Här och där är vaser fyllda med färska blommor utplacerade i lägenheten i Kronohagen. Det var några dagar sedan Susanne Ringells nyskrivna pjäs Simma näck hade premiär, men buketterna har ännu inte förlorat sin lyster. Inte författaren heller. Hon tyckte det var utmanande att skriva en teaterpjäs efter en paus på sex år.
– Teater är alltid ett möte mellan människor, mellan krafter. Man vet aldrig vad som kan explodera, implodera, hur det kommer att gå.
Simma näck handlar om en medelålders kvinna som en dag får besök av döden. Enligt Susanne Ringell är det fråga om hur utlämnad den intellektuella och sekulariserade människan är utan Gud och hur främmande hon är för döden.
– Men trots att döden finns med i pjäsen ville jag ha ett lätt anslag, inte förmedla den här tyngden. Säga att det eventuellt är ett äventyr.
Simma näck hör tematiskt ihop med hörspelet Och om bettlare och vägmän som Ringell skrev år 2003. Och i mars i år läggs den sista pusselbiten på plats. Då utkommer nämligen den prosalyriska sviten Ryggens nymåne, där temat ”slår ut i blom”. I Ryggens nymåne möter vi en medelålders kvinna, Kerstin, som försöker integrera andligheten i vardagen.
– Jag skrev ut mig ur kyrkan som ung och skrev in mig på nytt för 15 år sedan. Jag var aldrig särskilt ateistisk. Jag begrundade länge Guds möjlighet. Är det möjligt för en sekulariserad människa att vara troende, att öppna sig för Gud?
Den prosalyriska sviten hade alltså en lång tillblivelseprocess och boken är resultatet av ett tätt umgänge med helighetsproblematiken.
Susanne Ringell är inte ute efter fromleri, det är hon noga med. Huvudpersonen Kerstin har tvärtom ett mycket komplicerat förhållande till kyrkan, som på många sätt känns för trång för henne.
– Kyrkan har ju begått många dumheter men Gud är större än sin kyrka. Jag är däremot ingen predikare, jag vill inte tvinga på någon något.
En hel del inspiration har Ringell fått från den tyska filosofen och teologen Mäster Eckhart. Eckhart, som levde på 1200-talet, fick en påvebulla och ansågs kättersk. Hans tankar berör emellertid Ringell.
– Han sa: ”I valet mellan andlig extas och kärleksfull handling, välj handlingen.” Jag försöker tänka att skrivandet är min handling. Mitt sätt att försöka ge något tillbaka till livet av det som jag fått.

Inga långa romaner
Författardebut gjorde Susanne Ringell som 38-åring med novellsamlingen Det förlovade barnet. Dessförinnan gjorde hon en ”tur-och-retur-resa till teaterns värld”. Skådespelaryrket var emellertid inte hennes kall och därför återvände hon till sin första kärlek.
– Skrivandet är en kommunikationsform som passar enstöringar bäst. Man får delta i världen utan att stå på torget och skrika.
I dag är hon glad att hon väntade med sin författardebut.
– När jag var ung hade jag tillräckligt med begåvning i mig för att förstå vad som är bra litteratur, men inte tillräckligt för att producera sådan litteratur. Passionen var inte jämbördig med förmågan. Nu när jag är äldre vågar jag mer och jag har hittat ett eget sätt att formulera mig.
Susanne Ringell har skrivit noveller, kortprosa, prosadikter, dramatik, hörspel, filmmanus och gett ut kortromanen Katt begraven, som också översatts till franska. Att kalla den nya boken ”en prosalyrisk svit” var Ringells egen idé.
– Stilen närmar sig poesi, samtidigt som svit syftar på att det är en sammanhållen berättelse. Formen ligger nära mig, mitt språk har en dragning mot prosalyrik. Jag läser gärna tjocka romaner men vill inte skriva sådana själv.

Språk är ton
Susanne Ringell har i flera omgångar belönats för sitt författarskap. Hon har bland annat fått Svenska litteratursällskapets pris år 1999 och 2004, samt Hugo Bergroths språkpris år 2008. Välförtjänta pris, för Ringells absoluta trumfkort är hennes språk. Hon är fåordig, samtidigt som varje ord är noga utvalt. Det finns ett flyt och en sprängkraft i de mångbottnade meningarna.
– Jag är känslig för ordens valörer. Jag går på en inre känsla för att hitta vad som är det absolut rätta. Jag lyssnar, för språk är ton. Det är som att vandra vid havet efter en storm, och se efter vad som flutit upp till stranden. Man kan hitta spännande saker.
Ringell poängterar att ord i sig innehåller berättelser. Hon gillar att lyfta fram ord som fallit i glömska, och som ett exempel ger hon ordet ”morgongåva”.
– På morgonen efter bröllopet hörde det till att bruden fick en present av sin brudgum, för att fira deras nya liv tillsammans. Det är ett vackert insignium.
Susanne Ringell betonar vikten av att varva genrer. Det är hennes sätt att undgå skrivkramp. Hon har nyligen prövat på att skriva både artiklar och festtal.
– Sitt språk kommer man aldrig ifrån. Men språket är som en hund som man kan gå med i olika miljöer, i skogen, på trottoaren, låta den vädra i sig andra dofter. Genom att hålla i kopplet smittar det fräscha förhoppningsvis av sig på en själv.
Intervjun med Susanne Ringell i lägenheten i Kronohagen börjar närma sig sitt slut. Hon konstaterar att det varit en bra dag om man bortser att från tandläkarbesöket hon har på eftermiddagen. Hon har nämligen tandläkarskräck.
– I arbetet är jag äventyrslysten. Annars är jag en ganska försiktig människa.