Anorexi drabbar inte bara den insjuknade. Sjukdomen drabbar också mamma, pappa, syskon, vänner och släkt. Det här står klart i Marianne Käckos bok Ta livet av mig, mamma! där författaren berättar om dotterns kamp med ätstörningar.
Käckos dotter Katarina är bara elva år gammal när hon första gången insjuknar i ätstörningssjukdomen anorexia nervosa. Mamma Marianne upptäcker symtomen och en tuff prövning följer med långa vistelser på sjukhus, sondmatning och kräkningar. Till sist tillfrisknar flickan men lyckan varar inte länge. Tre år senare blir Katarina sjuk på nytt. Helvetet är där igen med långa vistelser på sjukhus, sondmatning och kräkningar.
Ärligt och enkelt skildrar Käcko sin mardrömsresa genom sjukdomens många stadier. Det är något riktigt läbbigt med ätstörningssjukdomar och Käcko gör en träffande iakttagelse när hon liknar anorexi vid en våldtäktsman som lurar på sitt offer.
Käckos berättelse tar ett fast grepp om läsaren, man lider och frustreras tillsammans med henne. Trots att handlingen förlöper genom moderns ögon lyckas hon också föra lite ljus över hur det känns för den sjuka och varför det kan vara så svårt för en person att göra något så vardagligt och självklart som att äta och dricka.
Det är inte lätt att kritisera en bok där författaren så uppriktigt delar med sig av sin privata smärta. Boken är kanske inget stilistiskt mästerverk men det är heller inte ändamålet. Käcko visar hur illa det kan gå och hur viktigt det är att inte ge upp trots att sjukdomen sliter och tär på allt och alla, inte minst på den sjuka.
I boken diskuteras också svårigheterna i att diagnostisera ätstörningssjukdomar och att hitta rätt vårdmetod. Käcko aktualiserar debatten mellan de två paradigm som finns inom forskningen om ätstörningar. Inom den ena skolan menar man att grunden till ätstörningssjukdomar är psykisk, medan den andra hävdar att de fysiologiska påfrestningar som följer av bantning och svält framkallar de psykiska störningarna. Käcko hör till den senare skolan och Katarinas räddning blir specialiserad anorexivård i Sverige.
Ta livet av mig, mamma! inbjuder till sträckläsning och en och annan tår. Och tur nog bjuder berättelsen också på ett lyckligt slut. Efter 350 dagars svält, under vilka Katarinas enda föda varit näringslösning som matats genom en slang, får hon till sist i sig ett majskorn. Ett enda litet majskorn kan ge mycket glädje.
- Marianne Käcko:
Ta livet av mig, mamma!
Söderströms 2008.
Isabella Rothberg
