>Såhär i efterhand är jag tvungen att erkänna att min kolumn Vänstern är död, men Nykänen lever från i maj inte var så lyckad. Jag valde att kommentera Hannes Nykänens artikel Vänstern är inte längre vänster med ironi. Jag gjorde det därför att Nykänens besserwisserattityd kombinerad med ett lite drygt tonfall kändes sårande. Jag tänkte mig att en kommentar i samma stil skulle bita. Men ironin är tydligen för mig en alltför svår konst. Eller också …?
Nikolai Enckells klargörande artikel Vänstern och kapitalet, som framför allt betonar vikten av att vänstern utvecklar en innovativ och radikal investeringspolitik, förde utan tvekan frågan vidare om vilka tyngdpunkterna i dagens ekonomiska politik borde vara. Jag har inget att invända.
Jag vill här ta upp de två grundfrågor som återkommit i den hittills förda diskussionen. Är vänsterns primära uppgift att å ena sidan avslöja dolda maktförhållanden och maktstrukturer i staten och samhället och å andra sidan svara för en jämlik och rättvis fördelning av tillgängliga resurser? De flesta vänstermänniskor är antagligen överens om att dehär uppgifterna är centrala. Men att enbart svara ja på dem är naturligtvis inget svar.
Under de senaste decennierna har vänsterpartierna inte stått för några större avslöjanden om maktusurpation och dolda maktstrukturer. Avslöjandet av maktens ansikte har för det mesta massmedia och framförallt olika forskningsinstitutioner och grupper stått för.. Själv har jag inget svar på frågan hur vänstern ska lyckas återerövra sin förlorade position som ”den stora avslöjaren” av osanning och orätt. Jag är rädd för att svaret bara står att finna i en fullständig omvärdering av hur ett politiskt parti ska se ut idag och hur det ska fungera för att entusiasmera och mobilisera sina anhängare.
Om jag förstått Nykänen rätt (det har jag antagligen inte!), menar han att förklaringen står att finna i vänsterns dogmatism. Det tror jag är en felbedömning, för sällan har vi under de senaste hundra åren upplevt en så från socialistiska dogmer frigjord politisk vänster som i denna dag. Vänstern är inte dogmatisk; den är helt enkelt konservativ, det vill säga bunden av gamla former, beteendemönster och umgängessätt som inte längre har någon motsvarighet i medborgarsamhället.
Fördelningen av samhällets tillgångar på ett rättvist och jämlikt sätt är förstås en självklar uppgift för alla politiska rörelser som gör anspråk på att kalla sig vänster.
Det bedrövliga idag är att politiken i allt högre grad kommit att handla om metoder och tillvägagångssätt och inte om värden och mål. Det är faktiskt inte enbart kapitalisterna som börjat likna administratörer. Nu har också politikerna börjat göra det. Diskutera med en riksdagsman eller en minister: inte resulterar det i en animerad konversation om vilket samhälle vi vill ha i framtiden. Det blir enbart en debatt om vad som är praktiskt möjligt i dagens ekonomiska läge.
Det som i tiderna var politik har alltmer börjat likna förvaltning och juridik, det vill säga mer eller mindre tekniska hanteringar.
På något sätt förefaller det mig som om tiden vore mogen för en återkoppling av politiken – och för den delen också ekonomin – till politikens och ekonomins grundläggande frågor. Det är frågor som gäller det goda livet och det goda samhället. Jag kan redan höra nyliberalernas ramaskri, då jag nämner ekonomin i samband med politiken. Ekonomin är ett autonomt system, som bara har ytliga kontaktytor med politiken, för att inte tala om etiken och moralen, ropar nyliberalismens apostlar.
Låt dem ropa. Jag kan inte tänka mig att En Ny Vänster (A New Left) uppstår på ett annat sätt än genom ett återuppväckande av de etiskt-moraliska frågeställningar som i tiderna gav liv åt både det borgerligt frihetliga och det socialistiskt egalitära projektet. Men föralldel. Det är lika svårt att föreställa sig att En Ny Vänster skulle kunna uppstå utan att förankra sitt etiskt-moraliskt-politiska program i ett nytt ekologiskt och kosmopolitiskt medvetande. Det är till och med möjligt att det just är dehär nya perspektiven som kan återuppväcka dem som enligt liemannen Nykänen redan är döda.
Med det goda livet avser jag vars och ens rätt att välja den livsform som passar henne/honom bäst, en frihet som bara begränsas av skyldigheten att inte skada andra. Med det goda samhället avser jag ett samhälle där människorelationerna bygger på samhörighet, tolerans och jämlikhet. När vänstern var som livskraftigast formulerade den sina politiska målsättningar just utgående från till exempel den faktiska frånvaron av den enskildes frihet att välja sitt liv, en kritik av de praktiker och institutioner som undergrävde samhörigheten, jämlikheten och toleransen o.s.v. – det viktiga var att de konkreta politiska målsättningarna fick sitt innehåll via en moraliskt förankrad kritik av det samhälle som man ville förändra.
Om dagens vänster exempelvis skulle ha modet att börja tala om en grundinkomst för alla, borde kraven på en sådan baseras på en kritik av vårt nuvarande system som tvingar alla att anpassa sig till en stereotyp modell för vad som är arbete. Och hur står det till med kritiken av marknadsekonomin? I vilken utsträckning bidrar den till att stärka samhörigheten samhällsmedlemmarna emellan; i vilken utsträckning bidrar den till att öka jämlikheten? Den typen av frågeställningar ser vi mycket litet av i det som brukar kallas ”den seriösa” vänsterdebatten.
Lika illa ställt är det med de ekologiska frågorna. Miljöfrågorna ses alltför ofta som enbart resursfrågor. De ses inte som frågor om vår överlevnad på denhär planeten. De anknyts i stället till nationens ekonomiska överlevnadsförmåga.
Den kanske största utmaningen för Den Nya Vänstern är att utveckla nya tankar om hur den värld borde se ut som inte mera domineras av suveräna nationalstater och som inte heller styrs av en globaliserad marknadsekonomi. De gamla idéerna om internationalism är mogna för att ersättas med nya idéer om en kosmopolitisk värld. Det är en värld som förenar aktningen för skillnader och annorlundahet med strävan att finna nya demokratiska former av politiskt styre bortom nationalstaterna.
Lars D. Eriksson
