”– När någon ger dig en örfil på ena kinden, vänd den andra till. Man måste ha tålamod med folk, sa al-Kubaysi.”

Rådet som al-Kubaysi, språkröret för Muslimska lärdes förbund, ger FN-personalen under deras besök på abu Hanifa-moskén i Bagdad är talande för situationen i Irak under åren 2005–2007, perioden som den svensk-libanesiska Laura Macdissi skildrar i boken 700 dagar i Bagdad. FN:s händer är bakbundna, parterna vägrar förhandla och den sekteristiska våldsspiralen verkar ostoppbar. Bara en stund senare när Macdissi och den övriga personalen lämnar moskén detonerar en vägbomb några centimeter från deras bil.

I inledningen av boken 700 dagar i Bagdad förklarar Macdissi, tidigare en medarbetare för Sveriges Radio, att hon strävar efter att ge sin egen tolkning av ”den politiska jordbävning som drabbade Irak i samband med den amerikanska invasionen 2003.” Hon delar med sig av de två händelserika åren som ansvarig för FN:s

informationsenhet i den irakiska huvudstaden. Macdissi berättar om hur irakierna går till sitt första val, om sina möten med landets ledare, om besök på anrika platser som den heliga staden Najaf och staden Erbil i Kurdistan. Men hon skildrar också livet i hotellet al-Rashid beläget i Gröna zonen, ett område avskilt från omvärlden. Och intresseväckande är just de informella samtalen som förs på hotellbaren och festerna.

Läsaren får träffa en rad färggranna typer; den karismatiska Bhutto, FN:s högsta chef i Bagdad, den småjäkliga ambassadören von Spiegel, den charmiga politikern Safia och Macdissis närmaste medarbetarna Shorouq, Salem och Issam. Och mest givande är Macdissis insikter om FN:s arbetskultur. Hon är nämligen inte skonsam mot den egna organisationen och blottar maktspelet, de fula fiskarna, och de chauvinistiska tendenserna.

700 dagar i Bagdad är en bildande bok. Macdissi förklarar komplicerade konflikter mellan etniska och religiösa grupper på ett engagerande sätt. Hon lyckas peka på förklaringar till varför ett rätt så sekulärt samhälle plötsligt är uppslitet i tydliga shia- , sunni- och kurdiska falanger. Hon ger de dagliga nyheterna sammanhang och mening. Namn får ansikten och röster, bombattackerna drabbar plötsligt någon.

Men det mustiga reportaget lyser med sin frånvaro. Macdissi bjuder på intressant politisk analys, men hon är ingen stilist. Texten är ibland så faktatung att man undrar om tjänstemannarollen helt tagit över journalisten Macdissi.

Att Macdissi ändå spinner in sin kärlekshistoria med en gift medarbetare, ger mervärde. Det blottar en person bakom texten och visar att privatlivet finns närvarande vid sidan av kriget. Och det är bra, för annars är det här en bok som gör en mäkta nedstämd.

Efter att jag läst 700 dagar i Bagdad får jag lust att återvända till en klassiker, som står uppradad i min bokhylla. På bokryggen kan namnet Conrad avläsas och visserligen rör vi oss på andra breddgrader, men raderna som avslutar den sista sidan känns angelägna: ”Flodmynningen var spärrad av en svart molnbank, och den lugna vattenvägen ut mot världens yttersta ändar flöt dystert fram under en mulen himmel. Det såg ut som om den bara ledde in i hjärtat av ett oändligt mörker.”