Men just nu, då kommissionens dödlinje flåsar mig i nacken och det där packet till européer som jag jobbar med bara krånglar, förstår jag för första gången vad min farfar menade. För när farfar ännu var i affärslivet brukade han säga att man ska hålla sig norr om Alperna. Liksom lite undvika det där kaotiska syd. Och visst, det var en annan tid och farfar var en mer rutinbunden människa än vad jag någonsin kommer att bli, men det här med möteskultur och kulturer som möts upphör liksom inte att fascinera.

Och visst, jag medger när som helst att jag är en ansvarsnarkoman av rang, en perfektionist och en punktknullare som inte är så lätt att samarbeta med alla gånger. Jag vet! Men det är inte bara för att anfall är bästa försvar som jag har börjat fundera på de andra faktorer som komplicerar det hela – jag vägrar ju tro att det bara är jag ensam och allena … Nej, jag har observerat både länge och väl, skrikit och gormat, agerat fredsbevarare mellan syd och nord, översatt x antal rapporter från italienska till engelska och börjat se en tendens; en kulturell krasch. För hur man än vänder och vrider på det, fördomsfullt och fördomsfritt, så finns det en skillnad i hur man förverkligar saker och ting. Och ganska så ofta går dendär skillnaden någonstans vid Alperna.

Och nästan alltid handlar det i slutändan om att syd tycker att nord saknar visioner och idealism; innehållet i politiken har våldtagits och upphört att existera i den eviga fokuseringen på strukturer och byråkrati. Nord å sin sida skräms av syds militanta idealism och brist på verklighetsförankring och kan liksom inte ta deras politik på allvar i och med att den inte stöds av några strukturer. Och där sitter man sedan med benen i spenaten; italienaren menar att vi tappat vår värdighet för att vi köper billighetspasta, svenskarna predikar på om deras satans friskolor och spanjorerna tjatar om västra Sahara. Häftig debatt och missförstånd en masse.

Kanske handlar det också om det råddiga i mig själv, det svåra i att gå från att ses som alltför sydländskt råddig och idealistiskt glad för Finland till att plötsligt anklagas för att vara en finländsk byråkratjävel. Jag som är den första att motverka kostymifiering på hemmaplan blir plötsligt på europeisk nivå den som pratar struktur och organisation. Och så är det jag som får höra: ”Men, Antonia, vi är en elevrörelse, vi behöver inte vara så satans professionella.”
Nå näää. Men det faktum att man kommer från och verkar i ett strukturfokuserat land gör ju att man bara trillar in i byråkratin från början. Idealismen packas in i ett professionellt paket och Pang! sa Gravander.

Sedan finns det en intressant skillnad mellan den politik som olika organisationer för, en skillnad som inte alls har att göra med geografi utan snarare med organisationens ålder och ställning i det omgivande samhället. Det faktum att elevorganisationerna i Norden har en så etablerad ställning i både ungdoms- och utbildningspolitiken ställer ju krav på den politik som förs; det vill säga vet man att det man säger på åtminstone nåt plan kommer att tas på allvar så tvingas man tänka igenom detta tre steg längre. Åtminstone tre. För man vet att man kommer att ställas till svars för sina påståenden och förslag. Som Nelson Mandela skriver: ”På sätt och vis är det lättare att vara dissident, för då har man inget ansvar.” Men ibland stämmer det också att vi i vår strukturanpassning tappar något av det visionära och idealistiska, att vi kompromissar innan det ens egentligen behövs.Så småningom lär man sig att tycka att strukturerna faktiskt på sitt sätt möjliggör politik och påverkan. För att inte tala om demokrati! Att man genom ett organiserat beslutsfattande med klara regler till exempel kan se till att alla kommer till tals och har lika möjligheter att delta. Och hur förklarar man att finnens retorik inte alls behöver betyda att där inte finns hjärta eller visioner, utan att det bara är en annan tradition?

Men precis lika ofta som det på riktigt handlar om skillnader i syn på det egna engagemanget och världen, handlar det om skillnader vi projicerar på varandra, skillnader vi förväntar oss att se och därmed också ser. Kanske jag någongång skulle kunna lita på att sydeuropén kommer att göra jobbet, och att det blir bra, istället för att bara fixa dokumentet själv. För är man inte försiktig så skapar man roller som är svåra att ta sig ur, precis som med vilken stereotypi som helst. Och där sitter man sedan med tusentals dokument och dödlinjer och svär över alla de hopplösa – men gav jag dem någonsin en chans att göra jobbet? Och det är det som är det svåra; å ena sidan måste vi bejaka skillnaderna om vi vill kunna handskas med dem på bästa vis, å andra sidan går det ofta alltför långt.

Farfar brukade också säga: ”It’s a free country” (helst uttalat köntri) – folk får göra som de vill. Och det är ju just det. Folk gör som de gör, och någonstans vill vi ju också att de är sig själva. För det är just där i växelverkan mellan Spanien och Österrike, mellan Norge och Makedonien som det magiska börjar. Där i stridens hetta om socialforum och västra Sahara, om privatisering av utbildning och kvaliteten på pastan. Och jag tror, alldeles helt riktigt på tåsi, att man kan plocka det bästa från alla sidor, från alla väderstreck. Tillsammans är vi fan så mycket starkare och ibland kan man faktiskt avgöra kampen med ”ambarabacicci’cocco”, den italienska versionen av icke-picke-pö.