Nu är vi också där – på planeten Genus! Vi möter begreppet genus på de finlandssvenska dagstidningarnas kultursidor, i utbildningsvärlden och framförallt: vi möter genus i teaterdebatten. Samtidigt som jag gläds över feminismens nya salongfäighet, suckar jag över ordmonstrets uppenbara popularitet i Svenskfinland. Vad menar man när man använder begreppet genus?

Först ute var Sverige. Där har kvinnoforskare (förlåt genusvetare) sedan början av nittiotalet, med genusriddaren Yvonne Hirdman i spetsen, propagerat för användningen av begreppen genus och genussystem. Med queerteorins etablering i mitten av 90-talet var det ett faktum: genus hade kommit för att stanna. Genus har ersatt kön och kvinnoforskning har förvandlats till genusforskning. Det är genus för hela slanten. I Svenskfinland har begreppets lansering varit mindre total. Länge har vi på universiteten och i media kunnat använda olika begrepp parallellt – oberoende av vår teoretiska hemvist. Tills nu: nu tycks allt vara genus.
Varför denna begreppsliga helomvändning? Skälen var många, så många att man idag skriver avhandlingar om begreppet och dess historia. Det viktigaste är kanske att man med genus (eng. gender) har velat poängtera att det inte enbart är det sociala könet som är kulturellt konstruerat, utan att även det biologiska könet görs begripligt genom språket. Vi blir alltså till som kroppar, människor och sociala varelser genom språket. Det finns inget kön bortom eller före språket/kulturen. Genus uppfattas även som mindre laddat och därigenom friare från könsbegreppets biologiska, kroppsliga slaggprodukter. Genus har kommit att ersätta ”kvinno” (typ kvinnovetenskap), en gest som bottnar i en – åtminstone till det yttre – vilja att vara öppen för olika sorters kön eller genus. Eller för att tala med queerteorins ikon Judith Butler: en öppenhet för olika sätt att göra kön/genus.
Argumenten för genus känns riktiga, ändå känner jag, en
queerfeministisk litteraturforskare, en ovilja. G-E-N-U-S: det smakar inte som något, det är färglöst och formlöst. Det saknar alla laddningar och därmed även (en mer allmänt känd) historia. Avsaknaden av historia gör också att folk använder det hur som helst. Få vet egentligen vad begreppet står för i de feministiska sammanhang där det ursprungligen lanserades. Genus är lagom anonymt – det hotar ingen. Annat är det med de laddade begreppen kön och feminism eller förledet kvinno-. Därför smakar genuslagom gott i alla slags munnar – oberoende av feministisk eller ideologisk hållning.
Språkligt är det otympligt – det passar illa i sammansatta former och avledningar. Det märks inte minst i smyganvändningen av ”kön”. Även de mest genustillvända användarna syndar och låter kön komma in bakvägen i ord som bekönad, tvåkönad, könlös, könsförtryck, könskvotering och könsneutral. Vad menar man då man säger ”att det är svårt att hitta könsneutrala kläder” eller ”företaget använder könskvotering”. Talar man om genitalier, hormoner, kromosomer eller talar man om olika föreställningar om t.ex. manligt och kvinnligt? Det finns en risk att den dikotomiska uppdelning – som man genom genus har velat skrota – återinstiftar sig genom denna slarviga användning av kön. Varför skrota ett begrepp om man ändå låter det blinka till mellan raderna?
Genus är – i min tolkning – varken mer eller mindre neutralt än kön. Det må gå att ersätta begreppet sex med gender i engelskan, men i svenskan går det inte. Inte helt. Däremot står kön bra för sig själv. Genus framstår alltmer som en trend. Därmed är det inte sagt att det är fel att använda genus, men använd då med precision – tack! Själv använder jag kön och menar en kulturell överrenskommelse. Och syndar ibland mot mitt teoretiska bygge genom att låta genus slinka in i mina texter.