Att far och son inledningsvis sitter med ryggarna vända mot varandra och samtalar i en vänthall på en flygplats anger tonen för föreställningen Bunden på Mini-scenen. Temat kunde nämligen sammanfattas som den misslyckade dialogen, gång på gång upprepar sonen meningen: ”Om pappa bara skulle ställa rätt fråga”.
Tomas Janssons nyskrivna pjäs handlar om en ansträngd far-son-relation och om tonårssonens (Henrik Heselius) smärtfyllda färd ner i drogträsket. En bit in i föreställningen sker en tidsförskjutning och vi får bevittna pappans (Mikael Andersson) nästan lika inflammerade relation till sin egen pappa (Marc Svanström). Det fina med pjäsen är perspektivrikedomen. Där sonens röst tystnar tar faderns vid. Men det är svårt att undvika klyschor när man skildrar tonår och droger. Lätt blir resultatet en predikan om faran med droger, lite som brevfilmerna i ungdomsprogrammet Bullen som visades i teve på nittiotalet. Och tyvärr lider Bunden av det här problemet, den är stundvis förutsägbar.
Det är också vanskligt att komma med något nytt om ämnet. Knarkande ungdomar är ett kärt motiv på vita duken och därför är det en miss att några minuter in i föreställningen spela Iggy Pops kännspaka låt Lust For Life. Obehindrat föds associationer till Danny Boyles hyllade film Trainspotting som behandlade just pundarlivet.
Regissör Piotr Cholodzinski har låtit det fysiska spelet härska. Abstinensbesvären uttrycks i sekvenser där sonen ligger i krampaktig fosterställning eller sitter och darrar som ett asplöv. När uppåtjacket gjort sitt uttrycks ruset i en vild, spastisk dans. Scenerna är visserligen välkoreograferade och skickligt utförda av Heselius, men de är alltför bekanta. Vi har sett det förut, skakig abstinens följd av euforiskt rus, bland annat just i Trainspotting.
Ett annat problem som Bunden tampas med är bristen på gestaltning, vilket beror på att föreställningen är rätt texttung. Sonen säger upprepade gånger att han är ensam, men jag känner inte av det. Jag efterlyser mer show, mindre tell.
Texten utstrålar känsla och glöd, man känner igen sig i en hel del av konflikterna. Detaljer drar dessvärre ner på trovärdigheten. Att sonen inför knarkdebuten talar om en ”magisk cigarrett” känns ansträngande. Och att mamman går i kloster när problemen hemma eskalerar, ter sig lite sökt.
Både Andersson och Heselius tolkar sympatiskt rollerna som son och far. De lyckas också ge levande ansikten åt missbrukaren och den anhöriga. Heselius förtjänar en eloge för sin energi och outtröttlighet, rollen är trots allt en fysisk kraftmätning. Svanström är mer undanskymd på scen, men när det väl är hans tur är han säker som farfar och som oförstående myndighetsrepresentanter.
Hanna Käyhkös scenografi och Tom Kumlins känsliga ljusdesign är nyskapande. Den minimalistiska vänthallen som utgör fonden för föreställningen är funktionell och mångsidig. Den mest spännande detaljen är den immiga glasväggen som delar upp rummet. Den skiftar färg och intensiteten med vilken dropparna kristalliseras på rutan växlar efter känsloläge. På så sätt fungerar glasväggen som en märklig barometer som mäter trycket i samspelet mellan far och son.
Svenska Teatern: Bunden. Text: Tomas Jansson. Regi: Piotr Cholodzinski. Scenografi: Hanna Käyhkö. Kostym: Kaisa Rautakoski. Ljusdesign: Tom Kumlin. Ljuddesign: Hanna Mikander.
Isabella Rothberg
