Lobbningen i Bryssel handlar om mygel, spionage och korporatism. Anna-Karin Friis skriver om spelet i EU:s kulisser.
Lobbning har blivit ett begrepp för en verksamhet som är synonym med beslutsfattande inom EU. Alter-EU, en rörelse som arbetar för öppenhet, varnar för att ingen egentligen förstår hur beslut blir till inom EU; vi är inte lika inför lagen, utan styrda av obskyra grupper, vars motiv är egen vinning och industrins och företagens kollektiva intressen.
EU-kommissionen är skyldig att lämna ut dokument som man tagit emot av intresserepresentanter, men det sker bara på begäran och med en viss fördröjning. Vilka möten som ägt rum är ännu svårare att följa upp; det är ingen som undrar då en informatör vid den dagliga presskonferensen i EU-kommissionens högborg Berlaymont undsläpper sig att oljeindustrin kollektivt hälsat på energikommissionär Günther Oettinger och betygat att om en olycka likt den i Mexikanska gulfen skulle ske i Europa, så vet i varje fall kommissionären vem man kan kontakta.
EU-ministerrådsbyråkratin, ett annat givet objekt för lobbning, är den minst transparenta av EU-institutionerna. Det är så gott som omöjligt att utreda omfattningen av det inflytande som utövas dels över experterna som bereder ärendena vid de 27 medlemsländernas nationella representationer i Bryssel, och dels över ministrar och tjänstemän i varje land, särskilt i omtvistade frågor som reglering av kemi- eller läkemedelsindustrin.
Mest synligt är fenomenet i Europaparlamentet där lobbyisterna bokstavligen flockar sig: i mittskeppet mellan byggnaderna, som redan omfattar ett enormt kvarter, flanerar man som på Sverigebåten. Rapportören, eller den ledamot som gör upp parlamentets skriftliga ställningstagande i ett givet ärende, mottar flest besök, likaså skuggrapportörerna som följer ärendet för sin politiska grupp. De här rapportörernas inflytande har accentuerats i och med Lissabonfördraget. Parlamentets ståndpunkt är trots ökat inflytande inte avgörande, utan tungviktarna inom parlamentet (vicetalmännen, utskottsordförandena och rapportörerna) kohandlar med ministerrådet om ändringarna för att utforma den slutliga kompromissen. Så fort en ledamot har utsetts till rapportör går telefonerna heta; alla vill vara först med att omvända den folkvalda till en representant för just sina specifika intressen. Vissa är särskilt mottagliga: resor som ledamöterna gjort på inbjudan av industrin offentliggörs inte, varken om man åkt till Kina på särskild inbjudan av regimen eller till Brasilien för att diskutera avskaffandet av importtariffer på etanol med skräddarsytt program av de lokala industrikonglomeraten.
Bara skenregister
EU:s beslutsfattare har gjort ett lamt försök att tackla lobbningen genom ökad transparens. Ett register har inrättats, där samtliga icke-statliga instanser som avser att ”påverka de politiska lösningarna och EU-institutionernas beslutsprocess” ombeds anmäla sig. Allt sker på frivillig basis utan kontroll av uppgifterna. Bristen på insyn gör att antalet lobbare inte kan verifieras, men den privata sektorn i Bryssel som jobbar med EU-politik uppskattas till minst 20 000 personer och kan vara mycket större. Den omfattar allt från storföretag, industri och lantbruksorganisationer till europeiska takorganisationer för allt mellan himmel och jord. Till dags dato har över 2 700 företag och organisationer registrerat sig, men de står ändå för bara en tredjedel av alla intresserepresentanter i Bryssel.
Den europeiska takorganisationen för Jordens Vänner (Friends of the Earth Europe) varnar för att konsekvenserna av lobbyverksamheten inom EU är grovt underskattade. I organisationens analys av lobbyregistret framgår att bara 20 av de 50 största europeiska företagen är registrerade. Företag som Nokia, Nestlé, Vodafone och energibolaget EON, alla väletablerade i Bryssel, saknas i registret, likaså saknas Nokia Siemens Networks. I USA kräver man obligatorisk registrering av uppgifter för att industrilobbyn ska få tillgång till kongressen; i förlängning leder det till den absurda situationen att företag uppger en avsevärt större lobbybudget i USA än Europa. Oljebolaget BP påstår sig ha en 17 gånger större budget för att utöva inflytande på amerikanska politiska institutioner än de 450 000 euro bolaget säger sig spendera i Bryssel. Många bolag anmäler sin EU-lobbybudget till strax under en halv miljon euro, trots tiotals anställda, omfattande sponsorverksamhet och dyra kontorsutrymmen. Shells budget på under en halv miljon är femfaldigt större i USA och en droppe i havet för ett bolag med intäkter på 458 miljarder euro. Särskilt vad gäller oljeindustrin är siffrorna helt vilseledande. Enligt Corporate Europe Observatory, en förening som arbetar för ökad transparens, har BP egna nyckelfigurer strategiskt placerade för att arbeta för dem inom EU-institutionerna. Både BP och Shell deltar i finansieringen av tankesmedjor, seminarier och konferenser, också en del av dem arrangerade av EU-kommissionen.
Den europeiska bilindustrin, som framgångsrikt har motsatt sig skärpta begränsningar för koldioxidutsläpp, påstår sig med Volkswagen i spetsen lobba för några hundratusen euro var i Bryssel. Ståljätten ArcelorMittal och EADS, moderbolaget till Airbus, uppger att de lobbar för en budget som är mindre än föreningar som Landsbygdens Vänners budget (Friends of the Countryside). Bankerna Barclays, HSBC och Deutsche Bank uppgav ingen lobbybudget i Bryssel för 2008, som trots allt var året då bankerna räddades ur finanskrisen. Däremot vet man med säkerhet att finanssektorn har lobbat för minst fem miljarder dollar under de senaste tio åren i USA. Både Nokia och Nokia Siemens Networks är aktiva i Bryssel, vilket framgår inte minst ur det faktum att bolaget har tillträde till Europaparlamentet, utan att man har infört några uppgifter om verksamheten i EU-kommissionens frivilliga register.
Proffs lobbar
Professionella pr-företag specialiserade på EU-politik har vuxit upp som svampar ur jorden i Bryssel under de senaste fem till sju åren. En del av dem är internationella storföretag med motsvarande verksamhet i Washington, andra har etablerats av folk förtrogna med EU-institutionerna, såsom kommissionens tidigare tjänstemän, och många av dem anlitar tidigare EU-kommissionärer som rådgivare. De här proffsen lobbar åt andra för pengar. Storföretag som inte vill skylta med vad de står för gömmer sig bakom pr-företag och industriförbund och bakom särskilda rundabordssamtal för europeiska industripampar. Konsulterna säljer dels mötes- och mediebevakning, dels sina tjänster för att ta kontakt med tjänstemän och parlamentariker i klientens namn. Proffslobbyisterna säger öppet att all lagstiftning kan påverkas till klientens fördel, men allt har ett pris. Den ekonomiska krisen har ännu inte ätit av EU-kakan: Bryssel säljer, och särskilt säljer hotbilden om vad påbuden som utgår från Bryssel kan ha för konsekvenser. För företag är det en långsiktig strategi att utöva inflytande över EU-reglering.
De största konsultbyråerna har under de senaste åren inlett ett nära samarbete i Bryssel. Trots att de egentligen är konkurrenter, utbyter de information och konsoliderar debatten i särskilt känsliga frågor enligt principen att den kund som betalar mest vinner gehör. Konsulterna strävar efter att uppnå en så etablerad ställning att ny EU-lagstiftning beror av dem, enligt modell från lobbyverksamheten i Washington, där den med de bästa kontakterna till flest parter kan säkra hela lagpaket, som t.ex. hälsovårdspaketet i USA då en konsult med särskild insyn i läkemedelsindustrin övertalade hela branschen att gå med på uppgörelsen. I och med Lissabonfördraget, som egentligen skulle förenkla EU-processerna, har systemet blivit än mera oöverskådligt. Varje ändring skapar en ytterligare marknad för proffslobbyisterna, flera möten att bevaka och flera parlamentariker att kontakta.
Konsultbyråerna och medborgarorganisationerna ligger i luven på varandra. Människorättsorganisationer som Amnesty och Greenpeace och alla andra miljöorganisationer arbetar professionellt med att utöva inflytande över lagstiftningsprocessen. Konsulterna suckar över att organisationerna får offentliga medel och åtnjuter bättre gehör inom EU-institutionerna än de själva, eftersom organisationerna har ”känsloargument” och deras ärenden lättare upptas på EU-agendan. Ibland ingår både miljörörelsen och oljeindustrin i oheliga allianser för att göra upp tillsammans som intressenter i miljöfrågor och sedan presenterar kompromisser, t.ex. i direktivet om biobränslen.
industrin bestämmer
Kemikalieindustrin urvattnade EU:s kemikalielagstiftning, bilindustrin fördröjde koldioxidbegränsningarna, oljeindustrin tillsammans med raffinaderiverksamheten och plasttillverkarna får polyuretan att framstå som ett material som sparar energi, medan den europeiska miljörörelsen gärna framställer träprodukter som den största miljöboven. Alla tillstår att läkemedelsindustrin är oövervinnelig i sitt inflytande. Särskilt oroväckande är att industrins tentakler sträcker sig djupt in i EU-institutionerna. Industrin upptar de flesta platserna i expertgrupperna, som bereder förslag, och medverkar i komitologiförfarandet, där en stor del av förordningarna och direktiven verkställs i tusentalet arbetsgrupper vars sammansättningar inte presenteras offentligt.
Lobbyisterna själva varnar för att Bryssel-lobbyn kommer att bli allt hänsynslösare. Lobbystrategierna har blivit aggressivare och innehåller mera desinformation och manipulation, med syfte att dels påverka beslutsfattare och dels allmänheten. Men hittills har företagslobbyn och tankesmedjorna i Bryssel finansierat mer eller mindre tendentiös forskning. Särskilt betänkligt är att dylik forskning anger tonen för debatten kring sakfrågor inom EU, också därför att EU-kommissionen har en förhållandevis liten personal för grundlig analys. Eller som sonen till tidigare svenska EU-kommissionären Margot Wallström,Viktor Wallström uttrycker det:
– Vi lobbyister är EU:s smörjmedel … Lobbying anses kanske lite fult i Sverige men inom EU-systemet kan det ses som ett remissförfarande.
Faktum är att verksamheten leder till ett ständigt sammanjämkande av ståndpunkter, en slags väletablerad korporatism där de inblandade blundar för det faktum att utövandet av offentlig makt ska gagna det allmännas väl.
EU-institutionerna är kända för att läcka som såll då det gäller information om ärenden under beredning. Allt är off-the-record givetvis. EU-kommissionen är också känd för att inte ha krypterat all intern elektronisk kommunikation och rena rama avlyssningen förekommer också. Dels utnyttjas kryphålen av den välbeställda industrins analytiker, dels av främmande makter. Chefen för den belgiska statssäkerhetspolisen Alain Winants har slagit larm om att icke-EU-länders underrättelsetjänster använder tankesmedjor och konsultbyråer som täckmantel för sin verksamhet. Trots att överlåtandet av viss information de facto kan klassas som spionage, avstår den belgiska polisen än så länge från att ta itu med problemet, eftersom man fruktar repressalier i de bilaterala diplomatiska relationerna. Det är ett välkänt faktum att vissa Brysselkonsulter har lukrativa kontrakt med Kreml, särskilt för att sköta ”politisk kommunikation” vid kriser som Georgien-kriget och mordet på Anna Politkovskaya och med t.ex. den malaysiska regeringeringen för att garantera att EU inte förbjuder palmolja av miljöhänsyn. Samma firma jobbar också för Gazprom, som anmärkningsvärt nog har tillstånd för fjorton konsulter att representera dem i Europaparlamentet.
Realistiskt uppskattat omsätter lobbyverksamheten flera miljarder euro per år. Stora skatteintäker kan man tycka. Vid en genomgång av en medelstor konsultbyrås bokföring framgår att betalningsskyldigheten för de flesta momspliktiga belopp skjuts över på andra länder där kunderna ska befinna sig.
– Nej, det belgiska skattesystemet vinner inte på den här EU-verksamheten, bekräftar man på Belgiens federala finanspolis.
Likadant på skatteinspektionen; ett visst intresse men man ser hellre mellan fingrarna med bokföringsfinter än utreder den privata EU-sektorn i Bryssel.
Trots ett stort antal anställda, betalar samma firma socialavgifter för bara några få. Fackförbund för den privata EU-sektorn är det ingen som har hört talas om, arbetsinspektion verkar inte förekomma. Det är komplicerat att följa upp skatteplikten och i avsaknad av offentlig kontroll är det så när som omöjligt att utesluta att det sker penningtvätt via Bryssel. De få organisationer som jobbar med öppenhetsfrågor påtalar att det finns för få undersökande journalister i Bryssel, eftersom de flesta är upptagna med den dagliga EU-rapporteringen.
Mycket har hänt inom själva EU-institutionernas interna kontroll sedan Cresson-skandalen som ledde till kommissionen Santers avgång för över tio år sedan. Däremot har man låtit den privata EU-sektorn florera fritt. Vissa Europaparlamentariker, särskilt brittiska liberalen Diana Wallis, trycker på för att det ska inrättas offentlig kontroll av lobbyverksamheten, medan andra påstår att det inte faller under EU:s kompetens enligt fördragen. Reglering är möjlig om det finns politisk vilja, men så verkar inte vara fallet under José Barrosos ordförandeskap. Ansvarig är den slovakiska kommissionären Maroš Šefcˇovicˇ, som dock inte har uttryckt någon större iver att kasta ljus över vem som jobbar för vad och hur inflytande köpts. Avsaknad av reglering är en skam; skandalerna väntar inte på att ske, utan ligger framme som hundbajs på gatorna i Bryssel. Det är bara ingen som intresserar sig för dem.
Anna-Karin Friis
