Under de senaste åren har jag i egenskap av forskare, kritiker och festivalarrangör ofta undrat över vad det är som förvandlar mänsklig verksamhet till kultur eller konst. Vem är det som avgör när konst är konst och vilken roll spelar kontexten eller inramningen? Speciellt intressant blir denna fråga då man närmar sig konst och kultur som görs i marginalen, bortom majoritetskulturen – inte minst kultur skapad av ”invandrare” eller icke-heterosexuella.

 

År 2000 arrangerades den lesbiska, bi – och transsexuella kulturfestivalen Tribadernas nätter och dagar för första gången. Syftet då var att komma med ett queert alternativ till Helsingfors kulturhuvudstadsår 2000. Till en början var ansatsen både blygsam och storslagen. Vi hade inga pengar eller förebilder för hur denna festival skulle se ut – det enda vi visste var att festivalen skulle utgå från en mångfald gällande såväl språk, identitet, kön som kultursyn. Den skulle omfatta både ”hög” och ”låg” kultur, både etablerad och amatörkonst samt allt från bildkonst, litteratur och vetenskap till kroppskultur. Under det första året marknadsförde vi därför festivalen med sloganet: ”TAIDETTA/VIIHDETTÄ/ROSKAA!!”, d.v.s. ”konst / underhållning / skräp!”.

Festivalen blev både större och mer ambitiös än vad vi kunnat drömma om, men kanske ändå inte så stor som en del önskat: man undrade nämligen varför vi inte bett Eva Dahlgren. Frågan är naturligtvis absurd – att bjuda in en stjärna av Dahlgrens kaliber är inte det första man gör då man arrangerar en festival med en nollbudget! Men frågan kan inte heller förbigås med tystnad, den visar nämligen på en allmänt utbredd okunskap om den egna inhemska kulturen. När Tribaderna startade hade Finland få öppet lesbiska konstnärer och få rum där lesbisk kultur kunde ta plats. Därför var det kanske inte så konstigt att vårt västra grannlands mest synliga lesbiska ikon blev den mest önskade gästen.

Mycket har hänt sedan dess. År 2000 hade vi inte kunnat drömma om att vi en dag skulle arrangera ett seminarium på Kiasma eller om att den homosexuella historien skulle få sin egen museiutställning (Vanda stadsmuseum). 00-talet har inneburit enorma steg mot öppenhet och tolerans i Finland. Flera lagändringar har gjort det lättare att leva som HBT-person vilket också har satt sina spår i kulturutbudet. Vi har fått ett antal filmer och Finlandia-prisbelönta romaner med en HBT-tematik, teveserier med kvotbögar & -lesbiska och öppet homosexuella teveprofiler. Denna nya öppenhet syns inte enbart i antalet samarbetspartners och ekonomiska bidrag utan även i viljan att uppträda på en kulturfestival som öppen skyltar med sin queerhet.

Idag ligger problemet inte så mycket i att hitta sponsorer, lokaler, samarbetspartners eller artister för en festival som Tribaderna, utmaningarna ligger någon annanstans. En stor tröskel är synen på HBT-kultur och svårigheten att bli utvärderad som kultur och inte enbart som kuriosa. Tribadfestivalen har nog överskridit mediatröskeln, men hamnar i allmänhet under rubriken ”inrikes” eller ”vi går ut” – i bästa fall rubricerad som en ”annorlunda” (kultur)festival. Samma öde går även s.k. ”invandrarkultur” till mötes. Kultur på Caisas scen är på något sätt mindre intressant än den på Savoys scen – också i de fall då det handlar om samma artist.
Tiden är inne för recensioner och artiklar som tar queer och annan minoritetskultur på allvar också då den ingår i en festival som Tribaderna och inte enbart finns på Kiasma, Bokmässan eller Nationalteaterns scen. Kultur och lesbisk/queer måste kunna ingå i samma mening på samma sätt som t.ex. finlandssvensk och kultur. Den här liksom all annan kultur måste bli utvärderad, kritiserad och bedömd utgående från estetiska kriterier och sågad vid behov.
… Och till den som undrar: Dahlgren kommer nog inte. Hon är inte bjuden.

Rita Paqvalén

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.