916
Marianne Backléns nyligen utkomna ungdomsroman Kopparorm tränger sig in i pojkrummet och tar itu med fördomar och rädslor.
”I gotta make it to heaven, I hope I make it to heaven”. Romanen inleds med ett citat av hip hop-artisten 50 Cent. Därefter följer en intensiv namedropping av olika rappare, ord som ”beatboxing” förekommer frekvent och dialogerna genomsyras av finsk och östnyländsk slang. Det märks tydligt att Backlén är insatt i tonåringarnas vardag. Hon kan sin World of Warcraft och sina parcourtermer. Trots detta blir jag då och då pinsamt berörd. Jag kan nämligen inte skaka av mig känslan av att det är en vuxen som försöker anamma ungarnas vardagsspråk.
I Kopparorm träffar vi 15-åriga hip hop-frälsta Chris som flyttar från släkt och vänner i Lovisa till Nordsjö i Helsingfors. I huvudstaden möter han en mångkulturell vardag, där rasismen pyr bakom betongväggarna. Chris tampas med frågor om sin sexuella orientering. Gillar han Lotta eller Kim? Han kämpar också med religiösa spörsmål. Familjen är nämligen starkt troende och mormor är präst, men ändå tvivlar Chris på att det existerar en högre makt.
Backlén tar tag i stora teman, som hon skildrar mångsidigt. Speciellt hennes sätt att behandla främlingsfientlighet väcker tankar och berör. Jag gillar också att hon undviker att moralisera. Sex, fylla och tro diskuteras utan att författaren tar till pekfingret. Det som emellertid bör nämnas är att berättelsen i slutändan har ett religiöst budskap.
Backléns absoluta styrka ligger i sättet hon skildrar känslor. Skalar man bort lite blingbling och Fiddy-lyrik är det ganska allmänmänskliga osäkerheter huvudpersonen försöker övervinna. också läsare som passerat det krångliga fjortisstadiet kan alltså identifiera sig med Chris funderingar.
Förutom Chris bjuder berättelsen på en rad andra intressanta typer. Vi träffar kurdiska Bayram, aktivisten Lotta och snobben Tobias von Rehndorff. Vissa karaktärer förblir en aning platta medan andra får utvecklas. Boken hade vunnit på några kapitel till, Backlén sitter på mängder av intressant stoff som hon kunde ha byggt vidare på.
Backlén tar tag i stora teman, som hon skildrar mångsidigt. Speciellt hennes sätt att behandla främlingsfientlighet väcker tankar och berör. Jag gillar också att hon undviker att moralisera. Sex, fylla och tro diskuteras utan att författaren tar till pekfingret. Det som emellertid bör nämnas är att berättelsen i slutändan har ett religiöst budskap.
Backléns absoluta styrka ligger i sättet hon skildrar känslor. Skalar man bort lite blingbling och Fiddy-lyrik är det ganska allmänmänskliga osäkerheter huvudpersonen försöker övervinna. också läsare som passerat det krångliga fjortisstadiet kan alltså identifiera sig med Chris funderingar.
Förutom Chris bjuder berättelsen på en rad andra intressanta typer. Vi träffar kurdiska Bayram, aktivisten Lotta och snobben Tobias von Rehndorff. Vissa karaktärer förblir en aning platta medan andra får utvecklas. Boken hade vunnit på några kapitel till, Backlén sitter på mängder av intressant stoff som hon kunde ha byggt vidare på.
Isabella Rothberg
