Likbilschaufförens tunga färd med ett barnlik i bilen, en vandring genom ett grått Prag där nya kubformade byggnader växer som svampar ur jorden, två psykpatienters rökpaus i institutionens rökrum. Det är en vardagsrealism som gör sig gällande i den tjeckiska antologin I sammetens spår. De femton författare som samsas om sidorna är alla födda på
femtio-, sextio- och sjuttiotalet och de flesta har debuterat efter Sammetsrevolutionen 1989. Det förflutna har satt sitt tydliga spår i de fina novellerna och frågan om vad som händer nu är genomgripande. Karaktärerna försöker orientera sig i livet och finna en mening i tillvaron efter att de stora berättelsernas tid är förbi. Berättarjaget i Emil Hakls novell ”Nyheter och kommentarer” konstaterar att ”de skrikigt målade plåtidealen som människor dött för i flera tusen år var borta, godhet, ondska, sanning, ditt och datt”. Han kommer fram till att det först och främst gäller att ta hand om sig själv, individualismen är här för att stanna.
Jáchym Topols ”Huset” är den enda novellen där handlingen uttalat utspelar sig under kommunisttiden. Topol, som tillhör de största namnen inom den samtida tjeckiska litteraturen, målar upp berättelsen om unga Jatek som sliter i en fabrik. Med en rå och energisk stil beskriver Topol kneget: ”Tjugo lass hit, en cigg, tjugo lass dit, en cigg, femton lass dit och stopp, för det brinner ju din idiot.” Paranoian, Jateks ständiga rädsla för att angivas av sina grannar och hamna hos hemliga polisen, gör att man obehindrat associerar till Kafka och framförallt till den polsk-franska Roland Topors roman Hyresgästen.
Alltsomoftast är relationer mellan familjemedlemmar och partner i fokus i novellerna och rädslan för närhet genomsyrar en rad av berättelserna. Mycket handlar också om att ifrågasätta rutinerna eller tvärtom, att klänga sig fast vid dem.
Stilistiken är överraskande enhetlig, ibland känns det nästan som om det bara är en författare och inte femton som står bakom I sammetens spår. De flesta av skriftställarna har en förmåga att skapa träffsäkra ögonblicksbilder och så gott som alla verkar ha en förkärlek för svart humor. Atmosfären är ofta kall, miljöerna är dystra och grådaskiga. Men trots melankolin och det ibland överväldigande mörkret i berättelserna, är tonen konstant lättsam.
Pavel Bryczs ”En bild av kaffe” utgör en välkommen paus i den raka och chosefria stilen, läs bara vilken poetisk inledning författaren bjuder på: ”Jag älskar kaffe. Kaffe är alla städers last. De kokar det av natten. Det gör jag också.” Bryczs prosalyriska novell om mötet mellan en zigenarkvinna och en ensam man på busshållplatsen är en stilistisk pärla, med något så härligt som en stad som berättare. Texten är tagen ur novellsamlingen Jsem meˇsto (Jag är staden), där staden Most i norra Böhmen berättar om sig själv och sina invånare.

Få kvinnor

Det som irriterar mig en aning är att bara tre av femton författare är kvinnor. Perspektivet är nästan genomgående manligt. Visserligen är kvinnorna hela tiden närvarande, de blir med barn, lämnar sina män, men läsaren får aldrig ta del av deras tankar. Hana Pachtovás sällsamma novell ”Här springer det också katter nedanför fönstren på kvällarna” utgör ett undantag. Berättaren är en egensinnig, tuff kvinna som snuttjobbar inom reklambranschen men som för det mesta super loss med sina manliga kamrater. Novellen hör till de intressantaste i boken, inte minst för berättartekniken där jaget nonchalant rabblar på med en talspråklig melodi.
Humorn finns som en dominant krydda i de flesta av novellerna. Speciellt kul är Jaroslav Rudiš härliga ”Bara rockers sprider kärlek”, om punkbandet U-bahn och dess säregna bandmedlemmar. Med värme beskriver Rudiš sångaren Pancho Dirk som vet hur man lockar till sig damer och den förvirrade trummisen Atom, en vänsterradikal före detta kärnfysikstudent, som gillar ”raka och tydliga ståndpunkter”.
Fast I sammetens spår är ett möte med en rad yngre förmågor kan jag inte helt släppa den äldre generationen. För visst finns här influenser och en styrka i berättandet som bara kan härledas till en fin litterär tradition, som redan blommat långt före Sammetsrevolutionen. På punkbandet U-bahns affisch står det: ”U-bahn. Varats olidliga bitterhet. Musik för levande och döda.” Och som Kundera-fan läser jag in en referens till Skämtet i Jirˇí Hájícˇeks känslosamma novell ”Träkniven”, när det nämns att huvudpersonen, tonårspojken Myggan, stjäl blommor från prästgården. I sammetens spår introducerar en ny generation, som inte verkar vara benägen till fadersmord.

---

Tora Hedin, Mats Larsson, Lova Meister (red.): Tjeckien berättar: I sammetens spår. Bokförlaget Tranan 2009.