Det är ingen överraskning att The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy har gett upphov till en debattstorm. Om några årtionden kommer boken troligen att betraktas som en vattendelare i amerikansk utrikespolitik, skriver Cameron McWhirter.
När USA:s förste president George Washington avgick från Vita huset 1796 författade han ett avskedsbrev till nationen som då citerades vitt och som fortfarande läses varje år i kongressen. Brevet blev en tidig riktlinje för den unga nationens utrikespolitik. Mannen som här i USA är känd som ”vår landsfader”, åberopade neutralitet i utrikespolitiken: ”Sympatin för en favoriserad nation befrämjar illusionen av att det finns ett gemensamt intresse där inget sådant i verkligheten existerar och får en att uppta den favoriserade nationens fiender som sina egna, samt förleder en till att delta i dess stridigheter och krig utan giltiga bevekelsegrunder”.
Rädslan under Washingtons tid var att bli insyltad i det stridslystna och balkaniserade Europa genom att t.ex. favorisera Storbritannien framför Frankrike. I våra dagar är krutdurken Mellanöstern och den pågående debatten kring ”favoritnationen” och vilka de gemensamma intressena är – verkliga eller inbillade – är fokuserad på ett land: Israel.
The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy är ett manifest för dem som förespråkar ett avståndstagande från det land som en del amerikaner och israeler skämtsamt brukar kalla för den 51:a delstaten. Få böcker som givits ut i USA under de senaste åren har väckt lika mycket fientlighet innan de ens skrivits. Efter att ha publicerat en ökänd artikel i London Review of Books, använde författarna Walt och Mearsheimer månader åt att ställa samman en bok som utvidgar deras tes om att USA:s utrikespolitik har dominerats av en proisraelisk lobby som skadar amerikanska intressen.
En vattendelare
Under tiden förberedde deras kritiker sina motargument. Så det är ingen överraskning att The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy har gett upphov till en debattstorm. Tevekommentatorerna har varit fyllda av helig vrede samtidigt som de olustigt gått på tå över en fråga som får de flesta amerikaner, oberoende av politisk färg, att känna sig obekväma. Medan amerikanerna förvillar sig allt djupare in i Mellanösterns moras, nu bokstavligen ockuperande dess innersta till priset av tusentals liv och miljarder dollar, har man samtidigt börjat ställa svåra frågor beträffande USA:s starka band till en nation som under en stor del av sin existens befunnit sig i krig med sina grannar.
Mearsheimer och Walt har skrivit en klumpig och ojämn men ändå viktig bok. Författarna är inte perfekta men vågar i alla fall diskutera vad det politiska etablissemanget undvikit i generationer. Om några årtionden kommer den här boken troligen att betraktas som en vattendelare i amerikansk utrikespolitik
Författarna, den ena professor i statsvetenskap vid University of Chicago och den andra professor i internationella relationer vid Harvard University, presenterar en vettig kritik enligt vilken en lös samling proisraeliska organisationer i USA samarbetat för att utveckla och vidmakthålla en blint proisraelisk amerikansk policy.
”Inflytandet av den israeliska lobbyn på amerikansk utrikespolitik kräver samma granskning som effekten av energilobbyns på miljölagstiftningen eller läkemedelfirmornas roll i utformningen av läkemedelspolicyn”, skriver författarna (s. 111).
De uppmanar amerikanska beslutsfattare att distansera sig från Israel och börja behandla det som vilket annat land som helst.
”Vore det inte för lobbyns verksamhet skulle de strategiska och moraliska argument som åberopas för att rättfärdiga USA:s ovillkorliga stöd till Israel ifrågasättas oftare, och amerikansk policy i Mellanöstern skulle se annorlunda ut än den gör idag”(s. 112).
Resultatet skulle, enligt författarna, bli en sundare amerikansk utrikespolitik och en tryggare värld.Straff och belöning
En huvudmåltavla för författarnas kritik är American Israel Public Affairs Committee, eller AIPAC, som från en blygsam början vuxit till en av Washingtons mäktigaste lobbyorganisationer, med en årsbudget på något mellan 40 och 60 miljoner dollar. Författarna redogör för det sätt som AIPAC belönar och bestraffar amerikanska politiker under valkampanjer. De anklagar den israeliska underrättelsetjänsten och de proisraeliska lobbyisterna för att ha gett näring åt de nu misskrediterade neokonservativas grandiosa villfarelser enligt vilka Mellanösterns politiska landskap skulle omskapas.
Författarna menar att nationella politiker – inklusive presidentkandidater från båda partierna – står i tacksamhetsskuld till proisraeliska intressen på grund av lobbyns effektiva nätverk av donatorer. Författarna ägnar en hel del utrymme åt att kritisera de kristna sionister som tror att Israels existens och expansion är ett Gudsföreskrivet villkor för Jesus återkomst.
Ända från och med grundandet av staten Israel till sexdagarskriget 1967, krigen i Irak och den ödesdigra invasionen av Libanon 2006, har den israeliska lobbyn enligt Mearsheimer och Walt, styrt USA till att fatta politiska beslut ”tagna å Israels vägnar som äventyrar den amerikanska nationella säkerheten”. De menar att dessa beslut har haft ett högt pris, från de mer än 154 miljarder dollar i direkt militär- och ekonomiskt stöd åt Israel till de miljarder som spenderats för att hålla amerikanska trupper i Irak. För att inte tala om de otaliga mänskoliv de också har kostat.Svagheter
Trots bokens bredd och djup har den allvarliga svagheter. För dem som länge följt med den amerikanska utrikespolitiken bjuder inte boken på något nytt, den är ett sammandrag. Den är inte heller en övertygande berättelse som bär läsaren till djupare insikter, utan en torr föreläsning av två intelligenta men humorlösa debattörer. Skribenterna gör sitt yttersta för att undvika allt känslomässigt i sin argumentation, förmodligen av rädsla för hysteriska och emotionella reaktioner från sina kritiker. De försöker argumentera mot påståendet att de hyser antisemitiska böjelser och lyckas – alltför bra. De ger sig i kast med en hyperemotionell fråga med ett framställningssätt lika platt som Star Trek-figuren Spocks.
De påstår sig vara förbluffade över att USA blivit så kompromisslöst allierat med Israel. Men de starka banden är historiska och kulturella. Amerikanska judar har spelat en viktig roll i utvecklingen av det moderna USA, och i grundandet av Israel efter Förintelsen. Att en stor del av dem skapade starka band till Israel och gjorde stora ansträngningar för Israels skull, borde inte förvåna någon. Det skulle vara förvånande ifall det inte var så. Och författarna ger inte mycket rum åt den historiska effekt som Förintelsen i Europa fick på judarna i USA och på amerikanerna i gemen.
De ger inte heller mycket utrymme åt kalla kriget. USA utnyttjade Israel för sina egna politiska och militära syften under den perioden, precis som Sovjetunionen ofta gjorde med sina arabiska allierade.
Ibland blandar författarna ihop proisraeliskt inflytande med enskilda judars stöd till politiker. Om en judisk person donerar pengar till en politisk kandidat, betyder det självfallet inte att hon eller han enbart fokuserar på Israelfrågan. Judarnas politiska övertygelser är lika mångfacetterade som resten av den amerikanska befolkningens. En del är starkt proisraeliska, andra inte. En del är republikaner, andra demokrater. Författarna inleder sin bok med en lång utläggning om hur de inte anser att de amerikanska judarna eller de judiska organisationerna utgör en homogen monolit. Men så låter det dessvärre i största delen av boken.
Mearsheimer och Walt är kritiska mot Israel för grymheterna i Libanon, men avfärdar samtidigt Hizbollahs missilattacker mot israeliska byar som ett smärre politiskt problem. Man kan diskutera huruvida dessa attacker alls kan jämföras med varandra eller är historiskt berättigade, men det går inte att vifta bort missilattacker mot civila med en handvändning.Koleriska reaktioner
Kritikernas reaktioner mot boken har i alla fall bevisat en av författarnas främsta poäng – att den ”proisraeliska lobbyn” inte tål någon kritik och inte vill ha en öppen diskussion om relationerna mellan USA och Israel. En stor del av reaktionerna från grupper som av författarna skulle hänföras till lobbyn har varit koleriska.
Men innerst inne vet alla amerikaner att den här diskussionen måste föras – som nation och som supermakt. USA överger inte Israel. Men kanske relationen till den stat som så många amerikaner varit med om att bygga upp, kunde omstruktureras på ett sätt som skulle innebära större säkerhet för USA, Israel, Mellanöstern och resten av världen.
I sitt avskedstal skrev Washington: ”Varför skall vi genom att väva samman vårt öde med någon del av Europa snärja in vår fred och vårt välstånd i ett nät av europeiska ambitioner, rivaliteter, intressen och nycker?”
Den här boken ställer den frågan om Israel, och trots kakafonin av kommentatorer och kolumnister, är det en fråga som otvivelaktigt bör besvaras.
Cameron McWhirter
är journalist, bosatt i Atlanta och Nieman fellow vid Harvard University 2006–2007.
övers. PN
The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy av John J. Mearsheimer och Stephen M. Walt, Farrar, Straus, Giroux, 2007.
