Det var i tiden mycket tal om den europeiska sociala modellen som, hoppades många, skulle sprida t.ex. den nordiska välfärdsstatens idéer till andra delar av Europa. Men sedan högern fick makten i EU har det talet tystnat.
Rubriken kan kännas pompös, men ämnet är viktigt. Vi medlemmar i nätverket har varit ganska missnöjda med det som under de senaste årtiondena marknadsförts för oss som den europeiska modellen. Vårt intryck är att den europeiska sociala modellen numera är en kuliss som hålls stående bara uppstöttad med kraftfull retorik.
Vi frågar oss allt oftare hur det gått såhär illa.
En kort historia
Vad som menas med den europeiska sociala modellen beror delvis på vem som talar om den. Men vi på vänsterkanten avser med modellen den ömtåliga balans som uppkom efter andra världskriget mellan arbete och kapital, och som utgår från att ekonomisk tillväxt och tillväxtens fördelning är två sidor av samma mynt.
I den modellen har fördelningsfrågorna inte setts som en broms för den ekonomiska utvecklingen.
Med den definitionen uppnådde välfärdsstaten sin högsta nivå redan på 1970-talet, tidigare i endel länder, senare i andra. Men senast i och med oljekriserna 1973 och 1976 inleddes diskussionen om ökad flexibilitet på arbetsmarknaden och om hela välfärdsstatens funktionsduglighet.
På 1980-talet kom sedan amerikanerna för att erbjuda sin egen modell som en lösning på eurosklerosen, de strukturella styvheterna i det europeiska systemet. Men den vägen var politiskt omöjlig och i stället valdes ett stegvis öppnande av marknaderna. Nu har vi kommit ungefär så långt på den vägen som man kan nå.
Hindren för produktionsfaktorernas rörlighet har nu stegvis avlägsnats, med den följden att man inte längre kan tala om en balans mellan arbete och kapital. Marknaderna har vuxit, vilket ju var målet, men samtidigt har marknadskrafternas styrka ökat och deras intresse för fördelningsfrågor har alltid varit beroende av balansen mellan arbete och kapital.
För närvarande är denna balans så skev att man måste gå långt tillbaka i tiden för att hitta en motsvarighet, i vissa länder ända till 1900-talets början.
Doktrinen i kapitalets offensiv är nyliberalismen – uppfattningen om att ekonomin producerar desto bättre resultat ju mindre regeringar och arbetsmarknadsorganisationer blandar sig i den.
Och denna doktrin har man med tiden anpassat sig till. Kapitalet styr och löntagarna får snällt finna sig i det.
Lissabonstrategin
EU-kommissionen är ingalunda utan skuld till detta.
EU:s viktigaste målsättningar har samlats i Lissabonstrategin, vars mål är att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi före år 2010. Strategin baserar sig på antagandet om en ny kapitalistisk utvecklingsera som ger möjligheter till en ny period av ekonomiskt välstånd, om man lyckas utnyttja de möjligheter som informationsekonomin erbjuder.
Men handlar det faktiskt om att utnyttja informationsekonomin, eller om något alldeles annat? Den frågan ställs vi nu inför, när strategin inte fyllt de förväntningar som ställts och klyftan till de konkurrerande regionerna ökat snarare än minskat. Tyngdpunkten i ansträngningarna för att höja konkurrenskraften har i de flesta länderna förskjutits till ganska otrevliga sätt att skära ner produktionskostnaderna. Också i själva EU har den inställningen öppet kommit fram i sättet på vilket tjänstedirektivet drevs igenom.
Det var fackföreningsrörelsens förtjänst att direktivet inte blev så uselt som det höll på att bli, men problemet har inte försvunnit med kompromissen. Intrycket har snarare blivit att EU-kommissionen fortsätter offensiven mot ”marknadsbegränsningar” med alla tillbudsstående medel. Andra inslag i den offensiven har varit arbetstidsdirektivet, direktivet om hamntjänster och många andra projekt.
Det senaste exemplet är kommissionens gröna bok om förnyelsen av arbetslagstiftningen. Det är kanske det renaste marknadsekonomiska initiativet i Europa under vår generations tid. I den boken ses också kollektivavtal som marknadsbegränsningar.
Flexicurity
En helt oslagbar innovation i denna diskussion är flexicurity, alltså flexibel trygghet, två positiva ord som tillsammans ska ge någonting ännu positivare. Det är ju något man helt enkelt måste tro på, ungefär som ett krucifix inom kristendomen.
Men det är ändå ett faktum att flexibilitet och trygghet har olika källor – när problem uppstår i produktionen baserar sig flexibiliteten på arbetsgivarens makt att organisera produktionen och tryggheten på arbetslagstiftningen. Och problem uppstår alltid, också om man skulle önska sig något annat.
Därför handlar det närmast om hjärntvätt när man påstår att man med en riktig politik skulle kunna styra flexibilitet och trygghet till en bestående balans. Ändå är det en vida spridd uppfattning. Jag känner själv många mänskor med hög utbildning som tror att flexicurity innebär att marknaden kan operera nästan fritt utan att det blir några större problem med tryggheten.
Eller om det blir så betalar staten. Men hur ska staten kunna betala om beskattningen lindras ytterligare för att bevara konkurrenskraften, vilket redan hunnit bli en vana?
Frågan blir därför: Vad kunde vara en alternativ utvecklingsväg?
Alternativets utgångspunkter
En utgångspunkt är att förändra strategin om social delaktighet så att den – i stället för på kriterier för konkurrens – baserar sig på sociala och solidariska kriterier. Alltså på sådant som var typiskt för välfärdsstaten ännu för en tid sedan. Men nu måste dessa kriterier återinföras i hela EU, inte bara i enskilda medlemsstater.
Det bör alltså införas europeiska miniminormer för bidrag som beviljas på basen av sjukdom, arbetslöshet eller ålder och fastslås en europeisk minimiinkomstnivå. Med dessa omfattande minimiförmåner skulle också trycket mot de offentliga pensionssystemen minska.
Med ett sådant ”grundskydd”, som bestäms på politisk väg, inte av marknaden, skulle mänskors intresse för att delta i det europeiska projektet stiga till en ny nivå. Det skulle uppstå en motivation att delta på allvar, inte bara visa sin egen flexibilitet, och detta skulle säkert komma till uttryck också i ökad facklig aktivitet.
Ur denna synvinkel skulle det alltså vara berättigat att uppställa begränsningar för marknaden, om det finns goda samhälleliga grunder för det.
Man skulle t.ex. inom arbetstidspolitiken inte behöva avstå från det nuvarande direktivets maximiarbetstid på 48 timmar i veckan. I organiseringen av arbetet skulle man mycket väl kunna sikta på den veckoarbetstid på 35–40 timmar som löntagarna föredrar. Samtidigt skulle man kunna stoppa den nuvarande trenden att allt flere män-skor arbetar antingen för mycket eller för litet.
Och begränsningar
Uppfattningarna i dessa frågor avviker ännu så mycket från varandra att det säkert kommer att ta tid att vända kursen. Men behovet av förändring är uppenbart och en sådan förändring riktar sig absolut inte mot EU. Behovet av förändring betonades också starkt vid den europeiska fackföreningskongressen i Sevilla nyligen.
Målsättningarna som uppställs bör dock vara klara. Mycket ofta leder det till ett starkt NEJ till den nuvarande kursen, och det präglar också detta ställningstagande. Men också det är bättre än det retoriska pladdret om EU som ett fredsprojekt.
Den freden är nu klart hotad och därför behövs det brådskande verksamhet för att ändra kursen.
Erkki Laukkanen
Foto: fdcomite/Flickr
