878
I Steven Galloways hyllade roman Cellon i Sarajevo försöker goda människor finna mening i ett ont krig.
I slutet av maj 1992 slår en granat ner på en marknad i Sarajevo och tjugotvå människor som står och köar för bröd mister sina liv. En cellist försöker hitta en mening i tillvaron, i dödandet som pågår dag och natt runt om honom i den belägrade staden Sarajevo. I tjugotvå dagar besöker han därför mordplatsen, slår sig ner på en pall och spelar Tomaso Albinonis Adagio för att hedra minnet av offren. Cellistens dagliga sorgespel, som verkligen ägde rum under Bosnienkriget, är noden som knyter samman tre olika människoöden i kanadensaren Steven Galloways välkomponerade roman Cellon i Sarajevo. Under några vårdagar följer vi med familjefadern Kenan, den ensamma Dragan, vars familj redan flytt staden, och krypskytten Pilen.
De tre karaktärerna har valt olika överlevnadsstrategier. Hatet mot de bosnienserbiska trupperna har förvandlat Pilen till ett intuitivt mordvapen, hon har raderat sitt gamla jag och namn. Dragan har isolerat sig, han är likgiltig för omgivningen och värjer sig för all kontakt med vänner och grannar. Kenan är den mest optimistiska, fortfarande orkar han hämta rent dricksvatten åt den jobbiga grannfrun Ristovski och hoppas på att elen ska återvända om ens för några timmar så att barnen ska få se på teve.
Det är mångfacetterade personporträtt som Galloway bjuder på och den mest gripande figuren är utan tvekan krypskytten Pilen. Scenerna där hon sitter och lurar på sina offer i ödelagda höghus med gevärsmynningen riktad mot deras hjässor är nagelbitande spännande. Det är här Galloway verkligen lyckas skildra den mentala krigföringen, hur goda människor kan berättiga onda handlingar, hur Pilen plötsligt kan legitimera sitt mördande.
Samtidigt som Galloway skickligt orienterar sig i karaktärernas inre målar han också upp ett detaljerat landskap av den sargade staden där glassplitter och stillastående spårvagnar påminner om de ständigt pågående striderna.
Det obehagligaste i romanen är skildringen av den psykiska terr-orn som genomsyrar civilbefolkningens vardag. Det konstanta hotet från ”männen i bergen” gör att man också som läsare grips av en nästan lamslående ångest. ”Att livet kommer att ta slut har blivit så självklart att det förlorat mening” hör till de mest hjärtskärande och beskrivande formuleringarna i romanen.
Berättandet är stramt och följer en vacker melodi. Bildspråket är lättillgängligt och ibland närapå fantasilöst. En del bilder känns slitna och rätt andefattiga, vilket gör att jag ändå föredrar till exempel Saša Stanišics stilistiskt tokiga och spretiga pärla Farfar upp i graven framom Galloways krigsskildring.
Det jag däremot gillar hos Galloway är hans förmåga att ta vara på nyanser och kontraster. Det sorgmodiga kan för en sekund bereda plats för den söta doften av vått gräs eller ett dråpligt skämt som får skrattet att bubbla. Galloway registrerar också noggrant ljud: här finns känsliga skildringar av vinande skott, knakande trappor i ensliga hus och förstås av den ljuvt vibrerande Adagion.
Trots att Cellon i Sarajevo visar på en djup förståelse för människans tillkortakommanden har Galloway ett starkt moraliskt budskap. Man måste orka vara människa, man får inte låta krutet kuva civilisationen. Med stråken för cellisten en kamp för värdighet och humanitet. En strid som gång på gång måste tas, för som Dragan konstaterar där han vandrar genom sin förfallna stad, är civilisation inte något man bygger upp och som sedan finns där för alltid.
De tre karaktärerna har valt olika överlevnadsstrategier. Hatet mot de bosnienserbiska trupperna har förvandlat Pilen till ett intuitivt mordvapen, hon har raderat sitt gamla jag och namn. Dragan har isolerat sig, han är likgiltig för omgivningen och värjer sig för all kontakt med vänner och grannar. Kenan är den mest optimistiska, fortfarande orkar han hämta rent dricksvatten åt den jobbiga grannfrun Ristovski och hoppas på att elen ska återvända om ens för några timmar så att barnen ska få se på teve.
Det är mångfacetterade personporträtt som Galloway bjuder på och den mest gripande figuren är utan tvekan krypskytten Pilen. Scenerna där hon sitter och lurar på sina offer i ödelagda höghus med gevärsmynningen riktad mot deras hjässor är nagelbitande spännande. Det är här Galloway verkligen lyckas skildra den mentala krigföringen, hur goda människor kan berättiga onda handlingar, hur Pilen plötsligt kan legitimera sitt mördande.
Samtidigt som Galloway skickligt orienterar sig i karaktärernas inre målar han också upp ett detaljerat landskap av den sargade staden där glassplitter och stillastående spårvagnar påminner om de ständigt pågående striderna.
Det obehagligaste i romanen är skildringen av den psykiska terr-orn som genomsyrar civilbefolkningens vardag. Det konstanta hotet från ”männen i bergen” gör att man också som läsare grips av en nästan lamslående ångest. ”Att livet kommer att ta slut har blivit så självklart att det förlorat mening” hör till de mest hjärtskärande och beskrivande formuleringarna i romanen.
Berättandet är stramt och följer en vacker melodi. Bildspråket är lättillgängligt och ibland närapå fantasilöst. En del bilder känns slitna och rätt andefattiga, vilket gör att jag ändå föredrar till exempel Saša Stanišics stilistiskt tokiga och spretiga pärla Farfar upp i graven framom Galloways krigsskildring.
Det jag däremot gillar hos Galloway är hans förmåga att ta vara på nyanser och kontraster. Det sorgmodiga kan för en sekund bereda plats för den söta doften av vått gräs eller ett dråpligt skämt som får skrattet att bubbla. Galloway registrerar också noggrant ljud: här finns känsliga skildringar av vinande skott, knakande trappor i ensliga hus och förstås av den ljuvt vibrerande Adagion.
Trots att Cellon i Sarajevo visar på en djup förståelse för människans tillkortakommanden har Galloway ett starkt moraliskt budskap. Man måste orka vara människa, man får inte låta krutet kuva civilisationen. Med stråken för cellisten en kamp för värdighet och humanitet. En strid som gång på gång måste tas, för som Dragan konstaterar där han vandrar genom sin förfallna stad, är civilisation inte något man bygger upp och som sedan finns där för alltid.
Steven Galloway: Cellon i Sarajevo. Översättning: Einar Heckscher. Lindelöws bokförlag 2009.
Isabella Rothberg
