Sköna skärvor med ohållbar helhet

av Ny Tid
Av Brechts och Weills Tolvskillingsopera har det inte blivit mycket mer än hoppa, sparka och spring i Kari Heiskanens regi på Helsingfors stadsteater.
Emellanåt är det här en riktig fésaga, framförd med grace. Vuokko Hovatta gör entré som Polly med oskuldsfulla rosetter i håret och polkagrisrandiga strumpbyxben, och när hon tar slickepinnen ur munnen och föredrar det ena solosångnumret efter det andra visar hon sig snart vara spelets bästa docka. I hård konkurrens visserligen med Ursula Salo som Jenny, utstrålande så mycket scenisk kraft, och med en skönsjungandeLaura Pyrrö i Lucys roll.
Balladen om Mackie Kniven, Kanonvisan, Barbara-sången, för att inte tala om Sjörövar-Jennys ballad, jo visst minns vi dem. Och vi minns minsann deras inramning också,Brechts och Weills Tolvskillingsopera. Om inte från urpremiären 1928, så från de många återupplivandena under den politiska medvetenhetens 60- och 70-tal. Och nu storsatsar Helsingfors stadsteater på den med Kari Heiskanen som regissör, hur ska det gå?
Det går inte, och det av två skäl.
Det första är att pjäsen, bakom sitt uppenbara underhållningsvärde, rymmer både tanke och tendens. Men på ett ytterst klurigt sätt, motsägelsefullt, ironiskt, gäckande, där roller som Mackie, Peachum och Tiger-Brown på ett nära nog mytiskt vis tycks utgöra något slags urkrafter i det sociala spänningsfältet mellan ordning och kaos.
Grunden för varje uppsättning som vill bli något mer än bara hoppa, sparka och spring måste därför vara en intelligent analys. Endast därur kan komma ett klart medvetande om vad man i varje moment egentligen gestaltar på scenen. Men Heiskanens konstnärliga förtjänster vetter inte åt just detta håll, och då återstår underhållningen. Grotesken, stumfilmen, vaxkabinettet är ädla konstformer och stilarter som fått lämna inspiration till den – svartare sminkning än den i Mackies ögonhålor såg man sällan.Oskari Katajisto spelar honom en smula stelt och onyanserat, men lever upp mot Kari Mattilas med distinkt ironi gestaltade polischef Brown.
Det andra skälet till att det inte går är att just storsatsningstänkandet leder vilse.Tolvskillingsoperan må verka stor till formatet, men dess krav på fysiskt utrymme är faktiskt anspråkslöst. Nästan allt väsentligt kan fås att ske vid ett dukat bord, på en säng, i en fängelsecell, under en galge och – inte minst! – i avgränsande ljuskäglor för de mer än tjugo sångerna. Åskådarnas blickar ska kunna fixeras på det i varje ögonblick väsentliga i stället för att hjälplöst irra runt.
Men här badar stadsteaterns stora scen i ljus, och regin gör sitt bästa att fylla den med ett stort antal tiggare, horor och poliskonstaplar enligt principen hoppa sparka spring, dock utan att riktigt lyckas. Och då kör den i stället ut och in med riktigt stökiga dekorelement föreställande en palmdunge eller ett jättelikt fabrikshjul. Eller utnyttjar bara en begränsad yta som i fängelsesekvensen och låter resten av scenen stå och blänka tom, ett sätt att gestalta det teatrala rummet som jag finner både ogenomtänkt och oskönt.
Helheten håller inte, det har möjligen framgått av ovanstående. Men det hindrar inte att jag ändå bitvis tycker om vad jag ser – liksom man kan beundra skärvor av en klumpigt tappad vas.

 

Kerjäläisooppera (Die Dreigroschenoper) av Bertolt Brecht och Kurt Weill. Översättning: Liisa Ryömä, Elvi Sinervo. Regi: Kari Heiskanen. Kapellmästare: Nick Davies. Scenografi: Katariina Kirjavainen. Kostymer: Maija Pekkanen. Med Oskari Katajisto, Heikki Sankari, Riitta Havukainen, Vuokko Hovatta, Kari Mattila, Laura Pyrrö, Ursula Salo m.fl. Helsingin kaupunginteatteri, Suuri näyttämö, premiär 22.3.

Gösta Kjellin

 

Lämna en kommentar