Mariella Lindén kommenterar Pia Ingströms bok, 70-talsfeministerna, och Folktidningen Ny Tid.
Medan jag beundrar fotografiet av Vivi-Ann Rehnström på pärmen av Ny Tid 20/07, tänker jag på vilken fin fotograf Henry Edman var. Det gläder mig att han förekommer i Pia Ingströms bok om sjuttiotalsfeminismen, om så bara i förbifarten. Förutom att han var konstnärligt stark som fotograf, var han en mycket trevlig människa. Jag reflekterar över att han, liksom två av mina bröder, och Fredrik Lång, figurerar litet vid sidan om huvudspåret i boken, de kompletterar sammanhangen och antyder trådar i ett vidare nätverk. Det slår mig att just de här männen var liksom en halv matsked yngre än männen i mansgruppen Adam, litet som Rödkäringarna var yngre än MF:arna.
Att läsa Den flygande feministen och andra minnen från 70-talet väcker minnen och associationer längs många egna spår för alla som var med på den tiden. För Mary-Ann Bäcksbacka som skrev om boken i Ny Tid nr 20, väckte boken naturligt minnen från hennes kvinnogrupp i Ekenäs. I Helsingfors fanns det som mest cirka fem basgrupper inom feministnätverket, enstaka grupper växte fram på andra ställen och många kvinnor kunde berätta om sina vägar. När jag intervjuades för boken tänkte jag på vilken oerhörd utmaning och balansgång hela projektet var.
Skulle någon av oss som var aktiv i 70-talets kvinnogrupper själv ha försökt skriva ihop en historik över den tiden, misstänker jag att den människan skulle sitta i många år, för att inte säga hela livet, och sikta material: hur skall helheten avgränsas, hur skall man kunna vara lika rättvis mot alla de minst hundra personer som åtminstone borde nämnas med namn och intervjuas, hur skall man kunna lyfta fram alla dem som var feminister men inte tillhörde några direkta kvinnogrupper och därför liksom inte ingick i “rörelsen” – ja, hur, när, vad, vem? Kanske det arbetet skulle vara som i en av mina gamla drömmar, där jag försökte få in en nybakad persikopaj i en bok, inte en så lätt sak precis.
Ingström imponerar
Jag tycker att Pia Ingström har lyckats imponerande bra i sin dokumentation. Tiden och tonen finns där. I boken. Samtidigt är författaren som ett analyserande subjekt i nutiden närvarande, inte minst i de val och bedömningar hon gjort. För mig finns det inte ett “rätt facit” i någon dokumentation, det handlar om hur författaren lyckas vara lyhörd för den tid hon undersöker samtidigt som hon tar sig tillräcklig rätt till egna fokuseringar och huvudtrådar. För många kvinnor kommer därför mycket att saknas, kanske de själva och deras viktiga händelser. Många Rödkäringar lyser t.ex. med sin frånvaro, liksom andra, både människor, grupper, händelser. Och vi som är nämnda skulle gärna komplettera och förklara tusen saker till. Förstås. Det är en del av det fina med boken: den väcker till liv, den resonerar med och kring och föreslår perspektiv.
Pia Ingström tror heller inte att hon berättar allt. Men hon har gjort ett enormt arbete för att gestalta skeendet, utgående från massor av dokument och med en del personer som exempel. Hon ser feminismen som en kraft som motverkade avhumaniserande och förtryckande samhällstendenser och beskriver den som ett bidrag “till att göra det finska samhället mera civiliserat; litet lättare att leva i”.
Naturligtvis i Ny tid
Det finns ett spår som jag i kölvattnet efter boken tycker att bör lyftas fram i Ny Tid. Tidningen har tidigare fint uppmärksammat hur Tove Jansson utvecklade muminfigurerna i sina illustrationer i bladet. Men det är inte bara troll som gömmer sig i kulisserna. Gräver man litet i sjuttiotalet får man fram en och annan feminist. Främst förstås Gerd Söderholm som under många år jobbade som journalist på Ny Tid.
Gräver man litet vidare får man fram kandidat nr 73 i Helsingfors valkrets: Tatiana Sundgren som ställde upp för dfff i riksdagsvalet 1979. Feminister sprang upp och ner i många trappor med flygblad och goddag kamrat politiker, tässä minä nyt olen, sade kvinnan som känt sig ganska osynliggjord – i en dikt av Birgitta Boucht i den exemplariskt tvåspråkiga broshyren. Nej, Tatiana kom inte in, och jo, hon fick t.ex. 70 röster i Jakobacka, mycket tack vare den feminstiska aktivismen.
Mellan att Gerd började arbeta på Ny Tid och Tatianas kandidatur figurerar många kvinnor i bladet. Kontakten till tidningen var först ingalunda konfliktfri, även majoritetskommunismen i Finland hade sina politrukartade sidor när det begav sig och både en och annan artikel kunde avvisas. Fast att tala om sjuttitoalet som en klump går inte – från 1973 till 1980 räknar jag själv med sisådär fyra perioder som var “helt olika”. Då tänker jag på min egen kvinnogrupp, men på ett liknande vis kan olika faser sägas ha gällt på andra håll.
I mitten av sjuttiotalet, när Carita Nyström och Birgitta Boucht tog anställning vid Folkets Bildningsförbund, kämpade de, i hård motvind från högre regioner, för folkbildning som frigörande kunskapsprojekt. Och när några av MF:arna ungefär vid samma tid gick med i det demokratiska kvinnoförbundet blev många av medlemmarna förtjusta medan ledningen förfasade sig. Men i Ny Tids spalter var vi under kortare och längre tider en stor skara som medverkade med recensioner och kulturartiklar.
Jag ville påminna om denna del av feminismens 70-tal. Kirjavintti och Arbis bjöd som känt på sina goda sammanhang och samma kom småningom också att gälla för Folktidningen Ny Tid. Den blev helt enkelt det naturliga informationsorganet.
Mariella Lindén
