Hunden Ada tassar ivrigt runt i rummet. Hon gläfser, grymtar och borrar slutligen in nosen i min väska som ligger på golvet.
– Ada, ut ur väskan! befaller Paul Holländer med sträng röst. Informatören Rosas svarta mops lyfter uppgivet nosen ur väskan, tittar frågande på oss med sina tefatsögon och vankar till sist snällt ut ur rummet.
Paul Holländer jobbar för Sirius teatern, som hör till paraplyorganisationen teater Universum. Vi har träffats i Universums kansli i Rödbergen för att tala om teaterkonglomeratet som fyller jämna år. Projektet startades år 1998 och i dag består Universum av fyra fria teatergrupper: Sirius teatern, teater Mars, teatteri Venus och Aurinkoteatteri. Från början var det främst av praktiska skäl som man gick in för samarbetet.
– Vi hade alla samma problem. Både ekonomiska och andliga resurser lades ner på sådant som att hitta föreställningslokaler och sköta marknadsföring. Det blev lättare med ett gemensamt kansli, en gemensam repertoar och till sist också ett gemensamt utrymme, säger Paul Holländer.
Sedan 2001 har det gamla bönehuset Betania i Rödbergen fungerat som Universums hem. Huset inhyser kansli, omklädningsrum och två scener. Men utrymmet har sina problem. Eftersom byggnaden är skyddad av museiverket, får man inte göra några större ändringar, vilket för med sig utmaningar.
– Den stora salen är ju egentligen en kyrkosal och har ett sju sekunders eko. Det kräver god artikulation från skådespelarnas sida, skrattar Holländer. Det finns planer på att flytta till andra utrymmen men inget är ännu fastslaget.

Tar risker
Att Universum inte är en resultatsansvarig institutionsteater ger mer konstnärlig frihet, tycker Paul Holländer.
– Vi behöver inte sätta upp en lätt komedi för att locka hit publik. Vi tar risker och sätter upp pjäser som institutionsteatrarna kanske inte vågar sätta upp. Institutionsteatrarna begränsas av det ekonomiska tänkesättet på gott och ont.
Och visst ger Universums pjäser ett annorlunda intryck. Vårens repertoar har bland annat bestått av Sirius teaterns Janne Kubik, gästspelande Helsingin taiteellinen teatteris Toivon operetti, Aurinkoteatteris Call of the Wild – Luonto kutsuu samt Venus´ Lost and Found in Punavuori. Politiska tankeställare och samhällskritik tycks vara ett gemensamt tema för många av Universums produktioner. Janne Kubik kritiserar nationens uppkomst och i Call of the Wild kastar man pilar på dagens konkurrenssamhälle.
– Teater fyller en funktion som underhållning, men det ska inte enbart vara underhållning. Man måste också ifrågasätta det som händer i ens omgivning. Det finns tyvärr ganska lite samhällskritisk teater i Finland. Genren har fått en negativ stämpel efter 1960- och 1970-talet, och få medger att de sysslar med politisk teater, säger Holländer.
Enligt Paul Holländer är det framförallt samarbetet mellan de fyra grupperna som har utvecklats under de tio år som gått.
– Vi har lärt oss respektera varandra och lärt oss flexa utan att det smakar kompromiss. Han tycker också att det är positivt att de fyra teatrarna fortfarande fungerar som alldeles egna enheter.
– Vi har hållit ihop och ändå hållits olika. Varje grupp har sin egen särprägel.
En konkret skillnad mellan grupperna är språket. Sirius och Mars är svenskspråkiga, Venus är tvåspråkig och Aurinkoteatteri är finskspråkig.
– Universums tvåspråkighet är en rikedom. På det här sättet kan till exempel de svenska grupperna lättare också nå en finsk publik, säger Paul Holländer.

talkoanda
Då Universum grundades år 1998 var situationen svår för små teatergrupper som stod utanför ”teaterlagen”. Teaterlagen trädde ikraft 1993 för att trygga de stora institutionsteatrarna under depressionen. Lagen gav höjda anslag åt de stora teatrarna, medan anslagen för fria grupper sänktes. Redan från början kämpade Universum för det fria fältet inom kulturpolitiken.
– I dag är situationen lite bättre för fria grupper, men trots att anslagen har höjts är det fråga om en spottstyver som delas mellan en massa teatrar. Inom det fria fältet görs mycket arbete med talkoanda. Anslagen borde tiofaldigas, menar Paul Holländer. Han efterlyser också ett större kulturpolitiskt engagemang från politikerna.
– I Finland tycks idrott vara viktigare än kultur. En viss sorts ”elitkultur” uppskattas. Man är stolt över våra dirigenter som uppträder ute i världen och talar om dem på samma sätt som man talar om formel 1-stjärnorna, men ingen tycks värna om kulturen som görs här hemma. Kultur är ändå en identitetsgrej. Den gör oss till dem vi är.
Trots att det inte är ”ekonomiskt strålande” att arbeta för en fri grupp finns det andra fördelar.
– Man får välja pjäs och regissör själv. Arbetssättet är flexiblare och mer demokratiskt. Gruppdynamiken är starkare och det syns också på scenen. Men institutionsteatrar och fria teatergrupper är inte varandras motpoler, de bidrar båda till mångfalden, säger Holländer.
Och för teaterkonglomeratet Universums del ser framtiden ljus ut. Visst finns samarbetet kvar om tio år, ”i en form eller en annan”.
– Det går framåt och ibland går det bakåt. Men nu är det ganska idealiskt, säger Paul Holländer.