Teater behöver inte vara så märkvärdigt. Två människor, som i två timmars tid sitter vid ett bord och läser upp brev, kan faktiskt fånga en hel publik. Så är fallet med Kärleksbrev som nu går på Lilla Teatern.
Genom brev, vykort och korta hälsningar gestaltar Birgitta Ulfsson och Iwar Wiklander den livslånga relationen mellan Thommy och Melissa. De är två ungar som växer upp under efterkrigstiden i en sömnig amerikansk småstad. Hon är konstnärssjälen, han är pragmatikern. Hon är född rik, han är snarare medelklass. Men han har ambitioner och klättrar flitigt på klasstegen, ända upp till toppen.
Till en början är det mest kalas och kakaodrickande, men med tiden ändras tonen i brevväxlingen. Vuxnare känslor blossar så småningom upp, och manifesteras i ett tappert försök på ett hotellrum. Men det som sker i sänghalmen är förstås floppartat och paret skiljs åt. Det kommer nya pojkvänner, flickvänner, makor, makar, barn och fler barn, allt medan brevskrivandet mellan Thommy och Melissa håller i sig.
Kärleksbrev bjuder på fantastiska skådespelarprestationer. Det finns ett sug i föreställningen och det är helt Ulfssons och Wiklanders förtjänst. I talet använder de sig av ett brett register tonlägen och nyanser. Samma breda spektrum kan skönjas i kroppsspråket. Med små gester och miner, en blick eller en spänd hållning, förmedlar de stora känslor. Ulfsson och Wiklander är också samspelta och skickligt bollar de fram dialogen vars karaktär konstant skiftar. I ena stunden är tonfallet kurtiserande, i den andra förbannat. Och det mest effektfulla greppet är tystnaden.
Jag är kluven till texten av A.R. Gurney. Gurney lyckas visserligen förmedla den intrikata maktkampen i förhållandet. Här finns också en dråplig humor och framförallt skrattar man åt Melissas ironiska tunga och småspydigheterna hon kläcker ur sig.
Men jag kommer inte ifrån att Kärleksbrev känns väldigt amerikansk och väldigt småborgerlig. Det är inget fel i att plantera handlingen i en republikansk överklassmiljö. Problemet är bristen på självinsikt och självrannsakan. Guerney verkar nästan hemmablind. Det må vara synd om Thommy och Melissa, men det är ändå fråga om två välbärgade personer som gnäller på varandra per post. Pjäsens budskap tycks följa samma ideologi. Thommy förkroppsligar den borgerliga dygden, medan Melissa gör en ansats till att anamma en annan världsbild. Resultatet av hennes bohemiska leverne är att hon går under medan han överlever.
Och så till det amerikanska. Det känns sitcom, lite färdigskrattat Friends, fast med finare fernissa. Poängen är den att man dag ut och in får ta del av amerikansk ironisk humor i teverutan. När jag sätter mig i plyschstolen i Lilla Teatern efterlyser jag lite mera tuggmotstånd.
Lilla Teatern: Kärleksbrev. Text: A.R. Gurney. Översättning: Per Erik Wahlund. I rollerna: Birgitta Ulfsson, Iwar Wiklander. Scenografi & dräkter: Sari Salmela. Ljus: Jan-Erik Philström. Ljud: Janne Brelih.
Isabella Rothberg
