”Varför har goda människor så bråttom att göra onda ting?” Frågan bildar ett ekande ledmotiv i Michael Redhills pjäs Godhet. Den kanadensiska författarens thrillerliknande tvåaktare, som hade nordisk premiär på Svenska teaterns 11.9, tar sig an det tunga ämnet folkmord.
På den asketiskt klädda scenen möter vi Michael Redhill (Niklas Åkerfelt). Redhills polsk-judiska morföräldrar och flera av deras barn mördades av nazisterna under andra världskriget. I pjäsen ska författaren ta itu med släktens förflutna, han vill förstå förintelsen.
Parallellt snubblar Redhill emellertid in på ett annat case med liknande förtecken. Han får bevittna berättelsen om Mathias Todd (Anders Larsson), en man som står åtalad för folkmord. Temat får därmed både en personlig och allmängiltig dimension. Pjäsen förkunnar att förintelsen inte var någon unik företeelse i mänsklighetens historia. Folkmord sker överallt och överallt är grunddragen lika.
Rättsprocessen mot krigsförbrytaren Todd har dragit ut på tiden, och med årens lopp tycks han ha drabbats av Alzheimer. Eller så är det hela ett skådespel, en bluff, för att komma undan en fällande dom. Hur som helst väcks frågan om huruvida man kan döma en sjuk man för brott som han inte minns.
Det här är emellertid bara en av många moralfilosofiska spörsmål som pjäsen brottas med. Vi möter fångvaktaren Althea (Sue Lemström), vars nära och kära blivit offer för det folkmord Todd anklagas för. Hon tvingas kämpa med frågor om försoning och hur långt man kan gå i hämndens tecken.
Mycket av regissören Ross Mansons arbete går ut på att göra publiken delaktig i frågeställningarna. Han försöker sudda ut gränsen mellan åskådare och estrad, vilket fungerar på vissa plan. Då och då sitter skådisarna i publiken och väl uppe på scen tilltalar de ofta publiken direkt. Manson lyckas också skapa spänning. Aggressiva scener varvas med sårbara monologer. Sue Lemström gör en härlig sardonisk Althea. Hon levererar vassa avväpnande oneliners, men samtidigt lyckas hon också förmedla känsligheten hos Althea, vars liv kantats av sorgflor. Niklas Åkerfelt gör i sin tur en cynisk och sympatisk Michael Redhill. Smidigt serverar han ett brett spektrum sinnesstämningar.
Godhet är stundom en genialiskt uppbyggd pjäs. Den formulerar ständigt aktuella frågor: Vem bär ansvaret för folkmord? Kan en enda människa stå till svars för systematiskt utfört övervåld? Och vilken är vår roll i det hela? Bryr vi oss om de folkmord som har skett i Kambodja, på Balkan, i Darfur?
Målet är att få publiken att tänka till, men det är här det dessvärre knakar i fogarna. För visst tänker jag till, men problemet är att jag inte känner till. Insikter smyger sig inte på mig, istället blir jag undervisad. Budskapet är helt enkelt för uppenbart, vilket gör att en på många sätt fin pjäs i slutändan känns aningen krystad.
Svenska teatern, Miniscenen: Godhet. Text: Michael Redhill. Regi: Ross Manson. I rollerna: Anders Larsson, Sue Lemström, Anna Hultin, Niklas Åkerfelt, Sophia Karlsson. Premiär: 11.9.2008.
Isabella Rothberg
