År 1885 tog den 26-åriga Selma Lagerlöf tåget till Landskrona för att tillträda tjänsten som lärarinna i den lokala flickskolan. Vistelsen i Landskrona varade i tolv år – med många långa avbrott för utlandsresor – år som av en del forskare har framställts som mycket ensamma. Verkligheten var dock en annan – i själva verket beskriver Lagerlöf, i ett brev till sin livskamrat Sophie Elkan, sin umgängeskrets i Landskrona som rätt omfattande: ”12 kolleger i skolan, de 42 medlemmarna i syföreningen och de 17 damerna i franska klubben”. Av dessa många fruntimmer fanns det två – Anna Oom och Elise Malmroos – som stod henne speciellt nära och med vilka hon kom att ha en intensiv brevväxling under de återstående dryga femtio åren av sitt liv.Brevväxlingen mellan väninnorna Selma, Anna och Elise, som uppgår till cirka 800 brev, finns bevarad i Kungliga biblioteket och är nu även tillgänglig (åtminstone delar av den) för den vanliga läsaren. I höstas kom den första delen av verket Selma, Anna och Elise. Brevväxling mellan Selma Lagerlöf, Anna Oom och Elise Malmroos åren 1886–1937 och den omspänner 27 år av väninnornas brevväxling (1886–1913).
I brevsamlingens första del, som är utgiven av Lena Carlsson, får vi följa med Selma Lagerlöfs väg från nytillträdd lärarinna till Nobelprisbelönt och bejublad författarinna. Brevsamlingen inleds med ett upplysande förord och är rikt illustrerad med bilder, notiser och kartor över staden. Breven är också ofta försedda med förklarande kommentarer som ger en bakgrund till olika personer, verk eller strömningar som nämns i breven.

Vänskap, sorg och glädje

Brevväxlingen ger läsaren en fin inblick i Lagerlöfs utveckling som författare, hennes liv och, inte minst, hennes självsäkerhet. Men samlingen är samtidigt mycket mer än en beskrivning av Selmas liv och skapande – den introducerar även tidens intellektuella, politiska och sociala strömningar och, framför allt, ger den sin läsare en levande bild av tre kvinnors nära vänskap, deras sorger och glädjeämnen. Och det är just denna vänskap som griper läsaren, håller henne fast, får henne att vilja mer – också efter över fyrahundra sidor av brev!
Vem är då dessa kvinnor? Liksom Lagerlöf var de båda andra välutbildade kvinnor med en borgerlig (om inte alltid så förmögen) familjebakgrund. Alla tre förblir fröknar livet ut (även om det i Selmas fall är en sanning med modifikation – ensam var hon ju inte) och alla tar de också hand om och oroas för sina mödrar.
Anna Oom var Lagerlöfs kollega i Elementarskolan och de hade gemensamma litterära intressen. Litteraturen och intresset för sociala frågor delade Lagerlöf även med Elise Malmros, som var Sveriges första kvinnliga kamrer och en kvinnosakskvinna med ett starkt socialt engagemang. Hon startade och drev aftonskolor för fattiga barn och unga kvinnor och hon var också en av de drivande krafterna i den lokala syföreningen Syföreningen, vars utgångspunkt var välgörenhet och socialt engagemang. Syföreningen verkar också ha fungerat som en intellektuell salong där de emanciperade kvinnorna kunde diskutera tidens stora frågor och bekanta sig med aktuella litterära texter.

Överraskande moderna

Det är alltså litteraturen och intresset för de sociala frågorna som förenar kvinnorna. I brev efter brev diskuterar de socialismen, arbetarkvinnans ställning, olika böcker de läst och, inte minst, Selmas författarskap. Men breven är mer än litterära samtal eller sociala analyser – de präglas av starka känslor, högt och lågt, sympati och drömmar.
Att läsa deras brev är som att lyssna på deras samtal, att dela deras vardag med allt vad det innebär av hårt arbete, penningbekymmer, oro för mödrars hälsa, framgång, sjukdom och tidsbrist. Och trots att breven har hundra år på nacken känns de överraskande moderna, aktuella. Kronologin som breven är ordnade efter skapar en spänning i texten och läsaren lever med i olika dramatiska vändningar i personernas liv och tillsammans med Selma & co väntar läsaren otåligt på att brevet från Nobelkommittén äntligen ska komma.
Såsom även Lena Carlsson noterar i sin introduktion är det intressant att notera hur tilltalet i breven varierar beroende på mottagare, men också hur det förändras med årens gång. Selmas brev till Elise präglas av en stark beundran och respekt för hennes osjälviska sociala engagemang – en beundran som inte ens berömmelsen tar kol på. Breven till Anna är däremot ofta vädjande och ibland krävande. Anna fungerar som hennes litterära samtalspartner och, speciellt under de första åren av Selmas karriär, som hennes spegel. Anna är, liksom Elise, en av de många kvinnor som stöder Lagerlöf i hennes väg mot toppen. Där Elise hjälper henne med det praktiska, ger Anna henne feedback och beundran – och i de fall hon inte är snabb nog med att kommentera en utkommen bok, är Selma inte sen att avkräva henne ett omdöme:

”Kära Anna Oom!
När man fått en bok, så är det meningen att man ska läsa den genast, tycka om den och skriva en tröstens ord till författaren, som går och ängslas. Jag har skickat fem böcker till Landskrona och ingen av dem är ännu utläst. […] Jag är mycket arg men jag får väl ändå önska dig God Jul.”

Annas brev till Selma genomsyras av en stark tilltro till Selmas förmåga och hon liksom Elise börjar tidigt förutspå Nobelspriset. Hennes brev pulserar av liv och spretar åt alla håll – hon glider från ämne till ämne – ”pratar huller om buller”, hon förser Selma med skvaller från skolvärlden och varvar det vardagliga med litteraturprat och kärleksfulla tillrop och bekännelser. Under de första åren gränsar deras brevväxling närmast till en kärleksrelation – även om det intima tilltalet också är typiskt för det sena 1800-talets väninnekultur. Kärlek eller vänskap – det spelar kanske inte så stor roll, det viktiga i sammanhanget är att Anna och Elise hade en alldeles speciell plats i Selmas livshistoria och att de ofta – vid sidan om hennes partners – var de första hon kontaktade i avgörande frågor.
Omtumlad lägger jag ifrån mig verket och väntar på fortsättningen. Den enda lilla invändning jag har riktas mot bokens format. Verket är en stor och tjock (om än vackert formgiven) tegelsten i stil med Finlands svenska litteraturhistoria och kan enbart läsas vid ett skrivbord. Jag förstår varför det blev så, men det personliga tilltalet inbjuder läsaren till ett intimt samtal och man vill helst läsa boken avsides i ett soffhörn, i sängen och bära den med sig överallt.

---

Selma, Anna och Elise. Brevväxling mellan Selma Lagerlöf, Anna Oom och Elise Malmroos åren 1886–1937. Del 1 1886–1913. Redaktör och utgivare Lena Carlsson. Litorina 2009. 479 sidor.