lämnar han sitt omtalade kvinnohat och skriver fram en kvinnlig Jesus-figur, guden Indras dotter, Agnes, som sjunker ner till jorden för att studera mänskobarnet.
Det Mats Ek hämtar med sej till Dramatens Drömspelstradition (pjäsen har satts upp sex gånger tidigare på teatern) är framför allt dansen. Ensemblen innehåller flera dansare och följaktligen förs några dansnummer in i handlingen, oftast till indiska melodislingor men också till revolutionshiphop. Och just i Drömspelet passar dansen väldigt bra eftersom, ja, om vi idag kunde säga att pjästexten spelar med filmens möjligheter så hämtar dansen med sej en filmatisk krydda till teatern, dansen skapar stämningar och Bilder, bilder som får mej att tänka på filmens närbilder – just det som teatern som form annars alltid saknar.
Nu ersätter dansen också en del textavsnitt, och via små eleganta omskrivningar får samtiden plats. Diktarens hälsning till gudarna innehåller en syftning på WTC-tornen, scenen med de grälande fakulteterna flyttas till FN där representanter för olika religioner hamnar i luven på varann – och förenas bara av hatet mot Agnes. Utbrotten mot henne, och oförståelsen gör att Agnes slutar på en bår som rullas bort – kanske till dårhuset, eller till bårhuset.
Mötet med religionerna blir den slutliga knäcken för Agnes, som landat på jorden som en nyfiken iakttagare som hoppas och vill men som via scen efter scen av drömmars undergång får lära sig att det är synd om människan.
100 år av teater och film har förstås gjort Strindbergs förklarande förord onödiga, men en detalj känns fortfarande drömlikt mystisk – den låsta dörren som dyker upp i olika sammanhang och som, kanske, döljer lösningen på livets gåta.
Här är dörren oftast lika med Dramatens egen sceningång, den där Strindberg själv en gång väntade på Siri von Essen och Harriet Bosse. Men när dörren nu äntligen öppnas finns bara krig och elände där bakom. Det är synd om människan, men roten till det onda är ingen annan än människan själv.
Som pjäs öppnar Drömspelet ett oändligt antal möjligheter för en iscensättning, och därför också för grandiosa misslyckanden. Men Mats Eks version gör mej glad. Och sorgsen förstås, för den pessimistiska grundtonen mitt bland skönhet och möjlig kärlek. Men jag blir glad över den hela atmosfären, över dansen som aldrig känns påklistrad, och inte minst över Rebecka Hemse. Hon lyckas hitta uttrycket av det nyfikna barn som Agnes ju är, hennes förtvivlan är stor och genuin, det finns en oförställd självklarhet i hennes uttryck, så långt från den teatrala fasad som svensk teater ibland (eller kanske rentav ofta) kan skymmas av. Men Rebecka Hemse spelar inte med distans. Hon stiger rakt in i Agnes undergång, men också i hennes lust att upptäcka och tro och älska.

August Strindberg: Ett Drömspel, på Dramaten i Stockholm. Regi och koreografi: Mats Ek. Scenografi: Bente Lykke Møller. Premiär 24.3 på stora scenen.

Tomas Jansson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.