Två eurozoner? Eller ingen euro? Anna-Karin Friis synar följderna av Greklandskrisen.
Våren i Bryssel har bjudit på en burlesk komedi; ett handlingsförlamat EU där bristen på ledarskap nästan fällt den gemensamma valutan.
Koreografin för långdansen har varit densamma sedan det första toppmötet under den nya EU-presidenten Herman van Rompuys ledning i februari; tysk återhållsamhet, fransk förvirring, grekisk nöd och alla låtsas som att det inte alls är någon fara å färde. Myten om den starka euron blev en trossats och utfästelserna var först enbart politiska. Efter att tyska förbundskanslern Angela Merkel avfärdat Greklands krav med att ropa ”Kein Geld!” vid toppmötet i februari och avfärdat förslaget om inrättandet av en europeisk monetär fond samt först nekat till förslaget att blanda in Internationella valutafonden, IMF, var hon till sist tvungen att ge sig en vecka in i maj, ryktesvis sedan den franska presidenten Nicolas Sarkozy vid mötet hotade med att Frankrike skulle dra sig ur eurozonen. Det är ett legitimt argument att landet som representerar den största ekonomin inom Europa inte kan backa upp alla andra, men grundproblemen är strukturella: euron var skev från början.
Det är en sorglig och tidsödslande parodi då statsöverhuvuden och ministrar gång på gång sammanstrålar i Bryssel enkom för att övertyga finansmarknaden – som just åstadkommit den största krisen sedan börskraschen 1929 – om att euron håller stånd. Igen handlar man på marknadens villkor för att rädda de framför allt tyska och franska banker som har grekiska statsobligationer. Men då man gör det genom att den Europeiska centralbanken blir ett politiskt instrument, är det inte hållbart i längden. Det råder ännu inte klarhet i hur ECB avsätter de medel man använder till stödköp av statsobligationer; på centralbanksjargong ska de steriliseras genom att man suger upp valuta från penningmarknaden genom att dra tillbaka kortfristiga lån. Dessa manövrar har däremot inte påvisats ännu, vilket innebär mera pengar i omlopp och i förlängningen inflation.
Enad budgetpolitik
Om trekvartstriljoner i stödkapital inte räcker för att övertyga ”marknaden”, vad räcker då? Chefen för Europeiska centralbanken, Jean-Claude Trichet, efterlyser en gemensam budgetpolitik. Det verkar osannolikt att varje regering skulle förelägga sin budget till översyn innan den antas, för det finns ingen sådan EU-kompetens och det strider definitivt mot nationell parlamentarisk suveränitet. Även om EU-kommissionen inte har behörighet, kunde medlemsländerna sinsemellan börja granska varandras statsbudgeter, men det är en åtgärd som knappast är effektiv, särskilt eftersom stabilitetspakten inte efterlevts hittills heller. Tyska förvaltningsdomstolen kan ännu komma att blockera den särskilda finansieringsmekanismen som upprättades för euron, eftersom det skett enligt en artikel i EU-fördragen som egentligen gäller för naturkatastrofer. Att likna valutans sjunkande värde vid en naturkatastrof kan vara att ta i, eftersom det knappast är ett skeende utöver någons kontroll. Orosmolnen är inte bara juridiska, utan också politiska; vissa franska politiker och landets EU-minister tycker att det inte var fördragsenligt att upprätta en särskild finansieringsmekanism för att köpa upp obligationer.
Ryktet gör gällande att vissa investerare under ledning av Goldman Sachs, investeringsbanken som liknats vid en blodsugande vampyrbläckfisk med dödliga tentakler, i januari bestämde sig för att spekulera mot Grekland. Spekulationerna fortsatte under våren och blev ännu intensivare mot euron i början av maj. Frågan är om det alls finns någon risk för investerarna, eftersom eurozonen gång på gång signalerat att det inte kommer att bli några omstruktureringar, d.v.s. skulder som skulle avskrivas. Då samma banker dessutom sedan hösten 2008 kunnat bli av med sina skulder som saknat täckning och istället fått billigt kapital, gör de en ren vinst på skattebetalarnas bekostnad.
Onödig dramatik
Kritikerna menar att istället för dramatiska räddningsförsök, borde den grekiska statsskulden ha omstrukturerats i en slags planlagd konkurs. En del av borgenärerna skulle då ha sett tillgångarna decimeras. Trots nedskärningar i den offentliga sektorn, går Grekland oundvikligen mot ebb i statskassan. Att finansiera den grekiska staten med lån mot ränta och därmed öka skuldsättningen istället för att lätta på skuldbördan och att anta att ekonomin ska vara i ett bättre läge om tre år, är i hög grad utopistiskt. Istället kunde medlen ha använts till att stötta det grekiska banksystemet. Andelen oskötta lån har ökat i Grekland och kan leda till att banker går omkull.
– Vi konsumerade oss till ekonomisk tillväxt, säger Stavros Lambrinidis, europaparlamentariker för det grekiska socialistpartiet. De låga räntorna ledde till konsumtion men inte till investeringar.
Men banker som nästan är insolventa finns inte bara i Grekland. De tyska ”landesbankerna”, som bär en stor del av delstaternas offentliga skuld, befinner sig nu i en ytterligare prekär position och man uppskattar att deras skräpkrediter kan uppgå till den enorma summan på 800 miljarder euro. Då man beaktar att det motsvarar en tredjedel av Tysklands BNP och då man dessutom lägger till övrig offentlig skuld, kan man undra huruvida det finns täckning för de kreditprogram på en trekvartstriljon som EU till slut enades om. Problematiska är också de spanska sparkassorna, som den spanska centralbanken delvis tagit över i brist på likviditet
Men trots politiska motsättningar är det märkligt att de flesta insatta i frågorna har en tendens att hoppa på samma vagn, ett drag som blivit karaktäristiskt i det lämmeltåg som EU med sina 27 medlemsländer är. Avvikande röster hör man knappt, trots att de sydeuropeiska länderna som nu har problem är de enda med vänsterregeringar i Europa. Finlands egen vänster är knappt representerad inom EU i dag; Liisa Jaakonsaari är den enda socialdemokratiska ledamot som ingår i Europaparlamentets krisutskott.
– Nog har det ju varit ganska dramatiskt. Kärnan är nog politisk vilja, tycker Jaakonsaari.
Men är det då en trosfråga att rädda valutan?
– Det är en fråga om att tro på euron, men nog är det ju så att faller euron så faller EU. Då kastar man ut barnet med badvattnet, säger hon.
Jaakonsaari är optimistisk vad gäller EU:s förslag för att reglera finansmarknaden, d.v.s. införandet av en egen byrå som anger kreditvärdighet, reglering av vilka hedgefonder som ska godkännas i Europa och ett möjligt förbud mot vissa instrument genom vilka man handlar med aktier och statsobligationer som man inte äger.
– Strukturerna för finansmarknaden ändras nu. Det är ju inte bara företag som drabbas av fluktuationer på marknaden, kommunekonomin drabbas också, säger Jaakonsaari.
Ändå kan de här åtgärderna karaktäriseras som fragmentariska; ingen tror att de står för ett holistiskt nytänkande inom finansregleringen.
Stor skuld
Då den gemensamma valutan infördes, uppbolstrades de svagare ländernas kreditvärdighet och de låga räntorna ledde till kraftig skuldsättning inom privatsektorn. Å ena sidan ledde det till stabilitet och större inhemsk efterfrågan, men å andra sidan hade det följden av en proportionellt stor privat skuldsättning, samtidigt som den offentliga sektorn i de flesta euro-länder på grund av befolksningsstrukturen, svag tillväxt och stigande kostnader skuldsatte sig allt mera. Åtgärderna som till slut antogs under dramatiska former av finansministrarna i maj har politiserat Europeiska centralbanken, som precis inlett bygget av två nya skyskrapor till högkvarter i Frankfurt. Många bedömare förutspår pessimistiskt att euron inte finns kvar om fyra år då byggnaderna står klara. Det intressanta är att man finner samma argumentation i olika politiska läger och inte bara bland dem som var skeptiska till den gemensamma valutan från början. Då uppstår förstås frågan om vad som händer med hela EU, vars största prestation var just den gemensamma valutan.
Det är inte ett alternativ att hålla
fast vid den ursprungliga stabilitetspakten, som inte höll. På ett ekonomiforum i Bryssel konstaterade Jean Pisani-Ferry vid tankesmedjan Bruegel att pakten de facto nu också innebär en strävan efter finansstabilitet och makroekonomisk balans.
– Ingen bekände sig till att respektera reglerna för eurozonen. Också i Frankrike har budgeterna under tio år varierat stort trots krav på balans. Det har varit väldigt tvära kast; Spanien gick från ett budgetöverskott till ett underskott på elva procent på två år och ser man på Irland så ökade statsskulden på två år från 25 procent till 64 procent av BNP.
– Inte alla problem är skattemässiga. Små budgetunderskott i Spanien och Irland visade att budgetdisciplin inte räcker för att avvärja risken för överhettning av kredit- och bostadsmarknaden.
Två eurozoner?
Derk Jan Eppink, en holländsk europaparlamentariker invald genom val i Belgien, har precis gett ut en bok med den provokativa titeln Bonfire of Bureaucracy in Europe. Han pekar på att EU-beslutsfattare alltid har avfärdat scenarier där man varnat för att euron en dag går under på grund av de underliggande spänningar som orsakas av de vitt skilda nationalekonomierna som gick samman i eurozonen. Bl.a. Milton Friedman förutspådde att euron skulle kollapsa år 2015. Också Nobelpristagaren Joseph Stiglitz, som annars hört till dem som trott på euron, förutspådde nyligen att eurons framtid kan vara synnerligen kort, om Europa inte reglerar de strukturella problemen.
– Kanske borde vi ha lyssnat på dem. Men den europeiska byråkratin har aldrig varit bra på att lyssna. Allt genomsyras av den ideologiska dimensionen och tron på ett allt närmare europeiskt samarbete, som är en irreversibel process. Därför betraktas ett utträde ur eurozonen som en politisk omöjlighet, fastän det uppstått en klar spricka, säger Eppink.
– Så nu börjar vi ha två eurozoner, en oliveuro och en smöreuro. Men det vi behöver är tillväxt och innovation. Och det är dags att skära i EU-budgeten! Det har alltid funnits ett tak, men inga nedskärningar har skett.
Analytikerna är splittrade; flera menar att man borde avveckla euron och att det är alltmer sannolikt att så sker, medan en fransk analytiker föreslår en valuta för Nordeuropa centrerad kring Tyskland och en för Sydeuropa med centralbank i Frankrike. Sedan finns det andra som föreslår en europeisk offentlig bank för statsskuldebrev som skulle vara centralbankens handelspartner och öka stabiliteten genom att garantera statsekonomierna lån mot låg ränta, och som skulle befria staterna som tagits som gisslan av finansmarknaderna.
Andra analytiker menar att nedskärningar i den offentliga ekonomin är fel medicin och kväver tillväxten innan den ens tagit fart. Fastän eurons värde har försvagats, räcker det inte enbart för att höja konkurrenskraften för de sydeuropeiska länderna. Vissa analytiker pekar på att Europa behöver institutionella reformer och offentliga budgetöverföringar på europeisk nivå för att avskaffa ojämlikheten mellan länder och solidariskt hålla ihop eurozonen.
Det är oroväckande att nedskärningarna i den offentliga ekonomin nu görs innan sysselsättningsåtgärderna tagit fart och någon egentlig ekonomisk tillväxt kommit igång. van Rompuy vill locka investerare och kommissionär Olli Rehn föreslår bara budgetnedskärningar.
Den offentliga ekonomin ska bantas ner samtidigt som hela Europa tampas med en åldrande befolkning och färre förvärvsarbetande. Regleringen av arbetsmarknaden är i många länder fortfarande rigid, vilket å ena sidan befäster offentligt anställdas och fastanställdas utkomst, men å andra sidan slår en kil mellan dessa och dem som inte har en chans att komma in på arbetsmarknaden. Analytiker pekar på att en uppluckring behövs i Portugal, Spanien och Italien, men det är fråga om synnerligen kontroversiella reformer som ingen regering vill ta sig an och som skjutits upp.
Kommissionär Rehn varnar för ett förlorat årtionde. Men det årtiondet är redan förlorat om inte han medverkar till en strategi som skapar jobb för att avvärja strukturell arbetslöshet och ger tillväxt i länder där arbetslöshetsgraden stigit till 20 procent, såsom i Spanien. På toppmötet före midsommar komm-er EU-ledarna med all sannolikhet igen med ett luddigt uttalande och vackra ord om hur man står enade inför krisen. Om inte annat visar det på EU-beslutsfattarnas handfallenhet och brist på vision.
Anna-Karin Friis
