864
Underverket tar avstamp i den slovenska filosofen Slavoj Zizˇeks texter och inleds med att en av figurerna provokativt proklamerar att attacken mot World Trade Center var nittonhundratalets främsta konstverk. Den makabra tesen, ursprungligen myntad av kompositören Karl-Heinz Stockhausen, anger tonen för föreställningen. Pjäsen trampar fram i cynismens sumpmarker i en värld där man inte längre känner utan blint följer mönster som amerikanska actionfilmer och sitcoms matar ut. Det är en virtuell verklighet där det virtuella är det verkliga och där kultur bara refererar till kultur. Och konstarterna går mot det extrema. Man måste döda sig själv eller åtminstone en katt för att beröra. Retsamt argumenterar a, b, c och d om vilka massakrer, katastrofer och folkmord som är vår tids mest spektakulära artefakter. Är det massmordet på tutsierna i Rwanda eller kanske just attacken mot tvillingtornen i New York som tar första pris i tävlingen?
Parallellt synas motiven bakom illdåden. Olin iklär sig terroristens kläder och sätter sig på flight 11. Tanken om att terroristens tro i själva verket inte är så stark aktualiseras i hans monolog. Att ty sig till primära identiteter verkar tvärtom vara ett skydd mot ovissheten.
Skådespelarna lyckas göra Lollikes teoretiska text gripbar. Det är mycket energi på scenen och okonstlat tilltalar karaktärerna publiken ofta direkt. Det mest rörande ögonblicket är när Abrahamsson gestaltar en kvinna som förlorat sin man i WTC-attacken. Skoningslöst förstoras hennes ansikte upp på filmduken, lågmält delar hon med sig av sin sorg.
Men annars sätter pjäsen få känslor i rörelse. Amerikansk utrikespolitik och terrorister har avhandlats förut. Att angripa USA känns dessutom som ett enkelt knep att ta till för att skapa en politisk dimension i en pjäs. På sätt och vis är Underverket en del av den kulturimperialism den kritiserar, pjäsen utgår ju från att den amerikanska vardagen också är vår. När Holländer sentimentalt gestaltar en våldtagen tutsikvinna kan jag heller inte skaka av mig känslan av att det finns något fegt i att utnyttja andra länders nationella trauman, utan att egentligen blotta sina egna. Fast frågan är om det inte skulle kännas väldigt olustigt om någon av figurerna sade att skolskjutningarna är de vackraste konstverken i Finland? Då är det långt lättare att gömma sig bakom Beslan, Rwanda och WTC-explosionen.
Konst, tro och terror hamnar under lupp i Underverket, men Sirius Teaterns föreställning lämnar en märkligt oberörd.
Stämningen är en smula förvirrad när Sirius Teaterns föreställning Underverket kör i gång. Publiken är placerad i centrum av det kvadratiska rummet och omges av en smal estrad där de anonyma karaktärerna a, b, c och d (Harriet Abrahamsson, Paul Holländer, Paul Olin och Cecilia Paul) huserar. Man får ständigt vända sig om och växla mellan de fyra väderstrecken för att uppfatta vad som pågår. Samtidigt projiceras bilder av insekter, människor och städer på skärmar. Det känns verkligen som om man landat i det postmodernistiska flödesrummet som utgör fonden för Christian Lollikes pjäs. Dansken Lollike är inte obekant på den finlandssvenska teaterscenen. I höstas kunde man ta del av hans alster då Teater Viirus satte upp pjäsen Kosmisk fruktan. Också nu är texten massiv och mångbottnad, men regissör Peter Lüttge lyckas ändå hålla ett stramt grepp om den.
Underverket tar avstamp i den slovenska filosofen Slavoj Zizˇeks texter och inleds med att en av figurerna provokativt proklamerar att attacken mot World Trade Center var nittonhundratalets främsta konstverk. Den makabra tesen, ursprungligen myntad av kompositören Karl-Heinz Stockhausen, anger tonen för föreställningen. Pjäsen trampar fram i cynismens sumpmarker i en värld där man inte längre känner utan blint följer mönster som amerikanska actionfilmer och sitcoms matar ut. Det är en virtuell verklighet där det virtuella är det verkliga och där kultur bara refererar till kultur. Och konstarterna går mot det extrema. Man måste döda sig själv eller åtminstone en katt för att beröra. Retsamt argumenterar a, b, c och d om vilka massakrer, katastrofer och folkmord som är vår tids mest spektakulära artefakter. Är det massmordet på tutsierna i Rwanda eller kanske just attacken mot tvillingtornen i New York som tar första pris i tävlingen?
Parallellt synas motiven bakom illdåden. Olin iklär sig terroristens kläder och sätter sig på flight 11. Tanken om att terroristens tro i själva verket inte är så stark aktualiseras i hans monolog. Att ty sig till primära identiteter verkar tvärtom vara ett skydd mot ovissheten.
Skådespelarna lyckas göra Lollikes teoretiska text gripbar. Det är mycket energi på scenen och okonstlat tilltalar karaktärerna publiken ofta direkt. Det mest rörande ögonblicket är när Abrahamsson gestaltar en kvinna som förlorat sin man i WTC-attacken. Skoningslöst förstoras hennes ansikte upp på filmduken, lågmält delar hon med sig av sin sorg.
Men annars sätter pjäsen få känslor i rörelse. Amerikansk utrikespolitik och terrorister har avhandlats förut. Att angripa USA känns dessutom som ett enkelt knep att ta till för att skapa en politisk dimension i en pjäs. På sätt och vis är Underverket en del av den kulturimperialism den kritiserar, pjäsen utgår ju från att den amerikanska vardagen också är vår. När Holländer sentimentalt gestaltar en våldtagen tutsikvinna kan jag heller inte skaka av mig känslan av att det finns något fegt i att utnyttja andra länders nationella trauman, utan att egentligen blotta sina egna. Fast frågan är om det inte skulle kännas väldigt olustigt om någon av figurerna sade att skolskjutningarna är de vackraste konstverken i Finland? Då är det långt lättare att gömma sig bakom Beslan, Rwanda och WTC-explosionen.
Sirius Teatern: Underverket. Text: Christian Lollike. Regi: Peter Lüttge. Video/ljud: Marcus Lervik och Peter Rosvik. Ljus: Ada Halonen. På scen: Harriet Abrahamsson, Paul Holländer, Paul Olin och Cecilia Paul.
Isabella Rothberg
