Åsa Anderberg Strollo är avslappnad framför kameran. Hon ler naturligt och verkar veta exakt hur hon ska posera när linsen riktas mot henne i hotellobbyn i Göteborg. Det var år 2007 som Anderberg Strollo gjorde sin skönlitterära debut. Bryta om blev genast en succé och berättelsen om tuffa, 16-åriga Minna, som bor med sin mentalt sjuka mamma, nominerades till Augustpriset. Men när jag träffar Anderberg Strollo under Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg, ska hon tala om sin andra bok, Blod, som kom ut i år. I Blod möter vi 14-åriga Ida som söker sitt biologiska ursprung.

– Blod föddes som ett resultat av mejl från tonårstjejer som hade läst Bryta om, men som var helt annorlunda än huvudpersonen Minna. De var lite rädda för Minna. Det finns också en överrepresentation av Minnor i litteraturen. Utagerande, erfarna tjejer. Jag ville skriva om en annan sort, berättar Anderberg Strollo.

Medan Minna super, stjäl och har sex är Ida betydligt lugnare. Hon läser böcker, trivs i naturen och är scout. Och att stanna hemma på kvällen med familjen är heller inte så hemskt.

– Jag tycker mer om det universum som finns kring Ida. Ida är en ung 14-åring. Men samtidigt, även om man har det fint och lever i en kärnfamilj, kan man gå igenom jobbiga saker. Och Ida går verkligen igenom en kris.

Ja, krisen inträffar när Ida en dag i läser ett brev från en man som påstår sig vara hennes biologiska pappa. Med ens vänds vardagen upp och ner och tematiskt går romanen in på kvistiga frågor om vad som styr identiteten, generna eller miljön?

– Alla är väl intresserade av det. Var kommer jag ifrån? Jag är irriterad på övertron på biologi, ändå lever vi i relationsorienterade familjer. Jag vill påminna om att den person som finns i vardagen faktiskt är den viktiga.

Det globala hotet

På sätt och vis utgör klimatförändringen en ramberättelse i Blod. I samma takt som Idas känslor skiftar i jakten efter sin identitet, sker det förändringar i biosfären. En av de mest finstämda scenerna i boken är när Ida och hennes pappa David sitter i ett fågeltorn och spanar på en fiskgjuse. Den praktfulla rovfågelns beteende har rubbats av det varma höstvädret och trots flyttsäsong ger den sig inte i av söderut. ”Det är oktober månad men ingen kyla. Ingen tillstymmelse till höstfärger heller, naturen är stekt och bränd efter sommaren, allt är knastertorrt och brandfarligt och värmen bara fortsätter och fortsätter, fiskgjusen är bara en av många lurade arter runt dem.”

Ida oroar sig inte bara för fiskgjusens öde, det verkar nämligen gå utför för hela planeten. Anderberg Strollo förklarar att hon försöker skapa en motbild till den destruktivt pessimistiska inställning som man lätt får av att följa nyheter om klimatförändringar.

– Jag tänkte Gud vad jobbigt att växa upp med katastrofrubriker i tidningarna varje dag och ingenstans att rymma. Jag ville med min bok påminna om att katastrofen ännu inte är ett faktum, att det finns massor som vi kan göra!

Starka flickor

Anderberg Strollos definitiva trumfkort är hennes trovärdiga personporträtt. Både Ida och Minna är levande figurer som berör läsaren.

– De kommer från mig själv, dem jag skulle vilja vara. Själv har jag hindrats av rädslor, men jag kan låta karaktärerna ta de läskiga vägarna.

Trots att det råder brist på lugna Idor på ungdomshyllorna i biblioteken och bokhandlarna, är det ändå Minna som drar det längsta strået. Hon är en mångfacetterad karaktär som man blir förbannad på, äcklas av, men som man lika innerligt hejar på i alla lägen.

Bryta om var ursprungligen ett filmmanus som Anderberg Strollo gick och bar på i tio år och som refuserades av filmbolagen.

– När jag började skriva fick jag rådet, ”Gräv där du står, skriv om det som gör ont”. Jag skrev om en mor-dotter-relation. Det finns alltså ett frö av mig i Bryta om, men det utvecklade sig långt vidare. Men berättelsen ansågs okommersiell, så då fick den bli en bok istället. Nu har jag sålt filmoptionen.

Bryta om är en roman som framförallt lyfter fram det osynliga barnet. Ensam får Minna kämpa. Högen med räkningar och inkassobrev bara växer, mamma mår dåligt och hennes nya medicin måste skaffas för de sista slantarna, trots att Minnas mage tjuter av hunger.

– Mitt sätt att förbättra världen är att skriva. Jag ville nå dem, unga som har för mycket ansvar. Jag ville tala om att man måste vara rädd om sig själv. Det finns en jättestor grupp som är tysta på grund av kärlek och lojalitet. Ropa på hjälp! Man ska vara lojal mot sig själv också. Jag ville inte minst säga att det finns andra som har det likadant.

Klassisk dramaturgi

För Anderberg Strollo var filmen en inkörsport till litteraturen. Hon är utbildad dramatiker vid Biskops-Arnö och under flera år skrev hon manus för film och teve. Bakgrunden som dramatiker präglar fortfarande hennes skrivande. Hon strukturerar sina historier klassiskt, med scener som för handlingen vidare och som läsare grips man av den stegrande spänningen. Men Anderberg Strollo sticker inte under stol med att språk och stil inte har högsta prioritet.

– Språket bara kommer. Så rakt som möjligt ska det vara, men jag tänker inte så mycket på den biten. Innehåll, action, karaktärer jobbar jag på.

För tillfället håller Åsa Anderberg Strollo på med sin tredje roman. Vid sidan av romanen skriver hon noveller i ungdomstidningar, något hon sysslat med i nästan tjugo år. Det var när hon var 16 år gammal, som hon skickade in sina första texter och fick bra respons. Redaktören bad henne genast skriva ytterligare två noveller till följande vecka och sedan dess har det rullat på.

– Ibland tänker jag att jag borde sluta, men det är härligt att bidra med feminism, girl power i brudiga tidningar. Jag vill introducera andra typer av tjejer. Det är också en bra, löpande övning. Man skriver 13 000 tecken, från A till Ö, med ett antal scener däremellan. Att skriva böcker tar så himla lång tid, det här tar en halv dag och så tänker jag: ”Japp, nu är jag klar!”

---

Åsa Anderberg Strollo uppträder på Edith Södergran-scenen på bokmässan i Helsingfors, fredag kl. 12.