Det är bara fjorton år sedan Sverige fick sin nationella teaterfestival. Jämför det med Finland där tammerforsfestivalen snart fyller 40.I Sverige kallas festivalen för Teaterbiennalen. Vartannat år väljer en kritikerjury ut de senaste årens ”intressantaste” uppsättningar, Sveriges teaterunion kryddar med ett omfattande seminarieprogram, och så slår man sej ner på en ständigt ny ort med den lokala teatern som värd.I år drog den svenska teaterbranschen till Örebro, en stad med
130 000 invånare och en lokal teater (ledd av Georg Malvius i början av 80-talet) med en liten men ståtlig hovteaterbyggnad som bara med sin existens berättar mycket om svensk teaterhistoria.
För första gången lyckades festivalen i år också ta över stadsbilden. Kanske är den på riktigt etablerad nu, även om Dramaten ”inte kunde komma” med sina två produktioner. Men festivalen lockade över 1500 delegater (rekord), och med ett festivaltält mitt emot slottet i centrum var det omöjligt att missa att teatern kommit till stan.

Tidigare biennaler …

har färgats av diskussioner kring ekonomiska kriser eller geografisk inskränkthet (axeln Stockholm-Göteborg-Malmö brukar dominera utbudet) eller scenkonstens (o)jämställdhet.
Jämställdheten finns fortfarande kvar som tema, men sedan senaste biennal har något stort hänt inom svensk teater – den nyskrivna svenska dramatiken har vuxit explosionsartat.
Det har visserligen alltid funnits enstaka stora namn, men idag är bredden imponerande. Och intressant nog är flera debutanter från tidigare kända från helt andra sammanhang; som regissören Kia Berglund, eller filmregissören Björn Runge, eller författare somJonas Hassen Khemiri, Sara Stridsberg, Mirja Unge och Lotta Lotass. Och alla är överens, den nya dramatiken har gjort svensk teater väldigt gott.
I år dominerades biennalen helt av det nyskrivna. Alla 14 uppsättningar som kritikerjuryn bjöd in var svenska pjäser, 12 av dem var nyskrivna. Det är siffror som inte ens den finländska Best Of-festivalen i Tammerfors kommer upp till, för att inte tala om den finlandssvenska motsvarigheten i Hangö.
– Repertoarteatrar har förstått att man måste ha det nyskrivna som en väsentlig del av verksamheten, berättar kritikerjuryns och Sveriges Radios Anneli Dufva.
– Det har samtidigt gett teatern en nytändning, för det händer nya saker när nya mänskor skriver, de skriver om andra saker och de skriver på ett annat sätt. Och även om det inte alltid blir helt lyckat så är det ofta intressant för att texterna både har en närhet till publiken och en aktualitet.
Två teaterchefer jag pratar med är av samma åsikt.
Anna Takanen på Göteborgs stadsteater (visst, samma jätteteater som gick i konkurs för mindre än ett decennium sedan men som sedan – i något mindre format – fått nytt liv) har gjort tolv beställningar på nya pjäser, vikt en egen scen för det nyskrivna och ska anställa en tredje (halvtids) dramaturg för att kunna upprätthålla regelbundna fasta kontakter med dramatikerna.
Och Birgitta Englin på turnétea-tern Riksteatern har frågat lokala teaterorganisationer runtom i landet vad man vill satsa extra på, och fått som svar; arbetsredskap för att hitta ny dramatik och för att hjälpa publiken att hitta den.
– Idag skriver allt för många dramatiker för att tillfredsställa en teaterchef, påstår hon.
– Och det gör de inte för att de inte vill ha en direkt relation till publiken, utan för att det är viktigare att tillfredsställa chefen. Annars sätts pjäsen ju inte upp. Så det jag strävar efter är att skapa en dialog mellan dramatikern och publiken.

14 uppsättningar …

och 12 av dem är nyskrivna pjäser.
Ett av undantagen var Lars Noréns snart 30 år gamla Modet att döda av stockholmsgruppen Teater Giljotin.
Regissören Kia Berglunds uppsättning är traditionell, med texten och skådespelarna och en klassisk psykologiserande tolkning i centrum – även om Kia leende talar om sin parallella ”tyska regi där blodet och arvsynden skulle rinna från väggarna”.
Något håller på att hända med teatersveriges förhållande till Norén. Idag sätter man vid sidan av hans nya pjäser också upp nya versioner av äldre pjäser – ett tecken på klassikerstatus. Det som återstår är att producera uppsättningar som sådär i tysk anda går mot texten, med ett nytt formspråk och nya regitolkningar av de redan så bekanta Norén-pjäserna.
I Modet att döda finns en halvalkoholiserad far som besöker sin son, med sonens flickvän som tredje part. Sonen vill frigöra sig från en monsteraktig pappa som i sin tur kastar sej mellan ömkansvärt beroende och maktfullkomlig despot, och som mot slutet våldtar sonens flickvän. Och så slutar pjäsen vid titeln. Sonen som kallar sej feg men till slut känner sej tvingad att greppa kniven.
Vidare.
Lotta Lotass Samlarna av Theater Bhopa från Göteborg, PinterBeckett-doftande om två bröder som avskärmar sej från verkligheten, en historia med verklighetsbakgrund om bröderna som låste in sej i sin New York-lägenhet i 38 år.
Bhopas föreställning under teaterbiennalen blev för övrigt teaterns sista. Den ansedda fria gruppen hade fått sina anslag nedskurna, och valde att lägga ner verksamheten – ett tecken på fria gruppers tuffa situation, även om stödsystemet är mycket bättre än i Finland.
Fler uppsättningar. Mirja Unges Var är alla av Riksteatern, om ett våldtäktsfall som en flicka blir vittne till, och hur hon och offret försöker nå en kontakt efteråt. En intensiv och tidvis obehaglig sak, för att den är så fysisk, eller för att både offer och förövare efteråt försöker förklara bort det som hänt.
Regissören Jenny Andreasson hade valt att kasta om akterna så att de två flickornas möte ”ett år senare” kommer först, vilket gör våldtäkten och förspelet till den ännu obehagligare – eftersom vi alla i publiken färdigt vet allt som kommer att hända.
Eller Mattias Anderssons Mental State of Gothenburg som baserar sej på djupintervjuer med en rad ungdomar i Göteborg, och sedan redovisar resultatet, men där pjäsförfattaren/materialinsamlaren själv medverkar på ett metaplan.
Eller Jonas Hassen Khemiris Invasion av Stockholms stadsteater, en pjäs med ”nysvenskar” i centrum, med fyra skådisar på en väldigt stor scen där fördomar och verklighet möts i en salig blandning, med en språkbehandling så bekant från Khemiris romaner, en fragmentarisk pjäs som doftar litteratur mer än dramatik men som ändå fungerar som en dröm också på scen.
Eller Dennis Magnussons Drömmer om att dö av malmögruppen Teater Terrier, en fragmentarisk pjäs med mängder av figurer, journalister och kändisar och fruar och politiker. Men i centrum finns en svensk statsminister under en valrörelse och hur han mitt i sina funderingar på döden som utväg möter gamla statsministrar som Tage Erlander och Olof Palme i politikernas dödsrike – och hans åsidosatta 25-åriga dottern som kämpar för att hitta ett eget liv, söker sig till blackmetalmusik, tatuerar ockulta symboler i ansiktet. Tungt och tragiskt, kunde man tro, men både texten och spelet är oerhört komiskt.
På scenen finns också finlandssvenska Harriet Abrahamsson som press-sekreteraren, och som Olof Palme! En för en finlandssvensk absurd upplevelse, och när jag träffar Hajje skrattar också hon; ”när jag fick höra att jag som finlandssvensk sku spela Palme var jag lindrigt sagt chockad, man kan lugnt säga att det hör till de största teaterutmaningarna i min karriär”.

jämställdhet …

är det återkommande temat inom scenkonsten. I en teaterbiennalkontext inleddes debatten 2003 i Uppsala, och 2005 i Umeå explodera den. Det var också då som startskottet gick för den stora regeringsbeställda jämställdhetsutredningen, ledd av Birgitta Englin.
Sedan dess har det hänt en hel del.
Ännu i Uppsala fick jämställdhetsförespråkarna berättiggöra sin existens, och mycket av energin gick till att formulera problemet. Nu två år senare används energin istället till att formulera lösningsmodeller.
Ett exempel på det är biennalseminariet som samtidigt innebar startskottet för det två-åriga projektet Att gestalta kön – ett jämställdhetsprojekt för fyra teaterhögskolor där man också ska studera hur samhället färgar av sej på teaterbranschen.
Utbildningen ska driva utvecklingen framåt, tänker man, istället för att bara mata och stöda redan existerande strukturer. Och som en av projektets studentrepresentanter säger; ”det verkar redan nu som om teaterstuderande skulle vara mer medvetna i denhär frågan än lärarkåren”.
Nyckeln är Kunskap. Jämställdhet är en politisk fråga men genusperspektiv är en kunskapsfråga, säger man, och ju mer kunskap kring strukturerna som forskas fram desto bredare tolkningsmöjligheter finns det att tillgå. Därför har projektet också anställt en dramaturg som ska ”bryta den manliga textdominansen” inom scenkonsten genom att söka fram nytt pjäsmaterial.
Tillsvidare har den nya borgerliga regeringen kritiserats för sina kulturinitiativ, men strax inför teaterbiennalen offentliggjordes ett anslag på sex miljoner kronor
(650 000 euro) för jämställdhetsprojekt.
Inte undra på att Birgitta Englin myser under biennalen.
– Jag tycker det är fantastiskt att sitta här. Tidigare har biennaldeltagare mest talat om hur förfärligt allting är, men nu går vi från problemfokusering till problemlösning, och det går så fort.
Är det så att man inte måste försvara sej längre, frågar jag.
Nej, dom man måste försvara sig för är faktiskt rätt ointressanta, säger Birgitta Englin och ler.
– Dom får väl sitta där och sura för sej själva …

Sammanfattningsvis…

kan man kalla årets biennal för den mest lyckades någonsin.
Det är förstås synd att Dramaten stannade hemma, samtidigt som urvalet alltid kan diskuteras. Ibland kan jag sakna det som tyska motsvarigheten Theatertreffen hämtar till Berlin, stora satsningar med stora stjärnor på scenen. Jag kan nämligen inte tro att ingen svensk storsatsning med stjärnskådisar skulle hålla tillräckligt hög klass.
Men arrangeras en festival bara vartannat år finns det förstås många höjdare som har hunnit försvinna från repertoaren. Sådär som en av den svenska teaterhistoriens mest omtalade produktioner, Dramatens drygt ett år gamla Fröken Julie.
Samtidigt visade biennalen att ny dramatik har ett egenvärde. Som Anneli Dufva konstaterade; allt är inte alltid jättebra, men den har en egen unik laddning inbyggd i sin existens.
Den laddningen gav biennalen liv i år.