Sara Stridsberg har föreslagit Dramatens lunchcafé en våning upp som mötesplats. Här är det lugnt bland de vita dukarna, den egentliga lunchtiden är redan över och vi får sitta alldeles ensamma.

När jag senast intervjuade Sara 2006, var temat hennes översättning av Sarah Kanes debutpjäs Blasted. ”Att läsa henne var som att lära sej skriva”, sa Sara då, och kanske fick just det jobbet henne att dras till dramatiken. Först Valerie Jean Solanas ska bli president i USA, och nu Medealand; ”ett land vi alla kommer till om vi möter extrema situationer”, som Sara uttrycker det.

Det är snart 2 500 år sedan Euripides skrev Medea, om kvinnan som överger sitt hemland av kärlek till Jason. När han överger henne för en ny kvinna förlorar Medea allt. Nu ska hon till råga på allt utvisas ur landet, men innan det ska hon hämnas. Efter några mord avslutar hon historien med det otänkbara, mordet på sina egna barn.

I Medealand leker Stridsberg med repliker som Euripides tecknade ner, på något sätt finns denna ursprungliga Medea ständigt närvarande som en slags förutsättning för den historia som berättas idag.

– Jag har ju plockat ner en historia som finns i vår kultur och försökt titta på den igen, säger Sara. Hon är ju redan barnamörderska, hon kan inte börja på ett kafferep med sina väninnor, den platsen är borta för henne.

Men det var länge oklart om det alls skulle bli någon pjäs. Innan Sara började skriva kändes projektet så skrämmande, att med ett litet barn hemma skriva om kvinnan som tar livet av sina barn.

– Men när jag väl börja skriva så bara skrev jag, jag har aldrig skrivit nåt så fort. Delvis för att jag var rädd för att skriva den. Jag hade ett så litet barn hemma, så jag ville få det ur mina händer. Men när jag skrev kändes det också som en förutsättning att jag hade ett litet barn, annars hade det på nåt sätt känts spekulativt.

Sara och Sarah

När jag läste Medealand fanns det många detaljer som faktiskt fick mej att tänka på Sarah Kane, formuleringar, rytm, layout. Var det nåt du tänkte på själv?

– Egentligen inte, men jag tänker ju generellt att det är hon som har lärt mej att skriva dramatik. Jag hade ju inte skrivit dramatik innan, men när jag läste henne förstod jag plötsligt allt och längtade efter att skriva dramatik, Så det förvånar mej inte att du ser ett släktskap.

Det finns en samtidigt rå och poetisk direkthet i era språk.

– Men jag tycker också att hon visade mej att man kan vara hur enkel och direkt som helst, hon lärde mej att det går att skriva med hjärtat, eller att det går att skriva det man faktiskt tänker istället för att jobba med undertext.

Sally i debuten, Valerie Solanas, och nu Medea – du har en förkärlek att skriva utgående från figurer som redan finns, verkliga eller fiktiva. Varifrån kommer det?

– Det handlar väl kanske om en längtan att bearbeta existerande föreställningar och figurer som vi har i vår kultur, som att, där har vi en galen outsider som vi definierar och förstår på det här sättet, där är bagladyn och hon är sån. Att på nåt sätt omförhandla, inte så att jag presenterar en ny Medea men att om igen försöka tänka på vad en kvinna eller en människa som Medea … vad hon står för, och att jag försökte placera henne i nån samtid.

Kvinnliga arketyper

Om vi talar ditt språk, upplever du själv att ditt scen- och ditt prosaspråk skiljer sej från varann?

– Jag tror att jag har en sårigare relation till prosan, jag kämpar mer med prosan. Jag kan reta mej så mycket på att prosan hela tiden ska bygga illusioner av rum medan det finns en slags uppriktighet i dramatiken, att, här står två skådespelare på scenen och nu tänker vi låtsas att det utspelar sej i Rom och nu leker vi, den direktheten tycker jag om. Jag försökte använda mej litet av det i Drömfakulteten, klä av romanen på nåt vis men så kunde jag känna att prosamaskinen ändå drogs igång.

– Men jag hoppas att min prosa har lärt sej nånting av dramatikens renhet och uppriktighet. Prosan upplever jag som förljugen och manipulativ på ett annat sätt. Sen kanske jag har det högstämda poetiska både i dramatiken och i prosan, och det är nåt som andra författare har hjälpt mej att komma in i, möjligheten att vara svulstig och sentimental. För mej var det nödvändigt att hitta den vägen till språket för att kunna skriva, det där skandinaviska väldigt återhållna strama hämmade mej för mycket.

Själv läste jag Drömfakulteten nästan parallellt med Monika Fagerholms Den Amerikanska flickan och Joyce Carol Oates Blonde, och speciellt Blonde och Drömfakulteten blev nästan samma historia för mej. Har du också läst dom två?

– Den amerikanska flickan läste jag förra sommaren, den kanske jag länge medvetet undvek för att titeln kunde ha varit min. Men Oates … jag tänkte mycket på Marilyn när jag skrev Drömfakulteten, Valerie och Marilyn som arketyper, föreställningar om den fallna kvinnan. Om Marilyn är som en patriarkal dröm så är Valerie en patriarkal mardröm. Jag tyckte om hur Oates i Blonde behandlar en myt, hon gav mej en ny världsbild tror jag genom den boken. Och det är så roligt varje gång man får tänka nya tankar, när blicken bara snurrar till i huvet.

Känner replikerna

När jag kvällen innan ser en föreställning av Medealand är det, förstås, Noomi Rapace i rollen som Medea som styr energin. Hon är ständigt on the edge, men det förutsätter också texten. Den dramatik Sara skriver är väldigt osvensk. Här finns ingen aristotelisk kurva eller katharsis, i stället vågar Sara skriva ut väldigt direkta känslomässiga uttryck.

Det säger hon ha lärt sej av Sarah Kane. Redan i intervjun 2006 talade hon om att hon hatar undertext, och att Sarah lärt henne att man kan klara sej utan. Men det handlar också om att språket är så poetiskt och rytmen så exakt. Det kunde ställa till med problem för skådespelarna under repetitionerna, berättar Sara, ”men jag ser ju heller aldrig karaktärerna när jag skriver repliker, det handlar mer om ljud och klanger”.

Hör du faktiskt aldrig karaktärernas röster när du skriver?

– Nej jag hör nog ingenting, i stället kan jag känna nästa replik. Kanske har jag ett sätt att skriva som mer handlar om poesi, klang, ljud … Jag har nästan alltid svårt med logiken när jag skriver. I det jag skriver nu måste jag ha hjälp av förlaget med så enkla saker som, sånt ologiskt att, på ena sidan är det vår och på nästa är det höst. Jag hänger upp det på andra saker i huvet, det är nåt annat än den yttre verkligheten som för texten framåt

Och då kommer cafépersonalen fram till oss ännu en gång, och vi förstår att stället har stängt en god stund tidigare.

På vägen ut frågar jag ännu om hennes skrivande bara handlar om teatern nu.

– Jag har nog teaterprojekt på gång men nu har jag bara skrivit prosa, jag håller på att avsluta en roman som ska komma ut nästa vår.

Men den är en annan historia.