Ibland, ganska ofta egentligen, föreställer vi oss att det vi gör är något unikt och tidigare ogjort, att vi gör världen ny. Och ändå behöver vi bara bläddra i historieböckerna för att inse att många av de initiativ vi nu tar, redan togs för hundra år sedan.

1900-talets början framstår för mig som en mycket dynamisk tid, då många viktiga steg togs för att förbättra kvinnors och barns rättigheter. Det var kvinnorörelsens tid, men det var också en tid då Ellen Key, och andra med henne, fokuserade barnet och barnets rätt till kultur och konst. I dag, då konstämnena i skolan ständigt hotas av nedskärningar och av att ätas upp av de hårda vetenskaperna, känns sekelskiftets kamp för konstfostran som en uppmuntran till engagemang. Så tidigt som 1906 startade föreningen Taidetta kouluihin – Konst i skolan sin verksamhet, en förening som tog intryck av de samtida internationella konstpedagogiska diskussionerna och vars viktiga förgrundsfigurer bl.a. var konstnären Venny Soldan-Brofeldt. Föreningen utgick från tanken om vikten av estetisk fostran bestående av både undervisning och visuella impulser i skolmiljön. Under sina drygt 80 verksamhetsår hann föreningen förutom att arbeta för denna konstfostran, även smycka de finska skolorna med över 7 000 konstverk och väggmålningar.
När jag drygt hundra år senare genom omvägar stöter på
Ellen Keys och Venny Soldan-Brofeldts konstsyner möts jag av en stark demokratiseringstanke som i sin (stundvis naiva) entusiasm känns befriande. Det är tanken att alla barn ska ha lika rätt till kultur och att konsten i alla dess former är en mänsklig rättighet. Och – inte minst berörs jag av den starka tilltron till konstens förlösande kraft och fostrande funktion. I dag känns kanske en del tankar förlegade och föreställningen om ”barnens lika rätt” mer som retorik än verklighet, men minimikravet i vår välfärdsstat borde ändå vara att alla barn ska ha tillgång till kultur/konst genom skolan. Men vi bör inte lägga allt ansvar på de redan kravtyngda skolorna med deras ojämna resursfördelningar och knappa anslag. Även om skolorna bör fortsätta den konstfostrande verksamhet som inleddes för drygt hundra år sedan, är det viktigt att barnets tid även utanför skolan förses med mer resurser. Och att vi satsar våra skattemedel på att bygga ut ett mångsidigt kulturutbud som är tillgängligt för alla barn oberoende av hemmets ekonomiska och kulturella bakgrund. Inte bara i huvudstaden, utan också på mindre orter.
Det finns ändå en hel del satsningar som är värda en eloge. Biblioteken är fortfarande, vill jag påstå, våra viktigaste kulturförvaltare och för många barn har de inneburit ett första möte med konstens och kulturens värld. Och framför allt – biblioteken är ett kulturellt rum som har en låg tröskel. Många museer har också vaknat och satsat på museipedagogik och avdelningar för barn (i Helsingfors t.ex. Nationalmuseet, Helsingfors stadsmuseum, Naturhistoriska museet och Teatermuseet). För att inte tala om Annegården, Luckan, Nifin och Nordhuset som i huvudstaden satsar på högklassiga konstupplevelser, kurser och evenemang till en billig penning – Luckan dessutom på flera orter runtom i landet. Men fler projekt behövs och fler vardagsrum, till vilka barn kan och vågar komma också utan en förälder.
Kultur är något som med fördel kan delas över generationsgränserna och den möjligheten bör vi också ta vara på! Det är viktigt att se till att inte all teater anpassas efter dagis- och skolgrupper, utan att även lördagar och tidiga kvällar bokas för barn som vill gå på teater med en bekant vuxen eller kompis utanför skolan. Eller varför inte – för oss alla vuxna som gärna tar del av barnkultur som kultur.
Och till sist – kultur och konst riktad till barn bör ges ett egenvärde, tilldelas ett seriöst utrymme på det kulturella fältet och framför allt, den ska inte blandas ihop med pedagogiska och didaktiska pekpinnar. Barn får inte underskattas som kulturkonsumenter. De ska, för att återknyta till tanterna vid seklets ingång, ha rätt till kulturupplevelser och framför allt, till konst av hög estetisk kvalitet (hur det nu sen ska definieras)!