– Jag är fascinerad av tabun och av att spräcka hål i dem, säger författaren, regissören och skådespelaren Henrika Andersson.
– Jag vet inte ifall jag hade skrivit boken om jag vetat hur jobbigt det skulle bli. Det svåra var att vara ärlig och sann. Att inte beskriva tonåringar schablonmässigt, säger Henrika Andersson.
Enligt Andersson handlar boken främst om hur det är att växa upp till människa, om perioden mellan barn- och vuxenstadiet och om förändring.
– Förändring handlar alltid om att avstå från något och att lära sig något nytt, konstaterar hon.
I romanen får fjortisen Emma Gloria hantera en rad nya problem. Pojkvännen Sandor flyttar utomlands, kompisen Kata dumpar henne också för en stund. Emma Gloria lider av svår ångest som tar sig uttryck i konstant huvudvärk och buranamissbruk, och värst av allt är att mamma tvingar henne till en psykolog.
– Det är få som vill tala om den här åldern, samtidigt är det avgörande val man gör i tonåren. Det är på alla sätt en pinsam tid, kanske för att man är så skyddslös och allt sker för första gången, säger Andersson.
Precis som titeln antyder är längtan ett centralt tema i Emma Gloria och den röda Längtansboken.
– Här finns en längtan bakåt, efter barndomens enkelhet, samtidigt finns det en längtan framåt, efter den vuxna kroppen. Dagens samhälle är översexualiserat på ett monstruöst sätt. Det här handlar om de krångliga vägarna till att hitta sin egen sexualitet, förklarar Andersson.
Gillar inte kategorier
Henrika Andersson är skådespelare, regissör, skribent och kolumnist i Ny Tid. Författardebuten gjorde hon med barnboken Nagu-nalles egen bok år 2005. Bok nummer två, Emma Gloria och de levande Varslarna, nominerades till Finlandia Juniorpriset. Men i grund och botten ogillar författaren skarpt sättet att dela in litteratur i kategorier som ”barn- och ungdomsbok”.
– När Bo Carpelan skriver om sin barndom klassas boken inte som en barnbok, säger Andersson.
Medan Henrika Andersson skriver tänker hon heller aldrig på vilken åldersgrupp texten ska rikta sig till, men hon medger att språket och vokabulären i ett senare skede måste anpassas till målgruppen.
– Skriver man för unga ska språket vara rakt och enkelt. Man måste vara klarare än när man skriver för vuxna, vilket egentligen gör det svårare.
Och i Emma Gloria och den röda Längtansboken var språket verkligen en utmaning, eftersom Andersson ville att ungdomarnas talspråk skulle låta naturligt.
– Ungas slang varierar geografiskt och slang förändras snabbare än man hinner skriva ner den, så det gällde att hitta balansen, en kompromisslang.
Henrika Andersson väljer medvetet svåra uppdrag, hon säger sig dras till utmaningar.
– Jag är fascinerad av tabun och av att spräcka hål i dem. Också när jag regisserar dras jag till det förbjudna. Det pratas till exempel en massa om sex men bara på ett ytligt plan, det är tabu att borra sig så djupt i ämnet att det riktigt känns. Jag har regisserat pjäser om cancer, självmord, autism, religion, ämnen som det nog pratas om men på ett ytligt sätt.
I Emma Gloria och den röda Längtansboken stöter vi på ett definitivt tabu. Emma Gloria svärmar nämligen för sin olyckliga pianolärare Rainer och det som började oskyldigt slutar med att Rainer utsätter henne för sexuella övergrepp. För Andersson var det viktigt att ämnet inte skulle framställas svartvitt.
– Jag vill ställa frågan om varför Rainer begår de här övergreppen men också varför Emma Gloria går med på det. Rainer har en längtan som måste blomma ut någonstans. Båda är delaktiga, fast förstås, han är vuxen och är den som borde ta ansvar.
Henrika Andersson kallar skrivandet för en form av mosaik. Arbetsprocessen består av en hel del ”klippande och klistrande”. I Emma Gloria och den röda Längtansboken har hon visserligen lånat in scener, miljöer och personer från sina egna tonår, men de flesta teman är bekanta för alla, oavsett om man är gammal eller ung.
– Känslan av att vara förälskad kan jag lätt flytta in i Emma Glorias verklighet.
För Henrika Andersson är det svåraste i skrivprocessen att hitta de såkallade ”smärtpunkterna”.
– Det är fråga om något outtalat, men som skiljer till exempel Harlekinböcker från bra litteratur. Det är som en lukt mellan raderna som också läsaren känner igen, det vibrerar, känns rätt. Det handlar om att umgås med språket och inte nöja sig med det allmänna. Men det är jävligt när man inte hittar rätt.
De här smärtpunkterna söker Andersson inom alla sina yrkesområden. Tidigare i höst regisserade hon familjepjäsen Herr Hu för Åbo Svenska Teater och också där letade hon efter ”den vibrerande tonen”.
– Jag låter inte skådespelarna komma lätt undan, men inte heller mig själv.
Det är föga överraskande att Henrika Andersson var mån om att Herr Hu skulle kallas ”familjepjäs” och inte ”barnpjäs”.
– Det måste finnas en lika stor behållning för vuxna som för barn i föreställningen. Samma gäller riktigt bra böcker, du kan läsa samma bok i olika åldrar och alltid hitta något nytt.
Isabella Rothberg
