Elvaåriga Myra är lika snygg som tjejerna på Vogue-omslagen. Det tycker i alla fall CF, en betydligt äldre stockholmskille, som tar med Myra på en resa till Frankrike. Där bor de på hotell och äter på restaurang. Myra dricker Russian och smakar på ostron. Vilka andra vuxengrejer elvaåringen prövar på kan man bara ana mellan raderna.

Så långt fungerar den svenska författaren Sara Villius tredje roman Sex som en Lolita-berättelse där den perversa CF svärmar för den naiva Myra. Men fullt så enkelt är det ändå inte. Myra och CF är nämligen produkter av en olycklig småbarnsmammas fantasi. Då och då dyker hennes röst upp i korta avsnitt, som ibland antar diktform. Man börjar ana att det här handlar om ensamhet och om törst efter bekräftelse. Mamman är lika ensam i sitt trasiga äktenskap som lilla Myra är, när hon sitter och spelar UNO med sig själv i ett omklädningsrum på ett barnläger.
Och så det här med sexet. Det är en motbjudande sexualitet som de flesta av de vuxna karaktärerna släpar på. Delar av boken utspelar sig på chattforum, där snuskiga inviter haglar över ”Milly–femton–vårar”. Milly är egentligen bara tretton vårar, men det tycks inte vara ett hinder för de äldre männen hon chattar med. CF mår i sin tur dåligt på jobbet och vill ligga med alla han träffar. Lycklig är han bara tillsammans med Myra.
Det är alltså en ganska dyster samtidsbild Villius målar upp. Ett översexualiserat samhälle där vuxna gör intrång på barns integritet, och där den lättaste vägen till att dämpa ångest och tomhet tycks vara genom sex. Bland alla perversiteter försöker de vuxna dessutom förtvivlat hitta mening i sexet, hitta mening i livet.
Genom sina tidigare verk, Nej, det är en snöklump (2002) och Battle (2003), har Sara Villius gjort sig bekant som en gåtfull författare. Hon kastar ut trådar som läsaren sedan får virka ihop efter bästa förmåga. Precis som i de tidigare romanerna är det ett avskalat språk, som gäller i Sex.
Oftast är det genom lilla Myras ögon vi ser världen. Hon beskriver barnsligt men ändå djuplodande. Det känns som enkla dagboksanteckningar, iakttagelser som elegant flyter på.
Villius träffar en ömmande nerv med sin stilistik. Att beskriva en slusk som CF med ett barns språk får mig att må illa. Boken är dessutom vackert inbunden, med rosa klöverblommor som klättrar över omslaget. Den liknar en av de där dagböckerna man hade som liten och det äcklar mig.
Det är med Myras röst Villius bäst når fram. Berättelsen om ett ensamt barn som kläms in i en främmande vuxenvärld berör och är framförallt relevant i dag. Resten av berättelsen förblir på något sätt halvfärdig. Skarven mellan Myras iakttagelser och partier där CF grämer sig över sitt misslyckade liv och sin snedvridna sexualitet, är för tydlig. Man kan gissa vart Villius vill styra båten, men det känns lite krystat och hastigt sammanfogat.
Den olyckliga småbarnsmamman i parallellberättelsen kunde få synas mer. Villius hade vunnit på att spinna vidare på tråden mellan henne och Myra. Sara Villius sitter trots allt på en värdefull insikt. Att man inte förändras så mycket inombords med åren. Att man är den samma nu som då man tuggade tuggummi på tub och skrev vers på rim.