För tjugo år sedan när Vänsterförbundet grundades var Gorbatjovs perestroika ännu vid liv. Finslipningen av den offentliga välfärden i Finland hade heller inte hunnit gå i stå.
Trots omvälvningarna i Östeuropa och högerns valseger 1987, fanns det mycken optimism i luften också inom vänstern. De 3 500 personer som deltog i det grundande mötet upplevde att de påbörjade ett nytt kapitel i den finska vänsterns historia. Finlands radikala vänster skulle få en nystart. De stridigheter och organisationsproblem som plågat kommunisterna och folkdemokraterna i decennier skulle äntligen få ett slut. Alla verkade vara för en rödgrön förnyelse, vilket fick beteckningen ”den tredje vänstern” när partiets första principprogram godtogs några år senare. I den första liberala och den andra socialistiska vänsterns fotspår, skulle den ”tredje” rödgröna vänstern bygga på tre grundsatser:
• En reell frihet för var och en, att vara och göra det som den värderade
• Demokratiska gemenskaper på alla nivåer från familjen till världssamfundet
• En ekologiskt hållbar utveckling
Det blev tyvärr ingen lätt start för det nya partiet. Gorbatjovs reformpolitik och därmed hela Sovjetunionen störtades i gruset. Finland drabbades av den värsta ekonomiska depression som landet genomgått i fredstid. Då dessutom frågan om Finlands EU-anslutning delade partiets anhängare i två motsatta läger, var det upplagt för nya gräl och stegrad desorientering.
Vänsterförbundet lyckades
rätt hyfsat i riksdagsvalet 1991 (+3 mandat i jämförelse med DFFF) och på nytt 1995 (+3 mandat). Efter ibland upprivande interna diskussioner gick Vänsterförbundet med i den nya regnbågsregeringen och bands därmed till en nedskärnings- och privatiseringspolitik som dikterades av tidens starka män: Lipponen, Viinanen, Niinistö och Sailas. Den ekonomiska tillväxten tog visserligen fart, men massarbetslösheten permanentades och inkomstskillnaderna började växa.
Trots en valförlust på två mandat i valet 1999 bestämde sig Vänsterförbundet för att delta också i Lipponens andra regering. Suvi-Anne Siimes, som valts till ordförande efter Claes Andersson, blev valets röstdrottning med nästan 16 000 personliga röster. Hennes röstetal ökade till 17 000 i valet fyra år senare, men partiet förlorade ytterligare ett mandat. Eftersom Vänsterförbundets medverkan i regeringen inte gav påtagliga politiska resultat, kan man fråga sig om den kostade vänstern mer än vad den gav.
De fyra följande åren i opposition stoppade emellertid inte nedgången. I valet 2007 minskade Vänsterförbundets röster med 33 000 och två platser i riksdagen förlorades. En bidragande orsak till debaclet var att Siimes inte bara hade lämnat partiet utan också i hårda ordalag kritiserat hela riksdagsgruppen. Från att ha byggt valen på sin ordförandes karisma, förlitade man sig nu på en trygg, men försynt partiledare. Martti Korhonen spridde lugn i leden, men släckte samtidigt kampglöden.
Det mest katastrofala valet för Vänsterförbundet blev Europaparlamentsvalet 2009. Partiet fick färre än 100 000 röster och förlorade sitt enda mandat – slaget inte bara av De Gröna som fick mer än dubbelt så många röster, utan också av Sannfinländarna och Svenska Folkpartiet. Korhonen avsade sig ordförandeskapet. Paavo Arhinmäki, den nya 33-åriga ordföranden, kan bli den första som samtidigt förkroppsligar de rödgröna idealen, förenar de gamla fraktionerna och appellerar till unga radikaler.
En intressant analys av Vänsterförbundet har gjorts av Anna Kontula och Tomi Kuhanen i Viikkolehti (23.4). De spjälker upp medlemmarna i tre generationer: de som är äldre än 55 år, de som är mellan 35 och 55 och de som ännu inte fyllt 35 år. På det här sättet undviker de att behandla standardmotsättningarna, men pekar i stället på några viktiga skillnader i förhållningssättet till politiken och partiet.
Den äldsta generationen växte upp i en miljö där politiken var en mycket viktig del av hela samhällslivet. Den ser sig ännu som en del av en marxistiskt inspirerad arbetarrörelse. Majoriteten av partiets medlemmar tillhör fortfarande den här åldersgruppen.
Mellangenerationen präglades av att partier och ideologier hade förlorat sin centrala roll när de engagerade sig i politiken. De som tillhör den här åldersgruppen har visserligen sitt vänsterarv hemifrån, men för dem är klasstillhörigheten av underordnad betydelse, medan värderingarna är viktigast. I det dagliga politiska livet arbetar de för små konkreta förbättringar, men i motsats till sina föräldrar är det inte de egna intressena som mellangenerationen i första hand ömmar för.
Den yngsta generationen vill visa färg och har väckt demonstrationstraditionen till liv. Den försöker synliggöra motsättningarna och är aktiv utanför partiet i olika solidaritetsrörelser. De yngre använder också de sociala medierna mycket flitigare än de äldre. De upplever att de representerar det växande prekariatets intressen gentemot den nyliberala kapitalismens hegemoni. Idén om en grundinkomst för alla – som var ett ganska synligt krav när partiet grundades, trots att det gick emot de fackligt aktivas föreställningsvärld – har ett starkt stöd bland dagens unga radikaler.
Trots att de unga endast utgör fem procent av Vänsterförbundets medlemmar – i huvudsak verkar de inom Vänsterunga; ”ett finskt ettrigt rödgrönt ungdomsförbund” – har de utöver ordförandeskapet övertagit många viktiga poster i partiet.
Ett annat tema som den nya radikalismen omfattat är en nedtoning av ekonomisk tillväxt till förmån för ekologi och solidaritet med världens fattiga och med kommande generationer. Ett uttryck för det här var den starka uppslutningen på det sociala forumet i Helsingfors den 24-25 april. Det var fullt på de seminarier jag besökte. På den paneldiskussion om ”degrowth” (”avväxt”/”talouslasku”) som jag deltog i trängdes 250 åhörare. Samma intresse från ungdomars sida har jag mött där det här temat kommit upp. När detta skrivs (28.4) publiceras det ”lyckopolitiska manifestet” i Helsingfors. Enligt manifestet, som kommit till inom tankesmedjan Demos och WWF, kan vi öka lyckan genom att minska det ekologiska fotavtrycket. Det är inte genom ökade inkomster och konsumtion som vi hittar en mer långvarig tillfredsställelse med livet.
Är det möjligt att en rödgrön tredje vänster håller på att få luft under vingarna?
Jan Otto Andersson
