Du och jag har ingenting ouppklarat mellan oss. Vi har varit vänner sen vi möttes första gången på 1970-talet. Därför kan jag skriva till dig med tillförsikt, även när du är död sedan tre dagar.
Jag vänder mig till dig på tåget från Vasa till Helsingfors, på väg hem från Huset i hagen, Caritas och ditt underbara hem i Korsnäs.
Du har byggt det (och jag har hjälpt till att måla ett antal bräder i falu rödfärg), Carita och du har inrett det med böcker, tavlor, fotografier, textilier, datorer – Hantverks förlagsverksamhet i övre våningen har fyllt mången nyländsk författare med avund – ni har tillsammans skapat en prunkande trädgård, ni har odlat potatis och grönsaker och glatt er åt bärbuskarnas rika skördar. Den vita stolen där du satt och plockade krusbär och vinbär i stora ämbar förra sommaren har blåst omkull, men annars är allt i sin ordning.
Inne i huset finns ännu mera blommor än vanligt. Korsnäsbor, släktingar, ett otal vänner sänder blomsteruppsättningar med vackra kort till Carita. I butiken blev hon omkramad av vänliga människor som talade varmt och uppskattande om dig. De var glada över att du fått somna in fridfullt med Caritas hand i din. Varje dag ringer någon och hör sig för om hur hon mår. Det lilla lokalsamhället är ett starkt skyddsnät när det fungerar som bäst.
Det vet du som skrivit så mycket om byalivet, på gott och ont.
Du har alltid varit en vacker karl, Erik. Det syns på fotografierna som står framme på byrån och vid den öppna spisen. Födelsedagsfirande Erik med blomsterkrans på huvudet, Erik med kamrater vid fronten, Erik med Carita och Dag, Erik på Bröd och Rosors möten i Helsingfors, Erik som ledare för skrivargrupper, Erik som binder in böcker, Erik som skriver dem, Erik som fiskar med Joel, Erik som berättar hisnande och smått skabrösa historier.
Mannen framför mig i tåget löser Sudoku. Han verkar tafatt, du kunde ha hjälpt honom. Jag minns dig sittande i din stora bekväma stol med sudokulösningar runt om dig. Då var du i ditt esse. Då kunde du också stänga av din hörapparat och temporärt befrias från Caritas och mitt intensiva prat. Hur många bordssamtal har inte vi tre, eller ännu flera, fört tillsammans – om allt mellan politik, släkt, religion, böcker, massmedier, kärlek, kattor, matrecept och vänskap. Du var bra på att få sista ordet, ofta genom en skicklig utmattningstaktik.
Men med döden förhandlar man inte. När sjukdomen kom och era långa och tröttsamma resor till sjukhuset i Vasa inleddes, då kämpade både du och Carita för ditt tillfrisknande. Ni fick en viktig nådatid. Och som den pålitliga läromästare du alltid har varit så förmedlade du åter en viktig insikt. Det går att nalkas döden med öppna ögon utan att klaga eller förbittras. Du tog emot den hjälp du kunde få, och när ingen hjälp längre var möjlig så släppte du taget om livet.
Nu har tåget nått Helsingfors, där också du bodde och arbetade några minnesvärda år under 1970-talet, där er son Dag föddes, där vänsterföreningen Bröd och Rosor grundades och frodades, där jag hade en krukväxt döpt till ”Erik och Cita” därför att den var så vacker och livskraftig.
Nu är det mycket grått i Helsingfors. Men jag läser i din bok Sången om byn, 1983, de ord din mamma Olga gav vidare till sina barn och genom er till oss andra:
”Hata krig och våld,
hata utsugning och orätt,
men älska varandra.”
Det vill vi göra.
Kram, än en gång.
Bitte
15.3.2008
Författaren Erik Ågren avled onsdagen den 12 mars. Han debuterade 1973 och skrev pjäser för radio, television och Wasa Teater, berättelser och romaner. Han var också med om att starta förlagen Hantverk och Författarnas Andelslag.
Erik Gunnar Ågren föddes i Ytterjeppo den 4 augusti 1924. I 33 år arbetade han på Wärtsiläs gjuteri i Jakobstad. Sedan ändrade han sin yrkesbana och blev författare. Sedan 1980-talet har han bott i Korsnäs.
Den första romanen “Sårad” utkom 1973 på nystartade Författarnas Andelslag, där han själv var stiftande medlem. I romanerna “Arbetslust” från 1975 och “Modellfilaren” från 1982 berättar han minnen från gjuteriet. I sin sista roman, “Olga. Historien om en mor” (2004), skildrar Erik Ågren den växande familjens vandring från backstuga till backstuga ned längs Nykarleby älv till dess färden en dag slutar i mormors och morfars stuga i Lippjärv.
Erik Ågren sörjs närmast av hustrun Carita Nyström, sonen Dag, döttrarna Ann-Britt, Kristina och Siv med familjer samt brodern Gösta Ågren.
Birgitta Boucht
