Stämningen var tryckande på Teater Universum, när finländska Nya Rampen och svenska Institutet visade upp sitt samarbete, demoföreställningen Conte D’amour.

Den provokativa pjäsen, ska enligt planerna ha premiär nästa år i Berlin, vilket antagligen är förklaringen till att replikerna går på tyska och engelska. En annan trolig orsak är att intrigen tar avstamp i fallet Joseph Fritzl, den österrikiska mannen som i 24 år höll sin dotter i fångenskap i en källare.

Att Conte D’amour granskar maktstrukturer uttrycks inte minst i scenografin. Byggställningar bildar en övre och nedre våning som tydligt manifesterar det vertikala maktförhållandet. På övre plan härskar pappan, patriarken, kraftfullt gestaltad av Jakob Öhrman. Med ett sadistiskt leende på läpparna sitter han och myser i en soffa omgiven av kontrollerbara marionettdockor. Under golvtiljorna döljer sig en annan värld. Där bor dottern, en melankolisk dragqueen tolkad av Elmer Bäck, i sällskap av två söner som spelas av Anders Carlsson och Rasmus Slätis. När patriarken gästar källaren blir han fråntagen sitt övertag genom karnevalistiska lekar, men bara för ett ögonblick. Familjen återgår alltid till den givna ordningen.

Det är en kuslig atmosfär på scenen med rökmoln och en metallisk, repetitiv ljudmiljö. Det obehagliga förstärks ytterligare av en monoton filmsekvens där en cementblandare sakta rullar på. Men de extremt tillspetsade karaktärerna och det medvetet perversa i föreställningen gör det hela samtidigt oerhört komiskt.

Sett ur ett genusperspektiv är det emellertid någonting som stör. Den enda kvinna som förekommer i föreställningen är en docka som ligger bunden på en brits. I en scen filmas hon närgånget med en handkamera. Bilden av en hennes kropp projiceras på en duk, samtidigt som de tyska och engelska namnen för ben, armbåge, bröst och vagina yttras. Scenen är utmanande och ska kanske också vara kritisk till manlig övermakt, men greppet fungerar inte riktigt. Jag kan inte ruska av mig känslan av angrepp, vilket möjligen beror på att ensemblen består av enbart män. När de som skojar om förtrycket själva har makten är det sällan roligt.

Hursomhelst kommer man med en viktig poäng i Conte D’amour. En sexköpssekvens i föreställningen visar på att det inte bara går att skylla på den ensamma galningen som låser in sin dotter i källaren. Det är tvärtom fråga om något mycket större, ett befäst tankemönster, en industri, som bygger på antagandet om att vissa har rätt att leva på markplan medan andra är dömda till källarhålet.


Nya Rampen & Institutet: Conte D’amour. Text: Anders Carlsson. Regi och scenografi: Markus Öhrn. Kostym: Pia Aleborg. Musik: Andreas Catjar. Ljus: Daniel Goody. På scen: Jakob Öhrman, Anders Carlsson, Rasmus Slätis, Elmer Bäck.

Isabella Rothberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.